Eva, präst i Dalsland

I den bibliska historien, som är de ramar jag väljer att hålla mig inom i det här inlägget, berättas om en man som hette Bileam. Det står att han fick ”siarlön”, så han var antagligen en ”siare”, eller spåman. Av berättelsen framgår att Bileam samtalade med Herren Gud, samma Gud som Israels folk hade en relation med.

Kungen över Moabiterna, Israels folks fiender, skickade sändebud till Bileam och ville anlita honom för att förbanna Israeliterna, så att mobiterna skulle kunna besegra dem i striden. Bileam frågade Herren, och fick till svar att han inte skulle följa med dem. Sändebuden åkte hem, men blev ditskickade en gång till, med samma uppdrag. Bileam frågade Herren igen, och fick då beskedet att han skulle följa med sändebuden, men att han bara fick göra och säga det som Gud befallde honom att göra och säga. Så Bileam satte sig på sin åsna och gav sig iväg.

Det är nu berättelsen blir skruvad.

Gud, som hade sagt att Bileam skulle bege sig till Moab, blev arg, och sände sin ängel för att hindra Bileam på hans färd.

Bileam kunde inte se ängeln, men det kunde åsnan, som därför vek av från vägen och gav sig ut på en åker i stället. Då blev Bileam arg, och slog sin åsna.

Ängeln ställde sig då i en smal gränd, så att åsnan inte skulle kunna vika undan, och åsnan tryckte sig i stället mot muren, så att Bileams ben kom i kläm. Då blev Bileam arg, och slog sin åsna.

Ängeln ställde sig ivägen för Bileam en tredje gång, på en plats där det inte gick att vika undan eller trycka sig mot en mur, och åsnan la sig då ner på marken. Då blev Bileam blev arg, och slog sin åsna.

När han gjorde det började åsnan prata med honom. Varför slår du mig, frågade den? Jag har väl aldrig gjort så här förut, och vägrat att bära dig?

I stället för att bli förvånad över att åsnan nu börjar tala, svarar Bileam den, och håller med om att den aldrig har gjort så här förut, men säger också till åsnan att den gör honom till åtlöje.

Då öppnar Gud Bileams ögon, står det. Han ser ängeln, och förstår varför åsnan trilskades.

Bileams samtal med åsnan är märkligt i sig. Varför blev han inte förvånad över att en åsna plötsligt börjar prata? Men låt oss inte fundera på den detaljen just nu.

Mer intressant att diskutera, tycker jag, är att Gud först säger att Bileam ska följa med de moabitiska sändebuden, och sedan blir arg när han gör det. Om åsnan inte hade vikit undan, säger Gud, så skulle jag ha dödat dig.

Är Gud så där nyckfull? Vill Gud först en sak, och sedan en helt annan sak? Ändrar sig Gud utan att berätta det för sina vänner? Blir Gud så arg, när de gör som de har blivit tillsagda, att Gud vill döda dem?

Ja, i Bibeln verkar det ibland så. Hur kan vi tänka om det? Hur tänker du om det?

Om du vill kan du läsa hela berättelsen i 4 Mosebokens 22 till 24 kapitel.

När man läser Bibeln märker man att de flesta av de människor som det berättas om är långt i från perfekta. Många av de personer som har en framträdande roll i Bibeln gör helt andra saker än Gud vill att de ska göra, både oavsiktligt och med vilje. Ändå får de fortsätta att följa Gud, när de inser sina misstag och ändrar sina liv.

Vad säger det oss om Gud?

Jo, att Gud inte är till för perfekta människor.

Det finns faktiskt inga människor som aldrig gör fel, eller som alltid gör precis som Gud vill att de ska göra. Så om Gud bara gillade perfekta människor skulle ingen av oss ha en chans.

Om vi vill hålla ihop med Gud behöver vi alltså inte vara oroliga. Även om vi gör bort oss, väljer fel i livet, eller rentav gör det vi vet att Gud inte vill – och det gör både jag och du hela tiden – så finns det alltid en väg tillbaka till gemenskapen med Gud.

Det är bara att säga som det är till Gud, och börja om på nytt.

Varendaste gång.

I Harry Potters värld kan man svänga med sitt trollspö och säga en trollformel, så slipper man göra tråkiga eller svåra saker, som till exempel diska eller bära en tung låda. Mycket praktiskt, kan man tycka.

Jag har många gånger önskat att Hermione Grangers väska, den som rymmer precis hur mycket som helst fastän den är ganska liten, skulle finnas i verkligheten. Men det gör den inte. Och man kan inte trolla bort behovet av att själv göra tråkiga eller svåra saker.

Ibland hör jag någon prata om bön, och framför allt orden ”I Jesu namn”, som om det vore ett trollspö eller en magisk formel. Det var inte förrän jag befallde tapeten i Jesu namn som jag lyckades få upp den på väggen helt rak, sa en bekant till mig en gång. Jag kommenterade inte det, men tänkte desto mer.

Om vi använder Jesusnamnet, eller våra böner, som magiska formler, för att vi vill slippa sådant som är tråkigt eller svårt, då har vi missat någonting viktigt.

Jesus är vägen till Gud, och alla våra böner är samtal med Gud. Varken Jesusnamnet eller andra böner är våra tjänare, som vi kan använda hur vi vill, för våra egna syften.

Jag tror fullt och fast att Gud gör under när vi ber. Ibland får vi se undren, ibland syns de inte för våra ögon. Och jag är övertygad om att det alltid händer någonting när vi ber, oavsett om vi märker det eller inte.

Men vi ska aldrig tro att Gud är vår tjänare, eller att den hjälp Gud ger oss är till för vår personliga bekvämlighet, för att vi ska slippa vanligt hårt arbete.

En gång i tiden kom jag på att jag inte ville fortsätta att säga ”skit” varje gång något hände som jag inte gillade, som jag då ofta gjorde. Jag bestämde mig för att vänja om mig, så att jag i stället för ”skit” skulle säga ”Halleluja”.

Jag tränade, och tränade, och tränade. Och tränade lite till. Så småningom hade det blivit en vana. När jag förut skulle ha sagt ”Skit!” sa jag ”Halleluja!”.

Och då blev jag påmind om vad som var viktigt i mitt liv. Inte det där tappade smörpaketet, den missade bussen, blixtlåset som gick sönder, eller ägget som gick sönder i handen på mig. Men Gud.

När jag sa ”Halleluja!” i stället för ”Skit!” vändes min blick upp mot Gud i stället för ner i smutsen.

Gud älskar mig, fastän jag tappar saker, missar saker, blir kladdig, tappar brallorna.

Gud älskar dig också. Alltid.

När man läser igenom Gamla testamentet i Bibeln märker man snart att det finns många ställen som är svåra att förstå. Vad gör man med dem?

Den enkla lösningen är förstås att döma ut hela Bibeln, och Gud, eftersom man tycker att det som står är obegripligt. Men gör inte det!

Fundera i stället på varför det står som det står. Finns det ett mönster, ett genomgående budskap från dem som skrev texterna?

Och viktigast av allt, tycker jag, är att man inte dömer ut Bibeln eller Gud utifrån enstaka texter. Bibeln är en helhet, som berättar någonting om både Gud och oss människor. Vissa texter kan man läsa och ta till sig rakt av, till exempel mycket av breven i Nya testamentet. Andra texter behöver kompletteras och diskuteras – ”tolkas”, som det heter.

Man måste inte läsa hela Bibeln. Man måste inte ens läsa någonting alls i Bibeln, men då missar man väldigt mycket info som kan vara till hjälp och nytta i kontakten med Gud och med andra människor. Och om man läser allt som står är det lättare att göra sig en hel bild av budskapet.

Jag utmanar dig att någon gång i livet läsa igenom hela Bibeln, och att då inte vara rädd för de svåra ställena utan låta dem få vara en liten del i helheten!