Hur var det att vara Maria, hon som blev Jesus mamma? Vi får veta väldigt lite om henne i evangelierna. Bara korta notiser, nästan ingenting alls om hennes tankar och känslor. Kanske den här berättelsen kan hjälpa oss att förstå henne bättre:
– – – – – – – – – – – – – – – – – – –
Det var en gång en konfirmand som hette Mia. Ja, egentligen hette hon Maria, men alla kallade henne Mia.
Hon hade ett bra liv, i en bra familj där man tyckte om varandra och var snälla mot varandra. Hon var trevlig och omtyckt, och hon pluggade mycket, för hon ville bli läkare.
Hon hade ingen pojkvän, men hon tänkte att så småningom skulle hon vilja träffa någon som hon kunde gifta sig med, och få barn med. Men först ville hon utbilda sig, och jobba några år. Man måste ju tänka på sin karriär.
Mia trodde på Gud, och gick ibland i kyrkan även om hon inte måste för konfans skull. Hon kände sig trygg med Gud, och brukade prata med honom lite då och då, om allt möjligt som hon gick och tänkte på.
En kväll när hon satt på sitt rum och pluggade hände någonting konstigt. Helt plötsligt dök där upp en ängel i rummet. Ja, hon förstod att det var en ängel, eftersom den var ganska lik änglar som hon hade sett på bilder i böcker. Den hade en lång ljus … klänning, kanske, och vingar på ryggen. Och den var stor. Den borde inte ha fått plats i hennes rum, men det gjorde den. Samtidigt såg hon ju att den egentligen var mycket större – väldigt, väldigt, VÄLDIGT mycket större – än hela hennes rum. Hon tänkte på det efteråt, och undrade hur det egentligen gick ihop. Men just då var hon mest överraskad, och mer förvånad än rädd.
Ängeln öppnade munnen och sa: ”Var inte rädd, Maria, du har funnit nåd hos Gud. Du ska bli havande och föda en son, och du skall ge honom namnet Jesus. Han skall bli stor, och kallas den Högstes son. Herren Gud skall ge honom hans fader Davids tron, och han skall härska över Jakobs hus för evigt, och hans välde skall aldrig ta slut.”
”Men hallå”, sa Mia. ”Vad betyder allt det där? Jag fattar inte vad du säger.”
”Nej, nej, visst nej”, sa ängeln då. ”Jag glömde bort vilken tid du lever i. Ursäkta mig!” Och så började den om från början.
”Är du rädd för mig, Mia?”
”Nej”, sa Mia.
”Bra”, sa ängeln, ”för det behöver du inte vara. Jag kommer från Gud. Han har ett uppdrag åt dig. Du ska bli gravid, och du ska föda en son. Din son ska också vara Guds son, och han ska bli kung över alla kungar och herre över alla herrar.” – ”Det betyder att han ska bli den mäktigaste personen på jorden”, förklarade ängeln.
Mia funderade en stund på vad ängeln hade sagt.
”OK. När ska det här hända, då?” frågade hon.
”Typ, nu”, sa ängeln.
”Nu?” sa Mia. ”Menar du, som nu idag?”
”Ja, alltså du ska inte föda barnet idag, men du blir gravid idag, om du går med på det.”
”Nä, det går inte”, sa Mia. ”Jag har inte tänkt skaffa barn förrän jag har jobbat några år.”
”Men det här är ett uppdrag från Gud”, sa ängeln. ”Gud vill att du får det här barnet nu. Det kan liksom inte vänta.”
Och då tänkte Mia att om Gud ville det här, då var det nog bra, även om det inte var som hon själv hade tänkt. Så hon sa: ”OK, då.”
Sen kom hon att tänka på en sak.
”Men jag har ju ingen kille! Jag har inte ens tänkt ligga än. Hur kan jag då bli med barn? Det går ju inte.”
”Helig ande skall komma över dig, och den Högstes kraft skall vila över dig. Därför skall barnet kallas heligt och Guds son”, svarade ängeln.
”Va?” sa Maria.
”Oj, förlåt, jag glömde!” sa ängeln. ”Jag menar att Gud ska fixa det här ändå. Du behöver inte göra någonting alls, du blir gravid i alla fall, utan att ligga.”
”Jaha” sa Mia. ”Ja, men då så.”
”Betyder det ja?” frågade ängeln.
”Ja, det gör det”, svarade Mia.
”Bra!” sa ängeln. Sen funderade den en stund.
”Vet du vad, Mia? Jag tror att du kanske kommer att tänka att det här bara var en dröm. Man träffar ju inte änglar varje dag, om man säger så.”
”Nej, det gör man ju inte”, sa Mia.
”Därför tycker jag att du ska åka och hälsa på din faster Elisabeth i morgon”, sa ängeln. ”Hon är också med barn. Åk till henne, så ska du få se vad som händer!”
”OK”, sa Mia. ”Det kan jag väl göra, då.”
Och vips! så var ängeln borta igen. Rummet såg ut precis som vanligt, som om ingenting hade hänt. Men nu hade Mia lite svårt att plugga. Och det kan man ju förstå.
Nästa dag åkte hon till faster Elisabeth. Hon gillade sin faster, och brukade hälsa på henne då och då.
Så fort faster Elisabeth såg henne lyste hon upp, och sprang fram till Mia och kramade henne hårt.
”Mia, vet du vad som hände när jag såg att det var du?” sa hon.
Men det visste förstås inte Mia.
”Jo, då sprattlade min bäbis här inne”, sa Elisabeth, och la handen på sin stora mage. ”Och jag förstod att du också är med barn, och att det är ett mycket speciellt barn, dessutom.”
Oj, tänkte Mia. Då var det verkligen sant att ängeln kom till mig igår, och att jag ska få barn med Gud.
Och det var verkligen sant. Mia var med barn, och barnet i hennes mage växte och blev större.
Ofta tyckte Mia att det var kul att vara gravid. Det var annorlunda och spännande, och hon undrade hur barnet skulle se ut, och vilka kläder hon skulle skaffa till honom.
Men ibland var det faktiskt mest jobbigt. Hennes föräldrar trodde på henne när hon berättade om ängeln. De sa att de inte förstod att det kunde vara så, men att de trodde på vad hon sa ändå. De visste ju att hon inte brukade hitta på saker, eller ljuga.
Men kompisarna var inte lika snälla. När det började synas på Mia att hon var med barn, då frågade alla om det.
”Har du en kille som vi inte vet om, Mia? Eller vad har du gjort?”
Alla tittade på henne, och skrattade åt henne, och retade henne. Det var inte roligt. Och så var det jobbigt på andra sätt också. Det kändes konstigt i kroppen. Ibland gjorde det ont. Ibland bara kräktes hon. Och så kunde hon inte äta vad som helst längre.
Men det värsta var nog när hon tänkte på hur det skulle bli när hon skulle föda barnet. Det skulle göra ont. Och hon ville inte ha ont.
Ibland önskade hon att det aldrig hade hänt, att ängeln aldrig hade kommit till henne, och att hon hade fått fortsätta som förut, utan en bäbis i magen. Ibland tänkte hon också på hur det skulle bli när hon hade fött barnet. Skulle hon kunna fortsätta att plugga, och bli läkare, ändå? Ja, hur skulle det gå med allting, med hela hennes liv?
När det blev så där jobbigt, då grät hon. Ibland både grät och skrek hon samtidigt.
”JAG VILL INTE!” skrek hon då. Och så talade honom om för Gud vad hon egentligen tyckte om honom och om det här som han hade hittat på att hon skulle göra.
”Det var en skitdålig idé. Du lurade mig! Jag visste inte hur det skulle bli. Det är som om du…” – här hejdade hon sig, och nästan viskade: ”… har, har våldtagit mig!”
Å nej, tänkte hon sen. Så får man säkert inte säga till Gud. Men det är så det känns ibland.
Sen grät hon igen, och frågade Gud om han fortfarande tyckte om henne fastän hon blev arg på honom och sa så där till honom.
Men då hände någonting.
För när hon hade blivit arg på Gud, och skrikit och gråtit, och sagt vad hon verkligen tänkte, och frågat om Gud tyckte om henne ändå, då blev hon alldeles lugn inuti. Det var som om det jobbiga blev mindre jobbigt, och hon kände sig trygg igen. Fastän hon var med barn, och inte visste hur allting skulle bli. Fastän hon inte visste hur hon skulle klara av det. Och då kände hon i sitt hjärta att hon hade gjort rätt som sa Ja! till Gud.
– – –
”Gör er inga bekymmer, utan när ni åkallar och ber, tacka då Gud och låt honom få veta alla era önskningar. Då skall Guds frid, som är mera värd än allt vi tänker, ge era hjärtan och era tankar skydd i Kristus Jesus.” (Fil 4:6-7)
