Eva, präst i Dalsland

”Du är min fristad,
du bevarar mig för nöden,
du låter jubel över räddningen ljuda omkring mig.” (Ps 32:7)

I den varsamt reviderade versionen av 1917 års Bibel, som publicerades tillsammans med NT -81, står det så här:

”… med räddningens jubel omger du mig.”

Jag föreställer mig att det alltid står fullt med änglar runt omkring oss, och att de jublar eftersom de ser den räddning som vi inte alltid själv kan se. Och om vi sträcker ut handen åt något håll, och liksom kommer i kontakt med änglarna, då kan vi ”känna” deras glädje och jubel.

Det betyder inte att det är lätt att vända sin sinnesstämning, när vi har det jobbigt. Men när vi påminner oss själva om att Gud finns, och att Gud älskar oss, då finns alltid möjligheten att lite ljus sipprar in i vårt inre.

Hur tänker du att ”räddningens jubel” låter?

Jag har träffat många människor som mår dåligt på olika sätt. Ganska många har försökt ta sina liv, flera av dem har försökt mer än en gång. Några har tyvärr också lyckats.

När jag har pratat med dem har det blivit så tydligt för mig att de nog egentligen inte vill dö. De har bara så fruktansvärt ont, i kroppen eller i själen, att de inte ser någon annan utväg.

Jag vill så gärna att mina lidande vänner ska få se att det finns andra sätt att hantera smärtan. Att man inte behöver dö. Att det går att leva, och leva med glädje, fastän det inte alltid är lätt, och fastän det ibland kan göra väldigt ont också.

Vet man att man är älskad, älskad precis som den man är, utan förbehåll eller kritik, då kan det vara en början. Man orkar mycket mer när man vet att man är älskad och betydelsefull.

Att vara älskad betyder inte att man slutar ha ont, särskilt inte om det onda sitter i kroppen. Men den som är älskad kan dela sin smärta med den som älskar. Då blir det lite lättare att härda ut. Och då blir det också lite lättare att se det goda och varma och fina som också finns i livet, vid sidan av all smärta.

I Bibeln, särskilt i Psaltaren, finns många exempel på vad människor har skrivit när de har haft riktigt ont, när de inte har kunnat se någon annan utväg än att dö. Men de som skrev alla de där böckerna i Bibeln har också haft en stark tro på Gud, på att Gud finns och att Gud verkligen kan hjälpa. Därför kan det, lite om vartannat och ibland direkt efter varandra, stå väldigt positiva utrop och väldigt negativa nödrop.

Det visar, tycker jag, att det är OK att känna och tänka och säga precis vad man känner och tänker och säger, och att Gud välkomnar att vi är ärliga, även mot honom.

Gud är alltid på samma plats som jag. Eftersom jag inte kan se Gud kan jag uppleva att han är långt borta. Ändå är han här, just här där jag är. Och det gäller inte bara mig, utan även dig. Gud är alltid precis där du själv är.

Bibelns kung David skriver om det här, i Psalm 139 i Psaltaren:

”Herre, du rannsakar mig och känner mig.
Om jag står eller sitter vet du det,
fast du är långt borta vet du vad jag tänker.
Om jag går eller ligger ser du det,
du är förtrogen med allt jag gör.
Innan ordet är på min tunga
vet du, Herre, allt jag vill säga.
Du omger mig på alla sidor,
jag är helt i din hand.
Den kunskapen är för djup för mig,
den övergår mitt förstånd.
Var skulle jag komma undan din närhet?
Vart skulle jag fly för din blick?
Stiger jag upp till himlen, finns du där,
lägger jag mig i dödsriket, är du också där.
Tog jag morgonrodnadens vingar,
gick jag till vila ytterst i havet,
skulle du nå mig även där
och gripa mig med din hand.
Om jag säger: Mörker må täcka mig,
ljuset omkring mig bli natt,
så är inte mörkret mörkt för dig,
natten är ljus som dagen,
själva mörkret är ljus.”

David hade stor personlig erfarenhet av att umgås med Gud. Han var utvald att bli kung, men det dröjde lång tid innan han verkligen blev det. Och under den tiden fick han uppleva många svårigheter och motgångar. Ändå visste han hela tiden att Gud var med honom. Det står att han ”hämtade styrka hos Herren, sin Gud”.

Hur vet man, personligen, att Gud alltid är nära?

Mitt eget svar är att den samlade information och erfarenhet jag har tillgång till, från Bibeln, från andra kristna, och från mig själv, säger mig att det är så. Jag upplever inte alltid att Gud är nära. Men när jag ser tillbaka på mitt liv tycker jag mig märka att det ändå är så.

Vad har du för erfarenhet av att Gud alltid är nära?

En av mina vänner är en missbrukare som håller på att jobba sig ut ur sitt missbruk. Efter att ha litat på hen, men blivit lurad av hen gång på gång, har jag kommit fram till att det är OK att inte lita på hen, och ändå vara hens vän.

Jag trodde att jag bara kunde vara vän med den här personen om jag litar på hen. Det kändes som ett svek att inte göra det.

Men att ständigt kämpa för att lita på en opålitlig vän skadar mig själv. Därför behöver jag vara ärlig mot mig själv.

Nu går det betydligt bättre att vara vän med den här personen. Märkligt nog.

Och då inser jag att jag också har lärt mig någonting om att lita på Gud.

Jag litar på Gud, till 100%, utan minsta tvekan – med min tanke. Men när det gäller mina känslor är det inte så. Då är jag betydligt mindre säker.

Kanske är det så att jag inte måste lita på Gud med mina känslor? Kanske är det OK att inte känna sig säker på att allting alltid ska bli vad jag skulle kalla ”bra”? Kanske huvudsaken är att jag är ärlig mot mig själv?

Hur är det med dig, är du ärlig mot dig själv?

Vi brukar säga att Jesus Kristus var 100% Gud och 100% människa. Det går inte ihop för våra mänskliga hjärnor, men det är vår kristna tro.

Vilka inre konflikter ledde detta till, för Jesus? Kunde han koppla av och på sin gudomliga sida, som han ville? Gjorde han det?

En sak som jag har funderat på är korsfästelsen.

Enligt Matteusevangeliet och Markusevangeliet ropade Jesus, när han hängde på korset: Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?

Orden är ett citat från Psaltaren, en bok som finns med i både de judiska och de kristna samlingarna av heliga skrifter.

Jesus kände sig uppenbarligen övergiven av sin Fader i himlen, när han var på väg att dö.

Kanske kände han sig osäker på sig själv, vem han var och var han kom ifrån. Var han verkligen Guds Son? Hur kunde han vara säker på att det han trodde om sig själv var sant?

Egentligen hade han på ett väldigt enkelt sätt kunnat bevisa för sig själv vem han var. Han behövde bara dra loss ena handen från spiken som höll den fast mot korsets trä. Bara lite, så att han själv såg att han hade makten. Ingen annan behövde se vad han gjorde, bara han själv. Så enkelt. Så säkert.

Men om Jesus hade gjort det, om han hade bevisat för sig själv att han var Guds Son, då hade allting varit förstört. Till ingen nytta.

För bara som 100% människa kunde Jesus dö i vårt ställe. Och om han hade gått utanför sina mänskliga förutsättningar, då var det inte människan Jesus som hade dött.

När Jesus hängde där på korset var han tvungen att hålla sig inom ramarna för det mänskliga. Lida som en människa. Tvivla som en människa. Dö som en människa.

Och det gjorde han, enligt vår kristna tro.

För vår skull.

För din skull.