Eva, präst i Dalsland

Ibland kan tanken på att någon vet allt om oss kännas oroande, kanske rentav skrämmande. Det finns en hel del i mig som jag helst skulle vilja glömma bort, och som jag helst inte vill att någon annan ska få vetskap om. Fastän jag är präst tänker jag tankar som jag inser att jag inte borde tänka, säger saker som jag förstår att det inte är så bra att säga, och gör inte alltid de rätta sakerna. Kanske det är likadant med dig?

Om Gud vet allt om mig, då vet han också allt det där som jag helst skulle vilja glömma, eller gömma. Då kan hans kunskap om mig kännas oroande. Vad tycker Gud om mig, när jag kan tänka, säga och göra så där?

Men Gud använder inte sin kunskap om mig till att trycka ner mig. I stället vill han hjälpa mig att få ordning på mitt liv. Vad jag än har gjort har jag alltid möjlighet att plocka fram det i ljuset och ge det till Gud. Då får jag förlåtelse, och förlåtelsen befriar mig, så att jag orkar ta itu med det jag behöver ändra på.

Och det gäller lika mycket för dig som för mig.

När människor ser våra hemliga dumheter är det risk att de ser ner på oss, och tar avstånd från oss. Kanske för att det är lättare att se ner på andra människor än att kännas vid att man är likadan själv. Men när Gud ser våra hemliga dumheter kommer han närmare. Inte som ett hot, utan som en vän.

Att vara helt och hållet känd av någon som älskar mig helt och hållet blir en lättnad. Jag behöver inte lägga min energi på att gömma undan saker, eller på att försöka vara någon annan än den jag egentligen är.

Samma sak gäller för dig också. Gud vet allt om dig. Och han älskar dig ändå. Eller som Ingemar Olsson sjunger: ”Du är helt enkelt genomskådad, men lika välkommen för det” (Lyssna på sången här, om du vill).

Varje år när solen och ljuset kommer tillbaka får jag vårkänslor. Jag längtar efter att plantera, sätta frön i jorden och se hur de gror.

Det är ett mirakel, varje gång det händer. Ändå händer det, gång på gång.

På samma sätt är det ett mirakel varje gång en människa som har levt i mörker hittar tillbaka till ljuset. Ändå händer det, gång på gång.

För ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det.

”Gäller vårt hopp till Kristus bara detta livet, då är vi de mest ömkansvärda bland människor.” (1 Kor 15:19)

… i alla fall enligt Paulus, som skrev Första Korinthierbrevet. Och jag håller med honom.

Men om den kristna tron enbart handlar om ett liv efter döden, då har vi missat något av det viktigaste – att när Gud tänkte ut allting som vi kan se (och en hel del som vi inte kan se) och konstruerade oss och hela vår värld, då gjorde Gud någonting som var, och fortfarande är, i grunden gott och bra.

Den här världen, vårt jordiska liv, är inte ett provisorium, som ska kastas bort när det har fyllt sin tillfälliga funktion. Livet, det här livet som vi lever nu, är en gåva från Gud. En värdefull gåva, som vi får glädja oss över, och njuta av.

Vänta inte på ett bättre liv. Ta vara på det liv du har!

En klok man sa en gång att ”sanningen skall göra er fria”. Det gör mig bedrövad, och lite rädd, varje gång jag blir påmind om att vi tror det vi vill tro, även om det inte är sant.

Det märks väldigt väl i våra sociala mediekanaler. Någon skriver någonting som väcker starka känslor i oss, och utan att först kontrollera om uttalandet är sant, delar vi det med våra vänner och kontakter.

Nu är det ju inte någonting nytt, det här med att vi väljer att tro det vi önskar tro. Så var det redan för 2000 år sedan.

Så länge Jesus sa saker som passade människorna fick han deras beundran och godkännande. När han ifrågasatte deras livsstil och deras handlingar, framför allt att deras ord inte stämde överens med deras liv, då var de inte så positiva längre.

Hur gör du dina val i livet? Väljer du sanningen, även när du skulle föredra att sanningen inte vore sann?

Käre Isak!

När jag skriver det här är jag gammal och trött. Det är en sak jag vill berätta för dig innan jag dör, och nu känner jag att jag inte kommer att leva länge till.

Minns du den gången vi gick ut i öknen vid Moria berg för att offra? Först band jag dig och lade dig på altaret, innan jag sedan befriade dig och i stället dödade ett lamm och offrade det. Du måste ha undrat varför jag gjorde så, fastän du aldrig frågade. Nu vill jag förklara för dig.

Som du vet fick jag och Sara dig när vi redan hade blivit så gamla att vi inte längre hoppades på att få några barn. Men Gud gav oss dig, och sade samtidigt till oss att du var speciellt utvald att bli en stor man med många barn som skulle bli början till ett helt folk. Vi blev väldigt glada när vi fick dig. Du blev vår stora glädje på vår ålderdom, och vi var rädda om dig.

En dag talade Gud till mig och sa att jag skulle ta med dig ut i öknen och offra dig till honom. Jag blev väldigt förskräckt och ledsen eftersom jag älskade dig så mycket. Samtidigt visste jag att Gud älskade mig och hade en mening med sin befallning. Han skulle inte låta mig göra något som han inte kunde reparera på något sätt. Jag hade en dunkel uppfattning om att du ändå inte skulle dö.

Men det var inte lätt att lyda. Även om du på något sätt skulle bli räddad kändes det svårt att förbereda offret. Jag kunde inte heller tala om för dig vad jag skulle göra, utan måste låtsas att vi skulle offra något djur vi hittade på platsen. Jag var tvungen att verka oberörd, när jag egentligen grät i hjärtat.

När vi kom fram försökte jag låta bli att tänka helt och hållet. Jag rörde mig mekaniskt och undvek att se på dig. Så lyfte jag kniven, men i det avgörande ögonblicket – jag hade i själva verket redan påbörjat rörelsen – hejdades min hand i luften.

Allt är mycket suddigt i mitt minne, men jag vet att jag blev så lättad att jag höll på att falla ihop på marken. Jag var tvungen att ta stöd mot altaret. Gud talade till mig igen, och sa att jag inte skulle göra dig något ont, utan i stället vända mig om och gå bort till en buske i närheten. Där hittade jag ett lamm som jag dödade och offrade i stället för dig.

Från den stunden älskade jag både dig och Gud på ett nytt sätt. Jag uppskattade dig mycket mer än jag hade gjort tidigare. Det var som om du verkligen hade varit död, och kommit tillbaka till mig igen. Jag kände också att Gud verkligen är mäktig och att han inte vill oss något ont. Men jag kan inte säga att jag förstod vad han hade menat. Kanske ville han pröva mig.

Jag har inte kunnat prata med dig om den här händelsen, eftersom jag inte ens så här långt efteråt kan tänka på den utan att mina ögon fylls med tårar och jag får svårt att tala. Det är bättre att du får en sansad redogörelse på det här viset än att jag försöker stamma fram något osammanhängande som kanske bara gör dig förvirrad och får dig att tro att din gamle far har blivit tokig. För tokig är jag inte, även om jag är mycket gammal.

Min son, jag vill att du ska förstå att du alltid kan lita på Gud, även om han gör saker som vi människor inte kan förstå. Han älskar oss, och vill vårt bästa. Därför kan vi älska honom, och alltid göra som han säger.Du är min ende son med Sara. Jag älskar dig högre än något av mina andra barn. Allt jag lämnar efter mig ska bli ditt. Men sörj mig inte! Jag är nu så gammal att jag inte behöver leva längre. Mitt liv har varit gott, men nu vill jag bara vila. Var inte ledsen för min skull, för Gud har varit med mig, och han kommer också att vara med dig.

Kärleksfulla hälsningar

Din far Abraham

(1 Mos 22:1-19)