Eva, präst i Dalsland

Jag tycker om att tänka på Gud som den fasta punkten i min tillvaro. Vad som än händer, med mig och med min omgivning och med världen, så är Gud likadan som han alltid har varit. Jag kan alltid lita på honom, han byter inte åsikter eller ändrar sin syn på mig. I Psaltaren står det så här:

”Min kropp och mitt mod må svika,
men jag har Gud, han är min klippa för evigt.”
(Ps 73:26)

En klippa är någonting som står fast, opåverkat av tidens tand och årens gång. I alla fall är det så i Bibelns bildspråk. Den här versen låter ännu mer poetisk i 1917 års översättning, tycker jag:

”Om än min kropp och min själ försmäkta,
så är dock Gud mitt hjärtas klippa
och min del evinnerligen.”

Om jag är rik eller fattig, frisk eller sjuk, stark eller svag, glad eller ledsen, så är Gud själva grunden för min existens.

Mitt hjärtas klippa.

Har du sett någon av filmerna om de fantastiska vidundren? Det har jag, och då slog det mig – nästan alla action/fantasy/sci-fi/etc-filmer handlar om kampen mellan ont och gott.

Polarisering, svart och vitt, vi och de. Känns det igen?

Det var väl ingen nyhet, direkt. Men ibland känns det som en ny insikt, för mig. Att så mycket av det vi hör och ser och läser förstärker den bilden.

Vi tror så lätt att kampen mellan det onda och det goda är detsamma som kampen mellan mig och dig, mellan oss och dem, mellan terrorister och flyktingar, eller mellan stormakter med kärnvapenkapacitet.

Men det är fel.

Kampen mellan ont och gott handlar inte om oss och dem, utan om mig – och mig. Om dig – och dig. Om dem – och dem. Om oss – och oss.

Vi har alla kapacitet till både gott och ont. Vi har alla ett val. Ibland vet vi inte om det, men det är så.

Men i stället för att sträva efter att bli det bästa vi kan bli – jag och du, vi alla – så pekar vi på varandra och säger ”det är hen!” eller ”det är de där människorna!” Och så glömmer vi bort den kamp vi själva bär omkring på, hela tiden. Jag. Och du.

”Det goda som jag vill, det gör jag inte, men det onda som jag inte vill, det gör jag,” skriver aposteln Paulus i Romarbrevet i Bibeln.

Det onda i världen är verkligt. Vi har nog alla känt av det, sett resultatet av det, upplevt känslan av maktlöshet inför det. Men om jag och du – och du, och du, och du – vägrar att följa det onda vi ser omkring oss, eller bär inom oss, då har det ingen makt alls.

Aposteln Jakob skriver: ”Stå emot [det onda], och [det] skall fly för er. Närma er [det goda], och [det] skall närma sig er.”

Man kan sätta många namn på ”det onda” och ”det goda”, men det gör ingen skillnad. Närmar vi oss det som är gott (eller eller den som är god) blir vi själva bättre människor. Närmar vi oss det som är ont (eller eller den som är ond) blir vi själva sämre människor.

Vad väljer du?

Du lämnade inte någon mejladress (helt OK!) så jag kan inte svara dig direkt. Ditt meddelande gjorde mig mycket glad! 🙂

Jag läser just nu i Domarboken, i Gamla testamentet, i Bibeln. Där berättas det om den första tiden efter uttåget ur Egypten, alltså då Gud enligt det som står i bibeltexterna befriade Israels folk ur fångenskapen i Egypten.

Just nu tänker jag inte gå in på om de här berättelserna är bokstavligt sanna historiska redogörelser eller inte. Det har vi säkert olika meningar om, många av oss. I stället väljer jag att just nu se dem som liknelser.

När jag läser om hur Guds folk lovade att följa Gud, och hur de sedan ändå inte gjorde det, kommer jag att tänka på hur det är med våra egna liv, vi som vill vara kristna, och vår kamp mot synden.

Jag vet inte hur det är med dig, men jag försöker leva rätt, och märker gång på gång att jag har misslyckats. Jag kanske säger att jag ska göra någonting, och så gör jag det inte. Eller också gör jag tvärt emot vad jag egentligen tycker är riktigt. När jag upptäcker mina fel ångrar jag mig, och tänker att jag ska bli en bättre människa. Men så gör jag liknande saker igen. Och igen. Och igen.

När Gamla testamentets gudsfolk hade kommit in i det land Gud hade lovat dem, då fick de frågan om de ville fortsätta att följa Gud. Alla var överens om att de ville det. De skulle minsann följa Gud, och inte glömma sin tro. De hade fått lagar och regler som skulle hålla dem på den rätta vägen, och de lovade dyrt och heligt att de skulle följa dem. Men så gjorde de inte det.

När folket följde Guds regler, då gick allting bra för dem. När de struntade i reglerna gick det inte bra för dem. Och i texten står det att det berodde på att Gud blev arg på dem, och straffade dem för deras svek.

Men om vi i stället tänker att Guds regler visar hur vi behöver leva för att inte råka illa ut, och att det som kallas för Guds ”straff” i själva verket är fullt naturliga följder av att leva på fel sätt, då blir bilden en annan. Då är det inte nödvändigtvis Gud som aktivt straffar den som gör fel. Då är det som händer i stället de naturliga konsekvenserna av felaktiga handlingar och ett felaktigt levnadssätt.

Ungefär som att det inte är ett straff att må dåligt av att ta droger, eller att våra liv inte fungerar när vi lever och handlar på ett destruktivt sätt. Vissa saker får helt enkelt vissa konsekvenser.

När jag läser berättelserna i Gamla testamentet påminns jag därför om att vi inte kan skylla på Gud när våra liv inte fungerar – om orsaken är att vi lever på fel sätt. Och att vi inte kan skylla på Gud när Gud känns långt borta – om orsaken är att vi inte lyssnar efter Guds röst, eller är intresserade av att ha kontakt med Gud.

Berättelsen om gudsfolket i Gamla testamentet är berättelsen om hur de får en chans att förändra sina felaktiga liv. Och när de misslyckas får de en till chans. Och sedan en chans till, och en chans till, och … Om Gud verkligen ville straffa dem, då skulle de inte ha fått någon mer chans. Men de fick de.

Samma sak gäller för oss. När vi lever fel, när vi struntar i Gud, då fungerar inte våra liv särskilt bra. När vi lever i harmoni med Gud, med skapelsen och med varandra, då fungerar våra liv. Och när vi schabblar bort våra möjligheter, och upptäcker det, och ångrar oss, då får vi en chans till. Och en chans till. Och en chans till, och …

Gud är helig, alltså fläckfri, helt och hållet utan fel, och därför okränkbar.

Vi människor kan aldrig blir heliga, hur mycket vi än försöker. Det bästa vi kan åstadkomma är ”jag gjorde mitt bästa, så gott jag kunde”. Eller kanske ”det var inte mitt fel”.

I Bibeln beskrivs Gud som ”en förtärande eld”. Inte i betydelsen arg, elak eller ondskefull, utan bara som ett konstaterade – det som inte är heligt kan inte vara i Guds närhet utan att brinna upp. Gud kan inte kränkas.

Vi kan aldrig bli felfria. Och det spelar ingen roll varför vi gör fel. Vi kan inte närma oss Gud och tro att vi ska överleva heligheten, den förtärande elden. Det går inte att lägga ett papper i elden och förvänta sig att det inte ska brinna upp.

Hur kan vi då ens försöka närma oss Gud?

Jo, tack vare Jesus Kristus, Guds son, människa och Gud i en enda person, kan vi det. När vi vänder oss till Gud genom Jesus är han vårt skydd mot den förtärande elden.

När Jesus dog på korset ”brann han upp” i vårt ställe. Sedan fick han sitt liv tillbaka, och nu är han vårt skydd, vår räddning, vår frälsning.

Lika säkert som det är att ett papper som läggs på elden brinner upp, lika säkert är det att den som närmar sig Gud genom Jesus får leva.

Om du vill lära känna Gud, den heliga, behöver du därför lära känna Jesus Kristus.

För utan Kristus finns inga kompromisser.