När vi står inför Gud för att dömas, då är det inte så viktigt för honom vad vi har gjort och inte gjort. Det som är viktigt är vad vi har i våra hjärtan, vilken inställning vi har. Gud är inte ute efter att sätta dit oss. Han vill upprätta oss, och ge oss tillbaka vårt människovärde.
Har du en psalmbok tillgänglig? Slå upp psalmen 548, När inför din dom jag står, och läs den.
Vad tänker du på när du hör ordet ”mission”?
Jag tror att det finns många olika sätt att definiera ordet.
På 70-talet, när jag började tänka på att bli missionär, betydde det för mig att jag skulle skaffa mig en yrkesutbildning inom sjukvård eller teknik, och sedan resa ut till något land i Afrika eller Asien och arbeta med det yrket. Jag kände en längtan att bli missionär, men eftersom jag inte kände motsvarande längtan att bli läkare eller ingenjör släppte jag den tanken igen.
På 80-talet, när tankarna på mission kom tillbaka, ville jag åka ut och berätta för människor om Jesus, eller bara bo där och vara ett vittne genom min blotta närvaro i landet, om jag inte öppet kunde prata om min tro.
Nu på 2000-talet, när jag äntligen står i begrepp att resa ut som missionär, innebär det att jag ska utbilda mig i grundläggande språkvetenskap, och arbeta med att kartlägga olika språk och dialekter, som förberedelse för kommande bibelöversättningarbeten.
Men egentligen är min definition av ordet ”mission” en annan än man skulle kunna tro av det jag just har berättat.
Jag ska läsa ett avsnitt ur Jesus bergspredikan, i Matt 5. Slå gärna upp din Bibel och följ med i texten när jag läser vers 13-16. Jag läser ur Svenska Folkbibeln.
”Ni är jordens salt. Men om saltet förlorar sin sälta, hur skall man då göra det salt igen? Det duger bara till att kastas ut och trampas ner av människor. Ni är världens ljus. Inte kan en stad döljas, som ligger på ett berg. Inte heller tänder man ett ljus och sätter det under skäppan, utan man sätter det på ljushållaren, så att det lyser för alla i huset. Låt på samma sätt ert ljus lysa för människorna, så att de ser era goda gärningar och prisar er Fader i himlen.” (Matt 5:13-16)
Inte kan en stad döljas som ligger på ett berg, säger Jesus.Vad betyder det?
Det betyder att staden på berget syns. Man ser den från alla håll. Man ser den även från långt håll. Man ser hur den ser ut och vad som händer där. Man ser också vad folket i staden gör med sina sopor, särskilt om de bara kastar ut dem ur staden, över bergskanten.
I vår tekniska tidsålder kanske Jesus skulle ha sagt att man ser alla detaljer när man ser ner på en stad via en satellit. Om man har tillräckligt bra utrustning går det att zooma in så mycket att man ser hur människor ser ut i ansiktet, till och med.
Inte kan en stad döljas som ligger på ett berg?
Och det är bra!
Som kristen ska man inte berätta allting, inte alla detaljer om sig själv och sitt liv, för vem som helst. Men om det behövs ska allting kunna tas fram i ljuset.
Vi ska inte ha saker i våra liv som inte skulle kunna visas upp, om det i någon situation skulle visa sig vara nödvändigt.
Som det ser ut just nu kommer jag och min man att arbeta i en del av världen där vi inte öppet kan säga att vi är missionärer, och vi kan inte skylta med att vi vill att människor ska lära känna Jesus och bli kristna. Men det kan hända att vi kommer att bli tvungna att avslöja allting, låta myndigheter eller organisationer gå igenom våra liv.
Då kan vi inte ha saker där som motsäger det budskap vi vill förmedla. Jesus måste verkligen vara den främsta i våra liv, vad det än kostar. Även om det skulle kosta oss våra egna liv.
Vi ska leva i staden på berget, bildligt talat. Med egna hus, och staket runt tomten, men utan lås och bommar, utan skyddsmurar som hindrar insyn, utan vakter som hindrar fienden från att komma in i husen och ta en titt på hur vi lever.
Det är mission för mig.
Här hemma i Sverige känner vi kanske inte behov av att leva i staden på berget, inte på samma sätt.
Som troende kristna kanske vi inte avviker inte från mängden, och blir kanske inte utsatta för granskning och misstankar för att vi tror på Jesus.
Vi kan ha våra mörka hemligheter, eller ostädade förråd, utan att det någonsin blir ett problem för oss.
Eller kan vi det?
Vad är det för skillnad mellan att leva bland icke-kristna i ett muslimskt land, och att leva bland icke-kristna i det sekulariserade Sverige? Är det någon skillnad, egentligen?
Jag tror inte det. Jag tror att vi är lika utsatta för fiendens granskning och angrepp här hemma. Jag tror att det är precis lika viktigt för oss här hemma att hålla rent och snyggt i vår stad, för den ligger också på berget.
Ni är världens ljus, sa Jesus. Ni ÄR världens ljus, inte ”ni SKA VARA världens ljus”, eller ”om ni VILL kan ni vara världens ljus”.
Han har gjort oss till ljus i världen, ljus som återspeglar hans härlighet.
Som det står i 2 Kor 4:6:
”Ty Gud som sade: ’Ljus skall bryta fram ur mörkret’, han har låtit ljus lysa upp våra hjärtan, för att kunskapen om Guds härlighet, som strålar fram i Kristi ansikte, skall sprida sitt sken.”
Det är vad Gud har gjort med oss som tror. Vi har fått Guds ljus i våra hjärtan, och det ljuset lyser fram, vad vi än gör. Guds härlighet påverkas inte av våra liv, eller av hur mycket skräp vi gömmer undan för världen. Men VI påverkas, och kontrasten mellan oss som återspeglar Guds härlighet, och härligheten själv, blir stor när vi inte lever som Gud vill.
Så när du hör ordet mission, då skulle jag vilja att du tänker på staden på berget, och på att vi bor där tillsammans, vi som reser ut i världen som missionärer, och vi som har våra liv och uppgifter här hemma i Sverige.
Tillsammans återspeglar vi Guds härlighet inför människor som inte känner honom.
Tillsammans arbetar vi för att utbreda Guds rike, på alla livets områden.
Tillsammans är vi älskade av Gud, och använda av honom.
”Låt på samma sätt ert ljus lysa för människorna, så att de ser era goda gärningar och prisar er Fader i himlen.”
———-
(Det blev aldrig så att jag och min man reste ut som missionärer. I alla fall inte då.)
I gudstjänsten i söndags läste vi texten om Mose och den brinnande busken. Det är berättelsen om hur Mose får ta emot Guds kallelse att gå tillbaka till Egypten och leda sitt folk, israeliterna, ut ur fångenskapen och in i det utlovade landet. Du kan läsa berättelsen om kallelsen här: 2 Mos 3:1-4:17
I söndags när jag hörde texten på nytt kom jag särskilt att tänka på en sak som Gud sa till Mose:
”Jag skall vara med dig, och detta är tecknet som skall visa att det är jag som har sänt dig: när du har fört folket ut ur Egypten skall ni hålla gudstjänst på detta berg.” (3 Mos 3:12)
Jag vet inte hur det är med dig, men jag skulle nog ha velat få det där tecknet först, som en bekräftelse – till mig. Men så jobbar inte Gud. Bekräftelsen på att vi gör det Gud vill att vi ska göra är i första hand till för dem vi tjänar med vår kallelse, inte för oss. Den gemenskap vi har med Gud är den bekräftelse vi själva behöver. Och då vill jag också säga att den gemenskapen är till för alla, inte bara för några få utvalda, även om inte alla får specifika och tydligt ”uttalade” uppdrag av Gud.
Det är lätt att säga att vi inte behöver någon särskild bekräftelse för egen del, när vi får ett uppdrag av Gud. Men det är inte alltid så lätt att veta om det verkligen är Gud som ”talar” till oss, eller om det bara är våra egna tankar och önskningar. När vi känner oss osäkra får vi lita på Gud, som vill att vi ska förstå vad han säger, och som talar till oss på ett sätt som vi förstår. Och som faktiskt har huvudansvaret för det vi gör, när vi efter bästa förmåga följer Guds ledning.
Här är en sång, till uppmuntran för dig, när du känner dig orolig för om du verkligen gör det Gud vill att du ska göra: Känn ingen oro (Charlotte Höglund) (OBS! Reklam innan sången börjar!)
Ibland kan tanken på att någon vet allt om oss kännas oroande, kanske rentav skrämmande. Det finns en hel del i mig som jag helst skulle vilja glömma bort, och som jag helst inte vill att någon annan ska få vetskap om. Fastän jag är präst tänker jag tankar som jag inser att jag inte borde tänka, säger saker som jag förstår att det inte är så bra att säga, och gör inte alltid de rätta sakerna. Kanske det är likadant med dig?
Om Gud vet allt om mig, då vet han också allt det där som jag helst skulle vilja glömma, eller gömma. Då kan hans kunskap om mig kännas oroande. Vad tycker Gud om mig, när jag kan tänka, säga och göra så där?
Men Gud använder inte sin kunskap om mig till att trycka ner mig. I stället vill han hjälpa mig att få ordning på mitt liv. Vad jag än har gjort har jag alltid möjlighet att plocka fram det i ljuset och ge det till Gud. Då får jag förlåtelse, och förlåtelsen befriar mig, så att jag orkar ta itu med det jag behöver ändra på.
Och det gäller lika mycket för dig som för mig.
När människor ser våra hemliga dumheter är det risk att de ser ner på oss, och tar avstånd från oss. Kanske för att det är lättare att se ner på andra människor än att kännas vid att man är likadan själv. Men när Gud ser våra hemliga dumheter kommer han närmare. Inte som ett hot, utan som en vän.
Att vara helt och hållet känd av någon som älskar mig helt och hållet blir en lättnad. Jag behöver inte lägga min energi på att gömma undan saker, eller på att försöka vara någon annan än den jag egentligen är.
Samma sak gäller för dig också. Gud vet allt om dig. Och han älskar dig ändå. Eller som Ingemar Olsson sjunger: ”Du är helt enkelt genomskådad, men lika välkommen för det” (Lyssna på sången här, om du vill).
Varje år när solen och ljuset kommer tillbaka får jag vårkänslor. Jag längtar efter att plantera, sätta frön i jorden och se hur de gror.
Det är ett mirakel, varje gång det händer. Ändå händer det, gång på gång.
På samma sätt är det ett mirakel varje gång en människa som har levt i mörker hittar tillbaka till ljuset. Ändå händer det, gång på gång.
För ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det.
