I gudstjänsten i söndags läste vi texten om Mose och den brinnande busken. Det är berättelsen om hur Mose får ta emot Guds kallelse att gå tillbaka till Egypten och leda sitt folk, israeliterna, ut ur fångenskapen och in i det utlovade landet. Du kan läsa berättelsen om kallelsen här: 2 Mos 3:1-4:17
I söndags när jag hörde texten på nytt kom jag särskilt att tänka på en sak som Gud sa till Mose:
”Jag skall vara med dig, och detta är tecknet som skall visa att det är jag som har sänt dig: när du har fört folket ut ur Egypten skall ni hålla gudstjänst på detta berg.” (3 Mos 3:12)
Jag vet inte hur det är med dig, men jag skulle nog ha velat få det där tecknet först, som en bekräftelse – till mig. Men så jobbar inte Gud. Bekräftelsen på att vi gör det Gud vill att vi ska göra är i första hand till för dem vi tjänar med vår kallelse, inte för oss. Den gemenskap vi har med Gud är den bekräftelse vi själva behöver. Och då vill jag också säga att den gemenskapen är till för alla, inte bara för några få utvalda, även om inte alla får specifika och tydligt ”uttalade” uppdrag av Gud.
Det är lätt att säga att vi inte behöver någon särskild bekräftelse för egen del, när vi får ett uppdrag av Gud. Men det är inte alltid så lätt att veta om det verkligen är Gud som ”talar” till oss, eller om det bara är våra egna tankar och önskningar. När vi känner oss osäkra får vi lita på Gud, som vill att vi ska förstå vad han säger, och som talar till oss på ett sätt som vi förstår. Och som faktiskt har huvudansvaret för det vi gör, när vi efter bästa förmåga följer Guds ledning.
Här är en sång, till uppmuntran för dig, när du känner dig orolig för om du verkligen gör det Gud vill att du ska göra: Känn ingen oro (Charlotte Höglund) (OBS! Reklam innan sången börjar!)