Eva, präst i Dalsland

En gång i tiden hade jag ett café. Ett inte särskilt lönsamt café, som du snart kommer att förstå. Det var ett bokcafé med kristen inriktning, och lite då och då tyckte jag att jag ville bjuda på tårta. Om jag inte kom på någon annan anledning att fira tog jag till det här:

”Detta är den dag som Herren har gjort. Låt oss på den fröjdas och vara glada.” (Ps 118:23)

För om det är så, som jag och många med mig tror, att vi har Gud att tacka för att vi finns till är varje ny dag värd att fira. Eller hur?

I en av Bibelns texter kan vi läsa om krukmakaren som jobbar med en klump lera. (Jer 18:1-11) När hon inte får till det som hon vill knådar hon ihop leran igen, till en klump, och börjar om från början. Tanken i den texten är att Gud kan forma sitt folk, och i förlängningen alla folk, som han vill.

Men vem vill väl vara en klump lera?

Lera är kladdigt, och ännu mer kladdigt blir det när krukmakaren tar vatten på sina händer och knådar och bearbetar leran.

Lera kan delas upp i mindre bitar, eller knådas ihop till större klumpar. En liten del av leran blir alldeles för blaskig av allt vatten, och torkas bort och kastas.

Jag vill inte att någon del av mitt liv ska kastas bort!

Men när jag tänker efter…

Förändring är nästan alltid jobbigt, särskilt när man inte har fått välja den själv. Men resultatet kan bli bra ändå. Jag har själv upplevt att jag liksom känner mig ”knådad” när jag står mitt uppe i någon förändring i mitt liv. Ibland känns det rentav som om det är min hjärna som blir ”knådad”. Det är tröttande, och jobbigt, och besvärligt. Men det kan bli jättebra, efteråt, när jag har lärt mig någonting nytt, och när allting har lagt sig till rätta efter det jobbiga knådandet.

Så kanske det ändå inte är så dumt att vara en klump lera i Guds händer?

Gud, som älskar oss, och alltid vill oss väl.

Hur är din sömn? Sover du gott, och så länge som du behöver? Eller somnar du (som jag ibland gör) för sent på kvällarna, och vaknar för tidigt på morgnarna?

I Predikaren i Bibeln står det så här:
”God är arbetarens sömn, han må äta litet eller mycket, men den rikes överflöd ger honom ingen ro att sova.” (Pred 5:11)

Den texten handlar om pengar och ägodelar, men skulle lika gärna kunna handla om till exempel oro inför framtiden, eller vardagens bekymmer. Har man mycket att oroa sig för är det svårt att sova.

Kan man lära sig att lämna sina tankar och bekymmer i Guds händer, och sova gott på natten, och sedan ta itu med sina bekymmer igen nästa dag (om man märker att det behövs)?

Jag vill gärna tro det.

För en tid sedan läste jag igenom Psalm 63 (i Psaltaren i Bibeln) många gånger. För att låta orden sjunka in, och för att se om jag skulle hitta några ”guldkorn” i psalmen.

Den som skrev psalmen (kung David) söker Gud och längtar efter Gud:

”Gud, min Gud, dig söker jag,
min själ törstar efter dig,
min kropp längtar efter dig,
som ett kargt och uttorkat land.”
(Ps 63:2)

Hur kan kroppen längta efter Gud? I vår tid får man kanske andra associationer än på den tiden.

Läser man lite till får man en tänkbar tolkningsnyckel. När kung David kom till templet (”helgedomen”) blev han påmind om vem Gud är och hurdan Gud är. Då sjönk hungerkänslan undan, och han fick ro:

”Då skådar jag dig i hel­ge­do­men,
jag ser din makt och din härlig­het.”
”Min hung­er stil­las som av fe­ta rätter,
jag lov­sjung­er dig med jub­lan­de tunga.”
(Ps 63:3 och Ps 63:6)

För David känner Gud, och känner sig trygg med Gud:

”Jag håller mig tätt intill dig,
din hand ger mig stöd.”
(Ps 63:9)

Gud är nära oss hela tiden, men ofta vet vi det inte eller tänker inte på det. Gud är tryggheten i den otrygga värld vi lever i, tryggheten i jordens och våra kroppars sköra och ständigt pulserande liv. Utan Gud skulle vi inte finnas till över huvud taget.

Här finns mycket mer att säga, för det är inte så enkelt som det kanske låter. Men det får jag återkomma till.

Ibland tror jag att vi har för oss att Jesus inte var så känd medan han levde, att han började bli känd först efter sin uppståndelse. Men om man läser i evangelierna får man ett annat intryck.

I tre av evangelierna står det att Jesus gav sina tolv närmaste lärjungar makt över orena andar/demoner och kraft att bota sjukdomar, och sände ut dem i hela landet för att förbereda att han själv skulle komma dit (Matt 10:1, Mark 6:7, Luk 9:1). I Lukasevangeliet står det att han gjorde samma sak med sjuttiotvå andra lärjungar (Luk 10:1).

Det var alltså en hel massa människor som gick omkring hela i landet och pratade om Jesus, och som också själva på hans uppdrag gjorde vad vi skulle kalla underverk. Internet och sociala media fanns inte på den tiden, inte ens TV eller radio. Men utifrån vad som berättas i Bibeln kan vi vara ganska säkra på att de allra flesta i landet hade hört talas om Jesus, och kände till vad han sa och gjorde.

Trots att våra moderna kommunikationsmedel inte fanns vid den tiden spred sig nyheter snabbt och långt. När aposteln Paulus stod inför rätta sa han till kungen att det som hänt (och då syftade han främst på det som hade hänt när Jesus hade dött och blivit levande igen) inte hade ”tilldragit sig i någon avkrok”. Jesus levde inte i ett litet undangömt land som ingen kände till. Och det var inte bara han själv som drev ut demoner och botade sjuka, utan även hans lärjungar.

Om Jesus var så känd redan medan han levde, och om till och med hans lärjungar gjorde underverk, vad betyder det för oss idag?