För en tid sedan läste jag igenom Psalm 63 (i Psaltaren i Bibeln) många gånger. För att låta orden sjunka in, och för att se om jag skulle hitta några ”guldkorn” i psalmen.
Den som skrev psalmen (kung David) söker Gud och längtar efter Gud:
”Gud, min Gud, dig söker jag,
min själ törstar efter dig,
min kropp längtar efter dig,
som ett kargt och uttorkat land.”
(Ps 63:2)
Hur kan kroppen längta efter Gud? I vår tid får man kanske andra associationer än på den tiden.
Läser man lite till får man en tänkbar tolkningsnyckel. När kung David kom till templet (”helgedomen”) blev han påmind om vem Gud är och hurdan Gud är. Då sjönk hungerkänslan undan, och han fick ro:
”Då skådar jag dig i helgedomen,
jag ser din makt och din härlighet.”
”Min hunger stillas som av feta rätter,
jag lovsjunger dig med jublande tunga.”
(Ps 63:3 och Ps 63:6)
För David känner Gud, och känner sig trygg med Gud:
”Jag håller mig tätt intill dig,
din hand ger mig stöd.”
(Ps 63:9)
Gud är nära oss hela tiden, men ofta vet vi det inte eller tänker inte på det. Gud är tryggheten i den otrygga värld vi lever i, tryggheten i jordens och våra kroppars sköra och ständigt pulserande liv. Utan Gud skulle vi inte finnas till över huvud taget.
Här finns mycket mer att säga, för det är inte så enkelt som det kanske låter. Men det får jag återkomma till.