Eva, präst i Dalsland

Det är inte alltid så lätt att hänvisa till specifika bibelverser för att motivera vad man tror och inte tror om Gud. Till exempel brukar jag säga att ”du är oändligt mycket viktigare för Gud än hans plan för ditt liv”.

När jag inte kan tala om var i Bibeln jag har hittat det jag säger att jag tror om Gud, då behöver jag jobba på att redogöra för varför jag tror det jag tror om just det. Men det är som sagt inte alltid så lätt. Att du (jag) är viktigare för Gud än hans plan för ditt (mitt) liv tror jag eftersom den samlade bild av Gud som jag tycker att jag hittar i Bibeln visar att det är så, inte för att det uttryckligen står just så på något enskilt ställe.

Att ”du är oändligt mycket viktigare för Gud än hans plan för ditt liv”, det lovar jag att återkomma till. Under tiden kan du, om du vill, läsa min predikan från åttonde söndagen efter Trefaldighet 2016, där jag bland annat använder just de orden.

När man läser igenom Gamla testamentet i Bibeln märker man snart att det finns många ställen som är svåra att förstå. Vad gör man med dem?

Den enkla lösningen är förstås att döma ut hela Bibeln, och Gud, eftersom man tycker att det som står är obegripligt. Men gör inte det!

Fundera i stället på varför det står som det står. Finns det ett mönster, ett genomgående budskap från dem som skrev texterna?

Och viktigast av allt, tycker jag, är att man inte dömer ut Bibeln eller Gud utifrån enstaka texter. Bibeln är en helhet, som berättar någonting om både Gud och oss människor. Vissa texter kan man läsa och ta till sig rakt av, till exempel mycket av breven i Nya testamentet. Andra texter behöver kompletteras och diskuteras – ”tolkas”, som det heter.

Man måste inte läsa hela Bibeln. Man måste inte ens läsa någonting alls i Bibeln, men då missar man väldigt mycket info som kan vara till hjälp och nytta i kontakten med Gud och med andra människor. Och om man läser allt som står är det lättare att göra sig en hel bild av budskapet.

Jag utmanar dig att någon gång i livet läsa igenom hela Bibeln, och att då inte vara rädd för de svåra ställena utan låta dem få vara en liten del i helheten!

Har du hört om Abram, han som senare fick namnet Abraham?

Han drog till Egypten med sin familj när det blev hungersnöd där hemma. Väl i Egypten befallde han sin fru att säga att hon var hans syster i stället för hans fru (eftersom hans fru var mycket vacker och han var rädd att någon skulle döda honom för att själv få henne till fru). Hon lydde såklart.

Vad hände? Jo egyptens Farao tog förstås Abrams fru till sin egen fru.

Sen fick Farao problem för att han hade tagit en annan mans fru.

Sen blev Farao sur på Abram, för att Abram hade lurat honom att sno hans fru.

Du kan läsa storyn här, om du vill: 1 Mos 12:10-20

Man kan tycka att Abram/Abraham borde ha lärt sig någonting av detta, men icke!

Lite senare i livet kom Abraham med sin familj till Gerar. Där gjorde han samma sak – han befallde sin fru att säga att hon var hans syster.

Vad hände? Samma sak, förstås! Kungen i Gerar tog Abrahams fru till sin egen fru.

Sen fick kungen problem på grund av detta.

Sen blev kungen sur på Abraham.

Här kan du läsa den storyn, om du vill: 1 Mos 20:1-18

Abraham var ganska korkad, kan man tycka.

Men varför står det här i Bibeln? Varför står inte bara sånt som folk gjorde som var bra och klokt och rätt och riktigt?

Hur tänker du om det?

Ja, det är ju en bra fråga. Måste man läsa Bibeln?

Här är mitt kortaste svar på den frågan: Nej.

Idag skiner solen här hos mig. Fåglarna sjunger och det glittrar i snön jag ser från mitt fönster. Träden har släppt sina löv och ställt in sig på vintervila.

Det finns ingenting, absolut ingenting, som kan övertyga mig om att det jag ser utanför mitt fönster har blivit till av en slump, har skapat sig självt genom ”trial and error”, har uppstått spontant ur ingenting. För ingenting plus ingenting kan aldrig blir någonting.

Om allting har blivit till på ett enda ögonblick, steg för steg under en relativt kort tidsperiod i stil med berättelsen i Bibeln, eller sakta och gradvis, det tycker jag inte är så viktigt. Men att det finns någon som har tänkt ut och planerat och genomfört vårt tillblivande – ja, det är jag helt säker på. Och då måste denna någon ha funnits till före oss. Före allting som vi ser omkring oss, allt det där som inte kan ha uppstått spontant ur ingenting. Ja, eftersom ingenting kan bli till ur ingenting måste denna någon faktiskt alltid ha funnits.

Jag kan inte heller tro att denna någon skulle ha tänkt ut och genomfört skapandet av världen, och sedan bara ha gått härifrån, och lämnat oss åt vårt öde. Det skulle jag kunna tro, om skaparen vore mer lik oss. Som de gamla grekernas gudar. De var väldigt människolika. Själviska och nyckfulla. Men vår värld är så väl genomtänkt och så väl anpassad till oss som lever i den, och så tydligt konstruerad att reparera sig själv, att den som har hittat på den måste ha kvaliteter som omtänksamhet och omsorg. För att inte tala om hur smart denna någon måste vara.

Min slutsats är att vi finns till därför att någon vill att vi ska finnas till. Någon som har gett oss den här världen, som är så tydligt utrustad för vår överlevnad.

Att vi sedan inte har tagit hand om oss själva, varandra och vår gemensamma värld på det sätt vi borde, och att vi därför tvingas leva med konsekvenserna av vad vi och våra förfäder har gjort – och inte har gjort, ja, det är en annan historia.