Eva, präst i Dalsland

”Gäller vårt hopp till Kristus bara detta livet, då är vi de mest ömkansvärda bland människor.” (1 Kor 15:19)

… i alla fall enligt Paulus, som skrev Första Korinthierbrevet. Och jag håller med honom.

Men om den kristna tron enbart handlar om ett liv efter döden, då har vi missat något av det viktigaste – att när Gud tänkte ut allting som vi kan se (och en hel del som vi inte kan se) och konstruerade oss och hela vår värld, då gjorde Gud någonting som var, och fortfarande är, i grunden gott och bra.

Den här världen, vårt jordiska liv, är inte ett provisorium, som ska kastas bort när det har fyllt sin tillfälliga funktion. Livet, det här livet som vi lever nu, är en gåva från Gud. En värdefull gåva, som vi får glädja oss över, och njuta av.

Vänta inte på ett bättre liv. Ta vara på det liv du har!

En klok man sa en gång att ”sanningen skall göra er fria”. Det gör mig bedrövad, och lite rädd, varje gång jag blir påmind om att vi tror det vi vill tro, även om det inte är sant.

Det märks väldigt väl i våra sociala mediekanaler. Någon skriver någonting som väcker starka känslor i oss, och utan att först kontrollera om uttalandet är sant, delar vi det med våra vänner och kontakter.

Nu är det ju inte någonting nytt, det här med att vi väljer att tro det vi önskar tro. Så var det redan för 2000 år sedan.

Så länge Jesus sa saker som passade människorna fick han deras beundran och godkännande. När han ifrågasatte deras livsstil och deras handlingar, framför allt att deras ord inte stämde överens med deras liv, då var de inte så positiva längre.

Hur gör du dina val i livet? Väljer du sanningen, även när du skulle föredra att sanningen inte vore sann?

Käre Isak!

När jag skriver det här är jag gammal och trött. Det är en sak jag vill berätta för dig innan jag dör, och nu känner jag att jag inte kommer att leva länge till.

Minns du den gången vi gick ut i öknen vid Moria berg för att offra? Först band jag dig och lade dig på altaret, innan jag sedan befriade dig och i stället dödade ett lamm och offrade det. Du måste ha undrat varför jag gjorde så, fastän du aldrig frågade. Nu vill jag förklara för dig.

Som du vet fick jag och Sara dig när vi redan hade blivit så gamla att vi inte längre hoppades på att få några barn. Men Gud gav oss dig, och sade samtidigt till oss att du var speciellt utvald att bli en stor man med många barn som skulle bli början till ett helt folk. Vi blev väldigt glada när vi fick dig. Du blev vår stora glädje på vår ålderdom, och vi var rädda om dig.

En dag talade Gud till mig och sa att jag skulle ta med dig ut i öknen och offra dig till honom. Jag blev väldigt förskräckt och ledsen eftersom jag älskade dig så mycket. Samtidigt visste jag att Gud älskade mig och hade en mening med sin befallning. Han skulle inte låta mig göra något som han inte kunde reparera på något sätt. Jag hade en dunkel uppfattning om att du ändå inte skulle dö.

Men det var inte lätt att lyda. Även om du på något sätt skulle bli räddad kändes det svårt att förbereda offret. Jag kunde inte heller tala om för dig vad jag skulle göra, utan måste låtsas att vi skulle offra något djur vi hittade på platsen. Jag var tvungen att verka oberörd, när jag egentligen grät i hjärtat.

När vi kom fram försökte jag låta bli att tänka helt och hållet. Jag rörde mig mekaniskt och undvek att se på dig. Så lyfte jag kniven, men i det avgörande ögonblicket – jag hade i själva verket redan påbörjat rörelsen – hejdades min hand i luften.

Allt är mycket suddigt i mitt minne, men jag vet att jag blev så lättad att jag höll på att falla ihop på marken. Jag var tvungen att ta stöd mot altaret. Gud talade till mig igen, och sa att jag inte skulle göra dig något ont, utan i stället vända mig om och gå bort till en buske i närheten. Där hittade jag ett lamm som jag dödade och offrade i stället för dig.

Från den stunden älskade jag både dig och Gud på ett nytt sätt. Jag uppskattade dig mycket mer än jag hade gjort tidigare. Det var som om du verkligen hade varit död, och kommit tillbaka till mig igen. Jag kände också att Gud verkligen är mäktig och att han inte vill oss något ont. Men jag kan inte säga att jag förstod vad han hade menat. Kanske ville han pröva mig.

Jag har inte kunnat prata med dig om den här händelsen, eftersom jag inte ens så här långt efteråt kan tänka på den utan att mina ögon fylls med tårar och jag får svårt att tala. Det är bättre att du får en sansad redogörelse på det här viset än att jag försöker stamma fram något osammanhängande som kanske bara gör dig förvirrad och får dig att tro att din gamle far har blivit tokig. För tokig är jag inte, även om jag är mycket gammal.

Min son, jag vill att du ska förstå att du alltid kan lita på Gud, även om han gör saker som vi människor inte kan förstå. Han älskar oss, och vill vårt bästa. Därför kan vi älska honom, och alltid göra som han säger.Du är min ende son med Sara. Jag älskar dig högre än något av mina andra barn. Allt jag lämnar efter mig ska bli ditt. Men sörj mig inte! Jag är nu så gammal att jag inte behöver leva längre. Mitt liv har varit gott, men nu vill jag bara vila. Var inte ledsen för min skull, för Gud har varit med mig, och han kommer också att vara med dig.

Kärleksfulla hälsningar

Din far Abraham

(1 Mos 22:1-19)

”Jag undrar”, sa Gud för sig själv, ”om Abraham verkligen är pålitlig. Jag tror att jag ska pröva honom.”

– Abraham!
– Här är jag!
– Ta din son Isak, din ende son, som du älskar, och gå med honom till Moria land, och offra honom som ett brännoffer till mig, på det berg jag ska vis dig där.
– Ja, Herre, det ska jag göra.

”Se där,” tänkte Gud, ”hur villig han är att lyda mig! Men är hans tro stark nog att klara hela provet?”

– Far!
– Ja, Isak.
– Vi har ved till elden, men inget djur. Vad ska vi offra?
– Gud kommer att visa oss vad han vill att vi ska offra, bara vi kommer fram.

”Väl talat, Abraham,” tänkte Gud. ”Jag förstår allt att det inte är lätt för dig att offra ditt barn. Du har ju fått honom som en tröst på din ålderdom, och jag har lovat dig att just Isak ska bli stamfader åt ett stort folk. Men var inte orolig! Jag ska inte pröva dig för hårt.”

– Men far, vad gör du!
– Lita på mig, Isak! Det är inte farligt.

– Abraham! Abraham!
– Här är jag!
– Lägg ifrån dig kniven, och gör inte Isak något ont! Nu vet jag att du älskar mig och litar på mitt ord, när du inte ens drar dig för att ge mig din sons liv. Vänd dig om så ser du ett lamm som har fastnat i en buske. Ta det och offra det till mig i stället för honom!

”Han bestod provet!” tänkte Gud. ”Om jag inte hade hindrat honom skulle han ha dödat pojken. Käre Abraham, du gör mig riktigt rörd.”

– Hör mig, Abraham! Jag är Herren, och jag lovar dig att eftersom du har gjort det här, och inte undanhållit mig din ende son, ska jag välsigna dig och låta Isak bli stamfader åt ett stort folk, som jag har sagt dig förut. Hans barn och deras barn ska bli så många att ingen ska kunna räkna dem, precis som det är med sanden i havet och stjärnorna på himlen. De ska övervinna sina fiender. Och inte bara de utan alla jordens folk ska bli välsignade genom dig och din lydnad.

(1 Mos 22:1-19)

Vi började vår vandring för tre dagar sedan. Husbonden gav oss order att lasta en åsna med mat för en vecka, och med ett fång ved, för vi skulle gå till ett berg och offra. Något lamm att lägga på veden behövde vi inte ta med oss, sa han. Det skulle ordna sig längre fram. Däremot skulle han ha sin son med sig. Det tyckte både Amon och jag var dumt. Pojken är ju inte mer än tolv år gammal. Nog borde husbonden vara rädd om sitt enda barn och låta honom stanna hemma?
Men vi är bara slavar, och vågade inte protestera så att det hördes.
Jag måste medge att pojken har varit duktig i alla fall. Inte en enda gång har han klagat. Men vi låter honom rida på åsnan ibland, för att han ska orka hela vägen.

Igår såg vi berget vi skulle till. Då sa husbonden till oss att slå läger, och vänta där medan han och sonen ensamma gick den sista biten.
Amon var trött och lade sig att sova, men jag hade inte lust att följa hans exempel, utan satt och följde dem med blicken nästan hela tiden. Det var lätt att se var de gick, eftersom där inte växte annat än några buskar och ett och annat träd.
Jag kom att tänka på att de ännu inte hade skaffat något offerdjur, men i en buske såg jag ett lamm som tydligen satt fast på något sätt. Det kunde de ta.
Men ingen av dem verkade se lammet. I stället tog min husbonde sin egen son, och band honom, och lade honom på veden. Precis som om han tänkte offra pojken!
Jag satt som förstenad, och trodde inte mina ögon. Inte tänkte han väl offra sitt enda barn?
Men det såg faktiskt ut som om det var vad han tänkte göra. Ur manteln tog han fram stora offerkniven, och höjde den över den stackars pojken, som var stadigt bunden och inte kunde röra en lem.
Jag tror att jag skulle ha skrikit rätt ut i förtvivlan, om inte handen som höll kniven hade hejdats i sista ögonblicket, som av en osynlig hand. Det såg ut som om husbonden vaknade ur en dröm. Han stödde sig mot vedtraven med den hand han höll kniven i, och tog sig för pannan med den andra. Sen vände han sig om, och gick rakt på lammet som fortfarande satt fast i busken, och dödade det väldigt fort.
Men då kunde jag knappast se vad som hände längre. Mina ögon var alldeles fulla av tårar, och jag darrade i hela kroppen. Det var verkligen otäckt!

När det arma barnet var befriat, och lammet offrat i stället, kom far och son tillbaka till vårt läger. Ingen av dem sa någonting, utan gjorde sig bara i ordning för natten, som om ingenting hade hänt. Och nu på morgonen gick vi order att vända hemåt igen.

(1 Mos 22:1-19)