Eva, präst i Dalsland

Det kan vara svårt att se på när en älskad anhörig eller vän gör misstag. Särskilt om misstagen får svåra konsekvenser. Men ibland är det ändå nödvändigt att göra just det.

Till exempel om den som gör misstagen är missbrukare, och ännu inte har kommit till insikt om sitt missbruk. Men i andra situationer också.

Det kan kännas viktigt att skydda anhöriga eller vännen från att göra svåra misstag i sina liv. Det kan kännas nästan outhärdligt att passivt se på medan de, som det verkar, förstör sina liv.

Men lärdomar och erfarenheter som hjälper oss i livet kommer av att vi får lov göra våra egna misstag och lära oss av dem. Utan misstag lär vi oss ingenting. Utan de erfarenheter vi får av att misslyckas riskerar vi att upprepa samma eller liknande misstag, gång på gång.

Det är inte konsekvenserna i sig som lär oss någonting. Det är att det vi gör faktiskt FÅR konsekvenser som vi lär oss någonting av.

Som förälder, barn, syskon, partner, vän behöver vi ibland låta våra händer hänga sysslolösa, eller ”sitta på händerna”, och inte gripa in. Och hoppas att den vi älskar så småningom ska förstå, och ändra sitt sätt att leva.

Och be för den vi älskar. Alltid be.

Läs nu det jag har skrivit, och tänk ”Gud” och ”mänskligheten”.

Kanske Gud låter oss, mänskligheten, lära oss av våra egna misstag, och det är därför världen ser ut som den gör?

Jag tror absolut inte – absolut INTE! – att Gud ”sänder” olyckor, sjukdom eller katastrofer över oss, för att vi ska ”lära oss” någonting av dem. Inte över mänskligheten och inte över oss som individer. Sådan är inte den Gud jag känner och älskar. Precis som vi inte ser till att de vi älskar drabbas av svårigheter i sina liv, för att ”lära sig”.

Jag tror i stället att det är vi själva, mänskligheten genom tiderna, som har förändrat världen och oss själva, och att det är anledningen till att olyckor, sjukdomar och katastrofer drabbar oss.

Jag tror att Gud känner samma sak som vi känner när en älskad vän eller anhörig förstör sig själv och sitt liv. Men att Gud är bättre på att vänta, att inte ingripa, att låta oss, mänskligheten, lära oss av våra egna misstag.

Kanske vi, tillsammans, till slut kommer att förstå att vi inte kan fortsätta som vi har gjort?

Kanske vi, tillsammans, till slut inser att vi måste ändra vårt sätt att leva?

Kanske vi, mänskligheten, till slut inser att vi behöver Gud?

Dömer du dig själv? Brukar du säga till dig själv att ”du borde inte ha gjort det där”, eller ”du får inte göra så där”?

Det är inte meningsfullt att döma sig själv, i betydelsen kritisera och vara hård mot sig själv. Vad som däremot är meningsfullt är att försöka bli en bättre människa.

Men varför ska jag försöka bli en bättre människa?

Inte för att bli godkänd av Gud. Gud älskar mig redan. Gud förlåter mig när jag gör fel, om jag inser att jag har gjort fel, och vill göra annorlunda nästa gång. Samma sak gäller också dig.

Nej, vi ska försöka bli bättre människor därför att världen blir en bättre plats att leva på om vi gör bra saker i stället för dåliga, och om vi behandlar varandra, och hela skapelsen, väl.

Paulus visste att han inte behövde vara sin egen domare. Det är Gud som dömer, sa han. Paulus visste också att han inte behövde vara rädd för Guds dom, tack vare Jesus Kristus.

Om vi kommer ihåg att det är Gud som dömer, att vi inte behöver gå omkring och döma oss själva, då kan vi lägga vår energi på att göra världen till en bättre plats att leva på, i stället.

Igår var det Domssöndagen. Den söndag då vi i kyrkan på olika sätt pratar om den dag då Gud ska döma alla människor, både levande och döda.

Den tanken kanske väcker oro, kanske rädsla.

Men var inte rädd! Gud vet redan allt vad du har gjort och allt vad du har tänkt. Och Gud förstår.

Gud bryr sig mer om dig, den du är som person, än om det du har gjort. Och vad Gud vill är att du ska känna dig trygg när du möter honom.

Jag tror att den enskilda människans straff kommer att vara insikten om hur hon har slarvat bort sina möjligheter, gjort fel val i livet. Den som vågar se sig själv som hon verkligen är, som Gud ser henne, hon kanske upplever sorg och ånger och smärta. Men om hon lyfter blicken och ser Guds ansikte, där kärleken strålar ut som värmen från solen, då släpper våndan. Och då går smärtan över i glädje och befrielse.

Det är vad Gud önskar för var och en av oss. Även för dig.

Jag har en envis vårta under min ena fot. Jag har behandlat den väldigt länge nu, minst tre år, kanske så mycket som fyra. Igår tror jag att jag fick bort den på riktigt. Men säker kan jag inte vara förrän fotsulan har läkt, det följde med en del hud i samma veva.

De flesta fotvårtor är nog lättare att få bort än just den som jag har besvärats av så länge. För jag har alltså behandlat den enligt alla konstens regler. Till att börja med minskade den i storlek ganska snabbt, men sen hände inte så mycket med den. Förrän – förhoppningsvis – igår. Fotvårtor, och andra vårtor, har nämligen mycket djupa rötter.

Varför berättar jag om min fotvårta? Den kan väl knappast intressera någon mer än mig själv.

Jo, det gör jag därför att en fotvårta är en mycket bra liknelse för att beskriva vad synd är, eller rättare sagt hur synd är.

Synd är ett ord som jag tror att många av oss har svårt att associera till, nu för tiden. Antingen har vi lärt oss att det är ett hårt och dömande ord, att synd är någonting fruktansvärt hemskt som alla andra ser att man gör, och som man (därför) ska känna ångest och skam över. Eller också tänker vi att synd är ett ord som inte längre är viktigt, att nu för tiden handlar det inte om synd utan om att leva ett så bra liv som möjligt. Det finns antagligen en massa andra sätt att tänka om synd, men det räcker med de här två, för mitt syfte. (Den som är intresserad kan läsa mer om vad synd är, till exempel på de här sidorna: Synd enligt Wikipedia. Synd enligt Allt om Bibeln. Jag vet inte om jag riktigt håller med någon av de beskrivningarna helt och fullt, det finns säkert också andra sätt att förklara vad synd är.)

Igår när jag (tror att jag) fick ut min urgamla fotvårta tänkte jag på att synden är rätt lik en fotvårta. Det där man gör som man vet att man inte borde göra men ändå gör, kan vara oerhört svårt att sluta göra. Man kämpar med det, mer eller mindre aktivt (ja, jag erkänner – jag har inte behandlat min fotvårta lika ihärdigt som jag borde ha gjort, vissa veckor har jag glömt eller inte orkat). Till att börja med, när man just har kommit på att man vill sluta, verkar det som om man skulle lyckas. Man gör det lite mindre ofta än tidigare. Men så blir man trött på att kämpa, eller också glömmer man bort att man skulle sluta, eller tänker inte längre på att man gör det, och så blir beteendet kvar. Men om man ihärdigt fortsätter att kämpa, om man är tillräckligt motiverad, då blir man till slut av med sitt felaktiga beteende. Särskilt om man tar hjälp med det. För vårtor gäller vårtbehandlingsmedel och att man håller foten, helst båda fötterna, rena och torra. För synd gäller att man delar sin börda med någon/några som förstår och kan vara ett stöd, och att man ber Gud om hjälp.

Vad som är synd i mitt och i ditt liv är det oftast bara jag/du och Gud som vet. För mig kan det vara en sak som jag behöver bli fri från, för dig en helt annan. Det som är synd för mig kan vara helt OK för dig, beroende på omständigheterna. Bibeln säger till och med att allt man gör fastän man vet att man inte borde göra det, är synd (Rom 14:23 – läs mycket gärna också vad som står före och efter den versen!!!)

Med denna långa text vill jag säga att det inte är så lätt att förklara vad synd innebär, och att det inte alltid är så lätt att veta vad som är synd, särskilt när det gäller någon annan än man själv. Och att det kan vara mycket svårt att ändra sitt beteende, men att det går, särskilt om man tar hjälp av andra.

Det finns alltid hopp om befrielse, både från vårtor och från synd! 🙂

I morse läste jag den femtonde psalmen i Psaltaren, i Bibeln. Den som har skrivit den psalmen frågar vem som får komma nära Gud, och svarar sedan själv med att räkna upp diverse berömliga gärningar, och avslutar med att säga att den som gör så alltid står trygg (Ps 15:1-5).

Om det är sant att Gud är helig (1 Petr 1:15-16), som ”en förtärande eld”, hur ska då vi vanliga människor, vi som verkligen inte är heliga, kunna komma nära eller ens ha kontakt med Gud? Kontakten med Gud är ju någonting som den kristna tron räknar stenhårt med.

Svaret är: I Jesus.

Det var därför Jesus blev människa. Det var därför Jesus dog. Det var därför Jesus blev levande igen. För att vi i Jesus ska kunna ha kontakt med Gud (Ef 3:11-12), som är helig, som på grund av sin helighet är som ”en förtärande eld”.

Som Paulus skriver i Efesierbrevet: ”Men nu, tack vare Kristus Jesus, har ni som en gång var långt borta kommit nära, genom Kristi blod.”