Eva, präst i Dalsland

Vad kan vi göra åt det vi ser omkring oss, på nära håll och längre bort i världen? Våld, hat, hot, kärlekslöshet, brottslighet, terror … Listan kan göras hur lång som helst. För mig är det känslan av att vara maktlös som dominerar. Vad kan jag göra? Kan jag verkligen göra någonting som betyder någonting, när behoven är så stora?

Det finns naturligtvis många sätt att reagera på problemet. Vi måste agera på flera olika plan, inte minst politiskt, för att vårt samhälle och vår värld ska fungera bättre. Men lagar och bestämmelser och straff av olika slag förändrar inte grundproblemet.

En människa som känner sig o-synlig, o-välkommen, o-älskad och o-behövd blir inte hjälpt av politiska och samhälleliga åtgärder. Det enda som hjälper är att få vara synlig, välkommen, älskad och behövd. Där finns mycket att göra. Alla kan bidra till detta.

Men om vi gräver lite djupare inser vi att det inte är nog att vi människor bryr oss om varandra. Vi räcker ändå inte till. Mänsklig kärlek har sina begränsningar. Var och en av oss har våra egna problem, brister och begränsningar.

I slutänden är det bara Guds kärlek, förmedlad från person till person, som kan förändra människors situation på allvar. Vår medmänskliga kärlek räcker inte hela vägen. Det behövs en kärlek som når ända in i människors hjärtan och förändrar dem.

Endast Gud kan älska så.

I Bibeln står det att vi ”ska” älska Gud (5 Mos 6:4-5, Matt 22:37). Varför ska vi älska Gud? Måste man göra det?

Jesus lärjunge Johannes skriver i ett av sina brev, i Bibeln, att ”vi har lärt känna den kärlek som Gud har till oss och tror på den” (1 Joh 4:16), och att ”vi älskar därför att han först älskade oss” (1 joh 4:19).

Om vi har lärt känna Guds kärlek och fått klart för oss att Gud älskar oss utan krav, och om vi gillar det, då faller det sig kanske naturligt att vi älskar Gud tillbaka.

Men om vi inte gör det blir Gud inte sur för det. Det är inte för att Gud ska bli nöjd med oss som vi ska älska Gud. Det är för att det är bra för oss att veta att vi är älskade, och att också älska.

Det är en gåva, inte ett krav.

Har du någon gång undrat varför Jesus gör det så svårt för oss att tro på honom?

Varför kan han inte låta oss få se honom, med våra egna ögon, så att vi vet säkert att han finns, och vem han är?

Men vänta lite nu! Några av hans lärjungar fick ju faktiskt se honom i all hans härlighet, den där gången på det vi brukar kalla förklaringsberget. Och de blev alldeles skräckslagna.

Nej, vi vill nog inte se Jesus i all hans härlighet. Vi kan inte ta in hans helighet och renhet, det förmår inte våra sinnen och våra hjärnor hantera.

Men om vi någon gång ändå skulle få se en glimt av Jesus i hans härlighet, och överväldigas av upplevelsen, då får vi höra samma sak som lärjungarna fick höra, där uppe på berget.

Vi får höra Jesus säga: ”Stig upp och var inte rädd.”

Och det är kanske Bibelns budskap i sammanfattning.

Stig upp!
Res dig, och våga vara den du innerst inne är!

Var inte rädd!
När Gud befriar dig från det som binder och förminskar dig, då släpper rädslan taget om dig.

För när Gud är med oss behöver vi inte göra om oss till någonting som vi inte är.

Då behöver vi inte vara rädda.

För då vet vi att vi är älskade.

Älskade av honom som har all makt, i himlen och på jorden.

När Gud leder oss behöver vi inte ha bråttom. Det finns en ”rätt tid” för allting, och om vi låter Gud leda våra steg faller saker och ting på plats, i rätt tid. Gud har inte bråttom.

Men att Gud inte har bråttom betyder inte nödvändigtvis att vi inte har bråttom, eller att det inte känns som om vi har bråttom.

Kanske handlar den där bråttomkänslan om att vi inte riktigt litar på Gud, på att han har full koll och att han leder oss. Förnuftsmässigt gör vi kanske det, men kanske inte alltid känslomässigt.

Som väl är kräver inte Gud att vi hela tiden ska komma ihåg att vi kan lita på honom. Gud är pålitlig, även när inte vi är det.

Ett par av mina favoritverser ur Bibeln här de här:

”Gör er inga bekymmer, utan när ni åkallar och ber, tacka då Gud och låt honom få veta alla era önskningar.
Då skall Guds frid, som är mera värd än allt vi tänker, ge era hjärtan och era tankar skydd i Kristus Jesus.” (Fil 4:6-7)

Jag hoppar över ”gör er inga bekymmer”-biten den här gången, och går direkt på ”Guds frid”. Den som är mera värd än allt vi tänker.

”Guds frid, som övergår allt förstånd” stod det i en tidigare översättning. Jag gillar den formuleringen. För Guds frid är inte lätt att begripa.

Guds frid, den som vi kan känna, men inte riktigt förstå.

Guds frid kanske inte tar bort det som är tungt eller jobbigt. Men den ger oss kraft och mod att leva, ändå.

Guds frid, det är ett inre lugn, som hjälper oss att klara av besvärliga tider och jobbiga händelser.

När vi vet att vi är älskade, precis som vi är, på gott och ont, utan förbehåll.

När vi har modet, och tryggheten, att lita på att Gud har full koll.

När vi öppnar upp vårt innersta för Gud, och lämnar över vårt liv, med allt vad det innehåller, i Guds kärleksfulla händer.

Då kan det hända att vi känner den friden.

Den frid som övergår allt vårt förstånd.

Den frid som är mer värd än alla våra oroliga och rädda tankar.

Ett inre lugn i själen.