Hur vet man att man kan lita på Gud?

Det finns bara ett sätt att lära sig att lita på Gud, och det är genom egen erfarenhet. Ju mer man umgås med Gud, ju mer man vet om honom, desto större erfarenhet får man av hurdan han är. Innan man känner Gud kan man inte veta. Man kan ha hört andra berätta, men man vet inte själv. Genom att ta reda på saker om Gud, genom att söka efter honom, genom att ha kontakt med honom, får man större och större erfarenhet av hur han är.

Till viss del handlar det om att bestämma sig, att välja att lita på Gud. Men man bestämmer sig knappast för att lita på någon som man inte har någon egen erfarenhet av, eller som man inte har hört och sett att andra litar på. Så framför allt handlar det om att skaffa sig kunskap och erfarenhet, så att man litar på att Gud är där även de dagar då man inte tycker att det känns så.

För Jesus sa ju faktiskt: ”Och jag är med er ALLA DAGAR till tidens slut.” (Matt 28:20)

Var rädd om gummisnodden!

Att tolka Bibeln är som att spänna en gummisnodd.

En gummisnodd är till för att hålla ihop saker. Den töjer sig och ger med sig, efter behov.

Om gummisnodden dras ut för långt kan den brista.

Om den som drar ut gummisnodden tappar taget om den, kan den sprätta iväg åt oväntat håll, och förvandlas till ett vapen, som kan göra skada där den träffar.

Om gummisnodden används för att hålla ihop någonting som är mindre än dess omkrets, då ramlar den av, och gör ingen nytta.

Samma sak gäller för bibeltolkning.

Precis som när det gäller gummisnodden är bibeltolkningen till för att hålla ihop saker, hålla ihop berättelserna om Gud med berättelsernas läsare.

Bibeltolkning töjer sig och ger med sig, allt efter behov.

Om bibeltolkningen dras ut för långt, om tolkningen blir allt för långsökt eller fantasifull, går gummisnodden den av, och den som tolkar texterna och den som lyssnar/läser försvinner iväg åt olika håll.

Om den som tolkar bibeltexterna tappar kontakten med dem som lyssnar eller läser, då sprätter tolkningen ivåg åt oväntat håll, och förvandlas till ett vapen, som kan göra skada där den träffar.

Om den som tolkar bibeltexterna inte vågar tolka alls, bara läser upp exakt vad som står i texten, då är tolkningen för slapp, och håller inte ihop någonting alls, och blir meningslös.

Så var rädd om gummisnodden, du (och jag) som har till uppgift att tolka Bibelns texter!

Smakar det så kostar det?

När kung David, som det berättas om i Gamla testamentet i Bibeln, en gång hade gjort en dumhet som han visste att han inte borde ha gjort, då ville han ge ett offer till Herren Gud. För att kunna göra det behövde han en bit jord, och han ville köpa marken av mannen som ägde den. När han blev erbjuden att få både jordbiten och allt han behövde för sitt offer, gratis, sa han: ”Jag vill inte frambära ett offer till Herren, min Gud, som inte har kostat mig något.”

Jag tänker på alla de gånger jag har gett bort någonting som jag ändå inte ville ha kvar, eller skänkt pengar som jag ändå inte behövde. Det ”kostade” mig ingenting.

Nu tror ju jag att det vi ger till någon som har behov av hjälp blir till glädje för den personen, även om vi ger av vårt överflöd. Men om jag vill ge av tacksamhet, för att jag är glad och tacksam över att jag har det så bra, och har mer än jag egentligen behöver, då kanske jag ska ge så att det känns.

Under fastetiden brukar vi ibland avstå från någonting som vi i vanliga fall känner att vi behöver eller vill ha. Vi gör ett ”offer” av något slag. Då ligger fokus inte i första hand på att ge till någon annan, utan på att själv avstå. Inte för att vara taskig mot sig själv, utan för att påminna sig själv om hur bra vi faktiskt har det.

Jag tror att det var så David tänkte. Han ville inte ge med vänster hand, som man brukar säga. Han ville visa sin tacksamhet mot Gud genom att avstå från någonting som han egentligen behövde, genom att köpa en bit jord och bära fram sitt offer på den.

Nästa gång du ger någonting till någon annan, som gåva, fundera då på om du ger med höger eller vänster hand.

Ansvar, inte bekymmer

”Fråga inte: Vad skall vi äta? Vad skall vi dricka?” säger Jesus i Bergspredikan. Ska vi då inte ta ansvar för våra liv, för vad vi behöver för att överleva?

Jo, självklart ska vi det!

En gång i min ungdom packade jag en resväska och gav mig av ut i världen – utan pengar, utan kontakter, utan att ta ansvar. Jag hade tur, eller om jag var beskyddad. I vilket fall som helst kom jag hem helskinnad. Och jag lärde mig att jag måste ta ansvar för mitt eget liv. Precis som du också måste göra.

Vad vi däremot inte behöver göra, är att bekymra oss, framför allt inte bekymra oss i onödan. Om vi oroar oss för vad som ska hända oss i morgon glömmer vi bort att leva i nuet, att vara öppna för vad som händer omkring oss, att njuta av livet och se allt det goda vi faktiskt har.

Gud vet redan vad vi behöver. Han har gett oss en jord att leva på, han har gjort det möjligt för oss att få tag på mat att äta, och han har gett oss varandra att få hjälp av när vi får det bekymmersamt.

Tyvärr gör vi inte alltid det vi borde göra. Vi tar inte vara på våra möjligheter, vi gläder oss inte över det vi har omkring oss, vi hjälper inte varandra, och vi stirrar oss blinda på vad som – kanske – ligger framför oss i stället för att leva i nuet.

Om du – som jag – känner att du skulle behöva bli bättre på att inte göra dig bekymmer, då får du – som jag – lämna över det till Gud, låta Gud förlåta dig, och börja på nytt igen. Och igen. Och igen.

”Gör er därför inga bekymmer, fråga inte: Vad skall vi äta? Vad skall vi dricka? Vad skall vi ta på oss? Allt sådant jagar hedningarna efter. Men er himmelske fader vet att ni behöver allt detta. Sök först hans rike och hans rättfärdighet, så skall ni få allt det andra också. Gör er därför inga bekymmer för morgondagen. Den får själv bära sina bekymmer. Var dag har nog av sin egen plåga.” (Matt 6:31-34)