Eva, präst i Dalsland

Häromdagen berättade jag om Lot och hans döttrar, som med nöd och näppe klarade sig från att bli brutalt utnyttjade av en galen folkhop. En annan kvinna i Bibeln klarade sig inte lika bra.

I Domarboken kan man läsa hur en den kvinnan blev utlämnad till en annan galen folkhop, och hur hon av dem blev våldtagen hela natten, och dog av sina skador.

Visserligen kallas denna förfärliga händelse ett ”nidingsdåd”, men faktum kvarstår att den man som var ansvarig för kvinnan, som var hans bihustru, själv överlämnade henne åt de ondskefulla män som sedan våldförde sig på henne.

Hela storyn kan läsas i Domarbokens 19e och 20e kapitel.

Varför står de berättelserna i Bibeln?

När Lot hade flytt från Sodom, med sina två döttrar, och gömt sig med dem uppe i ett bergsområde, pratade döttrarna med varandra och konstaterade att de antagligen aldrig skulle få några barn. De var ju ensamma i området, och det fanns inga män som de skulle kunna gifta sig med. Då kom de på hur de skulle lösa det problemet.

De skulle ge sin far, Lot, vin att dricka. Och när han var så full att han slocknade, skulle de ha sex med honom, och på det viset skaffa sig, och honom, arvingar.

Blotta tanken känns väldigt främmande för oss. Incest är inte trevligt. Men ännu värre tycker jag nästan att deras tillvägagångssätt är. Att supa sin pappa under bordet, och sedan våldta honom när han sover. Hur man nu lyckas med det.

Det står att han varken märkte när de lade sig ner hos honom eller när de reste sig upp och gick därifrån.

För mig låter det som ett sätt att slå fast att en man alltid ”kan”. Full eller nykter, vaken eller sovande.

Här kan du läsa berättelsen om Lot och hans döttrar: 1 Mos 19:30-38

Varför tror du att den här berättelsen finns med i Bibeln?

För en tid sedan skrev jag om Abram/Abrahams fru, Saraj/Sara. Det finns fler berättelser i Bibeln där kvinnor behandlas illa. Till exempel den om Lot och hans döttrar.

Lot bodde i Sodom. Han fick besök av två änglar/män som han bjöd in i sitt hem. Stadens manliga befolkning kom då och krävde att Lot skulle lämna ut männen till dem. Lot vägrade, och nu kommer det hemska:

Lot sa till stadens alla män att de kunde få hans två döttrar i stället – de kunde göra vad de ville med dem, sa han.

Om du vill kan du läsa berättelsen här: 1 Mos 19:1-29

Så blev det nu inte. Både Lot och hans döttrar blev räddade, och Sodom förstördes. Men blotta tanken – att en far skulle utlämna sina döttrar till en vild och våldsam folkhop… Jag ryser!

Man kan resonera hur man vill om den här berättelsen, den är hemsk och det är svårt att förstå varför den står med i Bibeln.

Eller vad tänker du om det?

I Första Mosebokens 18 kapitel kan vi läsa om en märklig dialog mellan Gud och Abraham.

Gud är på väg till Sodom och Gomorra, för att undersöka om ryktena om städernas förfall har någon sanning i sig. Om det stämmer tänker Gud förstöra städerna. Abraham får höra vad Gud tänker göra, och blir upprörd. Frimodigt ifrågasätter han Guds omdöme:

”Skall du verkligen förinta den rättfärdige tillsammans med den orättfärdige? Kanske finns det femtio rättfärdiga i staden. Skall du då verkligen förinta den i stället för att skona den för de femtio rättfärdigas skull som bor där? Så kan du inte göra, döda den rättfärdige tillsammans med den orättfärdige, så att det går den rättfärdige på samma sätt som den orättfärdige. Så kan du inte göra! Skall inte den som är hela jordens domare göra vad som är rätt?”

Gud svarar tålmodigt, när Abraham gång på gång har invändningar. Kanske finns det bara 45 rättfärdiga i staden, kanske bara 40, kanske bara 30, kanske bara 20, kanske bara 10? Jo, om det så bara finns 10 rättfärdiga i staden ska Gud skona den. (1 Mos 18:20-33)

Naturligtvis visste Gud hur många rättfärdiga som fanns i Sodom och Gomorra och som skulle bli räddade när städerna gick under – bara Abrahams brorson Lot, hans hustru och deras två döttrar. Varför då denna dialog?

Allting som står i Bibeln står där för vår skull. För din skull och för min skull. För att vi ska veta vem Gud är, och hurdan Gud är. Den här dialogen visar oss att det går att prata med Gud, att Gud lyssnar och bryr sig, och att Gud inte straffar den som inte har gjort något fel.

Om det sedan gick till exakt så som det står skrivet, om dialogen mellan Gud och Abraham verkligen har ägt rum – ja, det kan vi prata om en annan gång.

I förrgår skrev jag om dialogen mellan Eva och ormen, i skapelseberättelsen i Bibeln, och hur ormen lurade Eva att först gå i försvarsställning och sedan, som ett resultat, själv ifrågasätta vad Gud hade sagt till henne.

Det finns absolut tillfällen då man behöver stå upp för det man tror på, och försvara det. Men ibland leder det inte till någonting gott, bara till fortsatt diskussion. Speciellt om anklagelsen gäller detaljer. Var det verkligen ALLA träd ni inte fick äta av? Menade Gud verkligen att ni skulle dö, på riktigt, om ni åt av trädet? Vilket träd, exakt, var det ni inte fick äta av? Var det bara de mogna frukterna ni skulle låta bli att äta, eller gällde det även omogna kart?

Ormen i den här berättelsen var inte intresserad av vad Gud ”verkligen” hade sagt. Hen ville bara förvirra Eva, och få henne att göra någonting annat än det hon egentligen borde göra.

Liknande saker händer nu också. Vissa debattinlägg syftar inte till att skapa klarhet, bara förvirring. Det är en mycket bra metod att försvaga sina motståndare.

Det kan också vara så att angreppen utmanar vår stolthet. Jag vet minsann bättre än den där personen, tänker man. Och så vill man visa hur duktig och kompetent man är. Men somliga diskussioner kan man aldrig ”vinna”.

Därför är det kanske inte alltid klokast att komma med motargument när någon ifrågasätter det vi tror på. Lyssna gärna på argumenten och kritiken, och fundera på om du tror att det stämmer. Men tänk efter riktigt noga innan du ger dig in i debatten. Ofta kanske det räcker att du själv vet vad du tror.