Eva, präst i Dalsland

Har du hört om Abram, han som senare fick namnet Abraham?

Han drog till Egypten med sin familj när det blev hungersnöd där hemma. Väl i Egypten befallde han sin fru att säga att hon var hans syster i stället för hans fru (eftersom hans fru var mycket vacker och han var rädd att någon skulle döda honom för att själv få henne till fru). Hon lydde såklart.

Vad hände? Jo egyptens Farao tog förstås Abrams fru till sin egen fru.

Sen fick Farao problem för att han hade tagit en annan mans fru.

Sen blev Farao sur på Abram, för att Abram hade lurat honom att sno hans fru.

Du kan läsa storyn här, om du vill: 1 Mos 12:10-20

Man kan tycka att Abram/Abraham borde ha lärt sig någonting av detta, men icke!

Lite senare i livet kom Abraham med sin familj till Gerar. Där gjorde han samma sak – han befallde sin fru att säga att hon var hans syster.

Vad hände? Samma sak, förstås! Kungen i Gerar tog Abrahams fru till sin egen fru.

Sen fick kungen problem på grund av detta.

Sen blev kungen sur på Abraham.

Här kan du läsa den storyn, om du vill: 1 Mos 20:1-18

Abraham var ganska korkad, kan man tycka.

Men varför står det här i Bibeln? Varför står inte bara sånt som folk gjorde som var bra och klokt och rätt och riktigt?

Hur tänker du om det?

Ja, det är ju en bra fråga. Måste man läsa Bibeln?

Här är mitt kortaste svar på den frågan: Nej.

Idag skiner solen här hos mig. Fåglarna sjunger och det glittrar i snön jag ser från mitt fönster. Träden har släppt sina löv och ställt in sig på vintervila.

Det finns ingenting, absolut ingenting, som kan övertyga mig om att det jag ser utanför mitt fönster har blivit till av en slump, har skapat sig självt genom ”trial and error”, har uppstått spontant ur ingenting. För ingenting plus ingenting kan aldrig blir någonting.

Om allting har blivit till på ett enda ögonblick, steg för steg under en relativt kort tidsperiod i stil med berättelsen i Bibeln, eller sakta och gradvis, det tycker jag inte är så viktigt. Men att det finns någon som har tänkt ut och planerat och genomfört vårt tillblivande – ja, det är jag helt säker på. Och då måste denna någon ha funnits till före oss. Före allting som vi ser omkring oss, allt det där som inte kan ha uppstått spontant ur ingenting. Ja, eftersom ingenting kan bli till ur ingenting måste denna någon faktiskt alltid ha funnits.

Jag kan inte heller tro att denna någon skulle ha tänkt ut och genomfört skapandet av världen, och sedan bara ha gått härifrån, och lämnat oss åt vårt öde. Det skulle jag kunna tro, om skaparen vore mer lik oss. Som de gamla grekernas gudar. De var väldigt människolika. Själviska och nyckfulla. Men vår värld är så väl genomtänkt och så väl anpassad till oss som lever i den, och så tydligt konstruerad att reparera sig själv, att den som har hittat på den måste ha kvaliteter som omtänksamhet och omsorg. För att inte tala om hur smart denna någon måste vara.

Min slutsats är att vi finns till därför att någon vill att vi ska finnas till. Någon som har gett oss den här världen, som är så tydligt utrustad för vår överlevnad.

Att vi sedan inte har tagit hand om oss själva, varandra och vår gemensamma värld på det sätt vi borde, och att vi därför tvingas leva med konsekvenserna av vad vi och våra förfäder har gjort – och inte har gjort, ja, det är en annan historia.

Det kan vara svårt att se på när en älskad anhörig eller vän gör misstag. Särskilt om misstagen får svåra konsekvenser. Men ibland är det ändå nödvändigt att göra just det.

Till exempel om den som gör misstagen är missbrukare, och ännu inte har kommit till insikt om sitt missbruk. Men i andra situationer också.

Det kan kännas viktigt att skydda anhöriga eller vännen från att göra svåra misstag i sina liv. Det kan kännas nästan outhärdligt att passivt se på medan de, som det verkar, förstör sina liv.

Men lärdomar och erfarenheter som hjälper oss i livet kommer av att vi får lov göra våra egna misstag och lära oss av dem. Utan misstag lär vi oss ingenting. Utan de erfarenheter vi får av att misslyckas riskerar vi att upprepa samma eller liknande misstag, gång på gång.

Det är inte konsekvenserna i sig som lär oss någonting. Det är att det vi gör faktiskt FÅR konsekvenser som vi lär oss någonting av.

Som förälder, barn, syskon, partner, vän behöver vi ibland låta våra händer hänga sysslolösa, eller ”sitta på händerna”, och inte gripa in. Och hoppas att den vi älskar så småningom ska förstå, och ändra sitt sätt att leva.

Och be för den vi älskar. Alltid be.

Läs nu det jag har skrivit, och tänk ”Gud” och ”mänskligheten”.

Kanske Gud låter oss, mänskligheten, lära oss av våra egna misstag, och det är därför världen ser ut som den gör?

Jag tror absolut inte – absolut INTE! – att Gud ”sänder” olyckor, sjukdom eller katastrofer över oss, för att vi ska ”lära oss” någonting av dem. Inte över mänskligheten och inte över oss som individer. Sådan är inte den Gud jag känner och älskar. Precis som vi inte ser till att de vi älskar drabbas av svårigheter i sina liv, för att ”lära sig”.

Jag tror i stället att det är vi själva, mänskligheten genom tiderna, som har förändrat världen och oss själva, och att det är anledningen till att olyckor, sjukdomar och katastrofer drabbar oss.

Jag tror att Gud känner samma sak som vi känner när en älskad vän eller anhörig förstör sig själv och sitt liv. Men att Gud är bättre på att vänta, att inte ingripa, att låta oss, mänskligheten, lära oss av våra egna misstag.

Kanske vi, tillsammans, till slut kommer att förstå att vi inte kan fortsätta som vi har gjort?

Kanske vi, tillsammans, till slut inser att vi måste ändra vårt sätt att leva?

Kanske vi, mänskligheten, till slut inser att vi behöver Gud?

Dömer du dig själv? Brukar du säga till dig själv att ”du borde inte ha gjort det där”, eller ”du får inte göra så där”?

Det är inte meningsfullt att döma sig själv, i betydelsen kritisera och vara hård mot sig själv. Vad som däremot är meningsfullt är att försöka bli en bättre människa.

Men varför ska jag försöka bli en bättre människa?

Inte för att bli godkänd av Gud. Gud älskar mig redan. Gud förlåter mig när jag gör fel, om jag inser att jag har gjort fel, och vill göra annorlunda nästa gång. Samma sak gäller också dig.

Nej, vi ska försöka bli bättre människor därför att världen blir en bättre plats att leva på om vi gör bra saker i stället för dåliga, och om vi behandlar varandra, och hela skapelsen, väl.

Paulus visste att han inte behövde vara sin egen domare. Det är Gud som dömer, sa han. Paulus visste också att han inte behövde vara rädd för Guds dom, tack vare Jesus Kristus.

Om vi kommer ihåg att det är Gud som dömer, att vi inte behöver gå omkring och döma oss själva, då kan vi lägga vår energi på att göra världen till en bättre plats att leva på, i stället.