Eva, präst i Dalsland

Igår sedan skrev jag om Job, i Bibeln (Job 1-42), och om hans vänner, som satt tysta med honom i flera dagar när de såg hur svårt han hade det.

Den biten gjorde de bra.

Men när sedan Job öppnade munnen och började klaga sin nöd (Job 3), så som man ofta har behov av att göra när man har det svårt i livet, då höll hans vänner inte måttet.

Då började de nämligen argumentera med Job, och försöka motbevisa det Job sa. Och det borde de inte ha gjort.

När man har det svårt behöver man få utrymme för sina känslor, och utrymme att klaga och anklaga (Gud), utan att bli motsagd.

Tids nog blir det tid för logik och förnuft igen, men inte just när man mår som sämst. Och Job hade förlorat allt, precis allting, då när hans vänner dök upp på scenen. Han var full av smärta, sorg och misstro. Han var en djupt troende man, och i sin smärta vände han blicken mot Gud, och gav Gud skulden för allt som hade hänt honom själv.

Alldeles oavsett om det verkligen var Gud som var orsaken till Jobs lidanden eller inte, behövde Job få känna så, och säga så, utan att bli tillrättavisad, just då.

När det gör ont, då gör det bara ont. Då orkar man inte vara logisk eller förnuftig. Då orkar man inte ta hänsyn till andra. Man bara måste få utrymme för det som gör ont. Just där och då.

(Rubriken på det här blogginlägget är hämtat från psalm 766 i den svenska psalmboken.)

Om du vill ge någonting speciellt till någon, ge då tid!

Inte några extra minuter eller timmar, inslagna i ett paket, utan din egen tid. Att vara tillsammans med en annan människa är värt oändligt mycket mer än dyrbara presenter.

När Job, i Bibeln, drabbades av svåra olyckor och personliga katastrofer, då kom några av hans vänner till honom. Och det första de gjorde var inte att trösta Job, eller att komma med käcka tips och råd. Det gjorde de så småningom, med mindre lyckat resultat. Men först satt de tillsammans med Job i flera dagar, faktiskt en hel vecka, och bara delade hans smärta, utan att säga ett enda ord (Job 2:11-13). Det tycker jag var starkt.

Berättelsen om Job väcker många frågor, men dem ska jag inte skriva om idag.

I Charlie Chaplins film Moderna tider hör vi melodin ”Smile”. Nästan 20 år senare fick den sin text.

Min farfars far hade inte hört den texten, när han skrev sin dikt ”Sjung!”:

”Sjung, när dig sorgerna gripa fatt,
sjung, det skall lindra din smärta.
Sjung, när du kämpar i kolsvart natt,
det skall ge mod åt ditt hjärta.
Tycka än andra i moll de gå,
dina sånger – vad mer,
om dina känslor blott utlopp få,
om det blott lindring dig ger.”

”Sjung i de solljusa dagar, du,
sjung med din frigjorda tunga!
Giv luft åt lyckliga känslor nu,
tids nog du sorgsång får sjunga.
Klappar ditt hjärta av liv och hopp,
låt det höras också,
liva de sorgsna med sången opp,
skingra de känslorna grå!”

Dikten finns att läsa i diktsamlingen ”Sånger och dikter”, som trycktes 1945.

Sång och musik kan vara ett sätt att bearbeta sådant vi upplever. Sång och musik kan också förändra våra känslor. Kanske det är därför vi i Bibeln gång på gång uppmanas att sjunga lovsånger till Guds ära – för att vi ska komma ihåg vem Gud är, och inte glömma hur mycket gott vi har fått av Gud, till exempel jorden vi lever på, och våra egna liv.

Har du hört talas om Josef? Jag tänker inte på Jesus jordiska pappa, utan på Josef som blev såld som slav av sina bröder, långt före Jesus tid.

Han blev som sagt såld som slav av sina avundsjuka bröder, och hamnade i Egypten. Gud var med honom, så han fick ett bra tjänst, som chef hos Potifar, en av Faraos hovmän. Allt gick bra, ända till dess att Potifars fru fick för sig att hon ville ha sex med honom. Josef ville inte göra så illa mot sin husbonde, och då påstod Potifars fru att Josef hade försökt våldta henne. Hon tålde inte att någon nobbade henne. Och Josef hamnade i fängelset.

Där blev han sittande i ett antal år. Under den tiden förmedlade han Guds ord, genom att tolka ett par medfångars drömmar. Så småningom hade även Farao en stark dröm som ingen kunde förstå, och hans tidigare medfånge berättade då för Farao om Josef.

Josef förmedlade Guds ord även till Farao genom att tolka drömmen, och Farao blev så imponerad att han gjorde Josef till chef för förvaltningen i hela Egypten.

Medan Josef var förvaltningschef kom hans bröder till Egypten för att köpa mat. Det var nämligen hungersnöd ”överallt”.

Bröderna kände inte igen Josef, men han kände igen dem. Först hämnades han på dem, genom att… Ja, det får du läsa om själv, om du vill, i 1 Mos kap 42-44. Men till slut talade han om för dem vem han var.

Hans bröder blev förstås rädda, när de förstod att deras bror, som de först hade mobbat, och sedan sålt, nu hade stor makt. Vad skulle han göra med dem?

Men Josef sa ”Ni ville mig ont, men Gud har vänt det till något gott.” (1 Mos 50:20)

Och jag kommer att tänka på det som står i Rom 8:28 ”Vi vet att Gud på allt sätt hjälper dem som älskar honom att nå det goda” (enligt Bibel 2000). En mer texttrogen översättning är att ”God causes all things to work together for good to those who love God” (enligt översättningen New American Standard Bible parallellt med den grekiska grundtexten) eller ”för dem som älskar Gud samverkar allt till det bästa” (enligt 1917 års svenska bibelöversättning en bit ner på sidan).

Gud sänder inte elände och problem över oss för att ”lära oss” någonting. Elände och problem drabbar oss alla ändå, i större eller mindre utsträckning. Ofta på grund av omständigheter som vi själva inte kan råda över, men även för att vi hittar på så mycket egna dumheter. Men när vi väl drabbas, då kan Gud använda även det svåra och tunga för att hjälpa oss att nå målet.

Målet, som är gemenskap med Gud.

Gud, som älskar varenda en av oss, oändligt mycket.

Min egen personliga erfarenhet är att det kan vara svårt att se och uppleva att Gud är med mig, när livet känns jobbigt och svårt, och att det ofta inte är förrän efteråt som jag kan se spåren av Guds hjälp.

Precis som för Josef. Han hade uppenbarligen en stark tro på Gud, och levde i nära gemenskap med Gud. Men jag har svårt att föreställa mig att han gick där i fängelset och smågnolade och var glad och tillfreds, när han inte kunde se någonting annat framför sig än en hel livstid i fängelse. Ändå förstod han, efteråt, att Gud hade varit med honom hela tiden. Du kan läsa hela berättelsen om Josef i 1 Mos 37-50. Det är en lång berättelse, men väl värd att läsa.

Så vad som än händer dig i livet – våga tro på att Gud är med dig, och att allt som händer dig kan samverka till någonting som är gott, för dig! Även om du inte märker det just där och då.

För Gud själv har sagt: Jag skall aldrig svika dig, aldrig överge dig. (Hebr 13:5)

En känsla av stress kan bero på olika saker. Kanske har man helt enkelt för mycket att göra, tiden räcker inte till, man försöker göra för mycket på samma gång. Ibland sitter det mer i kroppen, kanske gammal stress som man inte har släppt riktigt. Och ibland beror stressen på att man känner att man inte har kontroll över sin situation eller sitt liv. Då försöker man göra någonting åt saker som man inte kan påverka.

När jag känner mig stressad brukar jag be en bön som jag har lärt mig av vänner inom 12-stegsprogrammet (det kan man googla på, om man inte är bekant med begreppet):

”Gud, ge mig sinnesro
att acceptera det jag inte kan förändra,
mod att förändra det jag kan
och förstånd att inse skillnaden.”

Den sista raden är nyckeln – att inse skillnaden, och inte försöka förändra det man inte kan påverka, utan jobba med det man kan göra någonting åt, och lämna resten åt Gud.

Det här, eller nästan det här, var jag inne på redan för många, många år sedan (även om jag ofta har glömt det igen sedan dess): ”Jaga inte efter stunden”