I morse läste jag om min namne Evas diskussion med en orm, i den här texten ur Gamla testamentet. Ormen ifrågasätter någonting som Gud har sagt till Eva. ”Har Gud verkligen sagt att …?”
Eva reagerar som man brukar reagera när någonting som man tror på blir ifrågasatt – hon gick i försvarsställning och talade om vad hon tyckte var sant. ”Nej, så här sa Gud till mig!”
Så fort hon gick i dialog med ormen hade ormen ett övertag över henne. Nu fick Eva veta vad (ormen tyckte att) Gud egentligen menade med det han sa. Eva tyckte tydligen att ormen var trovärdig, och resultatet blev att hon lyssnade mer på vad ormen sa än på Gud, fastän det var Guds egna ord det gällde.
Kanske har vi hört den här berättelsen många gånger. Kanske lyssnar vi inte så noga längre, vi vet ju hur det gick. Vi som predikar pratar kanske framför allt om resultatet, eller ”syndafallet”, som det brukar kallas. Men idag vill jag stanna vid själva händelsen.
Hade Eva kunnat göra på något annat sätt? Vad borde hon i så fall ha gjort?
Jag frågade en vän, för att höra vad hen tänkte. Svaret jag fick var mitt i prick:
”Eva borde ha frågat Gud vad han menade! Och om Gud inte var tillgänglig just då borde hon ha frågat Adam, som var med och hörde vad Gud sa till dem, om han mindes hur det var.”
I våra dagar handlar det ofta om tolkning. Vad betyder det som står i Bibeln? Vad är det egentligen vi tror på? Vad innebär det för mig, just nu?
Det finns ingen bättre metod än att gå till källan. Om du vill veta vad kristendomen handlar om, prata då med dem som tror på Jesus Kristus! Prata gärna även med dem som inte tror på Jesus, men de kan aldrig ge en rättvis bild av vad det är att tro på honom.
Och framför allt – låt ingen annan bestämma vad du själv ska tro eller inte tro! Vad det än gäller.