Eva, präst i Dalsland

Jag läser just nu i Domarboken, i Gamla testamentet, i Bibeln. Där berättas det om den första tiden efter uttåget ur Egypten, alltså då Gud enligt det som står i bibeltexterna befriade Israels folk ur fångenskapen i Egypten.

Just nu tänker jag inte gå in på om de här berättelserna är bokstavligt sanna historiska redogörelser eller inte. Det har vi säkert olika meningar om, många av oss. I stället väljer jag att just nu se dem som liknelser.

När jag läser om hur Guds folk lovade att följa Gud, och hur de sedan ändå inte gjorde det, kommer jag att tänka på hur det är med våra egna liv, vi som vill vara kristna, och vår kamp mot synden.

Jag vet inte hur det är med dig, men jag försöker leva rätt, och märker gång på gång att jag har misslyckats. Jag kanske säger att jag ska göra någonting, och så gör jag det inte. Eller också gör jag tvärt emot vad jag egentligen tycker är riktigt. När jag upptäcker mina fel ångrar jag mig, och tänker att jag ska bli en bättre människa. Men så gör jag liknande saker igen. Och igen. Och igen.

När Gamla testamentets gudsfolk hade kommit in i det land Gud hade lovat dem, då fick de frågan om de ville fortsätta att följa Gud. Alla var överens om att de ville det. De skulle minsann följa Gud, och inte glömma sin tro. De hade fått lagar och regler som skulle hålla dem på den rätta vägen, och de lovade dyrt och heligt att de skulle följa dem. Men så gjorde de inte det.

När folket följde Guds regler, då gick allting bra för dem. När de struntade i reglerna gick det inte bra för dem. Och i texten står det att det berodde på att Gud blev arg på dem, och straffade dem för deras svek.

Men om vi i stället tänker att Guds regler visar hur vi behöver leva för att inte råka illa ut, och att det som kallas för Guds ”straff” i själva verket är fullt naturliga följder av att leva på fel sätt, då blir bilden en annan. Då är det inte nödvändigtvis Gud som aktivt straffar den som gör fel. Då är det som händer i stället de naturliga konsekvenserna av felaktiga handlingar och ett felaktigt levnadssätt.

Ungefär som att det inte är ett straff att må dåligt av att ta droger, eller att våra liv inte fungerar när vi lever och handlar på ett destruktivt sätt. Vissa saker får helt enkelt vissa konsekvenser.

När jag läser berättelserna i Gamla testamentet påminns jag därför om att vi inte kan skylla på Gud när våra liv inte fungerar – om orsaken är att vi lever på fel sätt. Och att vi inte kan skylla på Gud när Gud känns långt borta – om orsaken är att vi inte lyssnar efter Guds röst, eller är intresserade av att ha kontakt med Gud.

Berättelsen om gudsfolket i Gamla testamentet är berättelsen om hur de får en chans att förändra sina felaktiga liv. Och när de misslyckas får de en till chans. Och sedan en chans till, och en chans till, och … Om Gud verkligen ville straffa dem, då skulle de inte ha fått någon mer chans. Men de fick de.

Samma sak gäller för oss. När vi lever fel, när vi struntar i Gud, då fungerar inte våra liv särskilt bra. När vi lever i harmoni med Gud, med skapelsen och med varandra, då fungerar våra liv. Och när vi schabblar bort våra möjligheter, och upptäcker det, och ångrar oss, då får vi en chans till. Och en chans till. Och en chans till, och …

När saker och ting går galet i ditt liv, vad gör du då? Kan du se vad som är ditt ansvar, och vad du inte har kunnat påverka?

Jag läste idag i Ordspråksboken, där det bland annat står så här: ”Människans dårskap förstör hennes liv, men mot Herren vänds hennes vrede.” (Ords 19:3)

Är det inte så vi ofta gör? När det händer olyckor, när vi tänker på klimatförändringarna och jordens och mänsklighetens framtid, när ondskan verkar segra, tänker vi inte då ”Om Gud är så god, hur kan han tillåta att det händer sådana här saker?”

Min tro är att när Gud hittade på oss, och allting annat, då gav han oss möjlighet att göra någonting bra av det hela.
Om vi människor bara väljer att samarbeta, då har vi kapacitet att vända en negativ händelseutveckling till någonting gott och bra.
Om vi låter bli att tänka bara på oss själva.
Om vi hjälper varandra, även när det kostar på.
Om vi tillsammans arbetar för helheten.

Om vi samarbetar.

Då kan vi.

Härom dagen berättade jag om ett par riktigt korkade saker som Abram/Abraham (i Bibeln) gjorde. Och då frågade jag varför såna saker finns med i Bibeln.

Det här är mina tankar om det:

Bibeln är till för att vi ska ha info om vem Gud är, och vilka vi människor är. Vare sig man tror att Gud har dikterat Bibeln, eller om man tror att Bibeln är påhittad av människor, så finns det massor av information i Bibeln om vad människor har tänkt om Gud, och om oss människor.

Det står som det är. Bra människor som gör bra saker. Dåliga människor som gör dåliga saker.

Bibeln är full av berättelser om vanliga människor.

Jag kan känna igen mig i en del av berättelserna i Bibeln. De kunde lika gärna vara berättelser om mig.

Du kan säkert också känna igen dig själv i en del av berättelserna.

Mina känslor finns beskrivna i Bibeln.

Dina känslor finns antagligen också beskrivna i Bibeln.

Om allt som stod i Bibeln var fint och bra och rätt, då skulle den inte vara intressant för oss vanliga människor, tror jag.

Jag tror att det är därför alla de där berättelserna står där.

Har du hört om Abram, han som senare fick namnet Abraham?

Han drog till Egypten med sin familj när det blev hungersnöd där hemma. Väl i Egypten befallde han sin fru att säga att hon var hans syster i stället för hans fru (eftersom hans fru var mycket vacker och han var rädd att någon skulle döda honom för att själv få henne till fru). Hon lydde såklart.

Vad hände? Jo egyptens Farao tog förstås Abrams fru till sin egen fru.

Sen fick Farao problem för att han hade tagit en annan mans fru.

Sen blev Farao sur på Abram, för att Abram hade lurat honom att sno hans fru.

Du kan läsa storyn här, om du vill: 1 Mos 12:10-20

Man kan tycka att Abram/Abraham borde ha lärt sig någonting av detta, men icke!

Lite senare i livet kom Abraham med sin familj till Gerar. Där gjorde han samma sak – han befallde sin fru att säga att hon var hans syster.

Vad hände? Samma sak, förstås! Kungen i Gerar tog Abrahams fru till sin egen fru.

Sen fick kungen problem på grund av detta.

Sen blev kungen sur på Abraham.

Här kan du läsa den storyn, om du vill: 1 Mos 20:1-18

Abraham var ganska korkad, kan man tycka.

Men varför står det här i Bibeln? Varför står inte bara sånt som folk gjorde som var bra och klokt och rätt och riktigt?

Hur tänker du om det?

Ibland kan tanken på att någon vet allt om oss kännas oroande, kanske rentav skrämmande. Det finns en hel del i mig som jag helst skulle vilja glömma bort, och som jag helst inte vill att någon annan ska få vetskap om. Fastän jag är präst tänker jag tankar som jag inser att jag inte borde tänka, säger saker som jag förstår att det inte är så bra att säga, och gör inte alltid de rätta sakerna. Kanske det är likadant med dig?

Om Gud vet allt om mig, då vet han också allt det där som jag helst skulle vilja glömma, eller gömma. Då kan hans kunskap om mig kännas oroande. Vad tycker Gud om mig, när jag kan tänka, säga och göra så där?

Men Gud använder inte sin kunskap om mig till att trycka ner mig. I stället vill han hjälpa mig att få ordning på mitt liv. Vad jag än har gjort har jag alltid möjlighet att plocka fram det i ljuset och ge det till Gud. Då får jag förlåtelse, och förlåtelsen befriar mig, så att jag orkar ta itu med det jag behöver ändra på.

Och det gäller lika mycket för dig som för mig.

När människor ser våra hemliga dumheter är det risk att de ser ner på oss, och tar avstånd från oss. Kanske för att det är lättare att se ner på andra människor än att kännas vid att man är likadan själv. Men när Gud ser våra hemliga dumheter kommer han närmare. Inte som ett hot, utan som en vän.

Att vara helt och hållet känd av någon som älskar mig helt och hållet blir en lättnad. Jag behöver inte lägga min energi på att gömma undan saker, eller på att försöka vara någon annan än den jag egentligen är.

Samma sak gäller för dig också. Gud vet allt om dig. Och han älskar dig ändå. Eller som Ingemar Olsson sjunger: ”Du är helt enkelt genomskådad, men lika välkommen för det” (Lyssna på sången här, om du vill).