Jag har tidigare skrivit om att vi är får, och att Jesus är vår herde.
När livet bara är jobbigt och allting rullar på lite för fort, och man inte riktigt har tid att stanna upp och tänka efter, då kan det vara rätt skönt att tänka sig att man är ett får, som följer en god och omtänksam och klok herde.
I Bibeln står det gång på gång (till exempel här: Joh 10:1-15) att Jesus är vår herde, och att vi är får.
Naturligtvis betyder inte det att vi har päls (full med ohyra) och äter gräs!
På den tid då texterna skrevs visste de flesta vad ett får var, och hur det var att vara herde för en flock får. Nu för tiden vet de flesta ingenting om får och fåraherdar. Och att bli kallad ”fårskalle” är inte särskilt positivt. Men för den som är en gammaldags fåraherde är fåren är en värdefull tillgång, som man ska vara rädd om.
Det är inte för att fåren skulle vara särskilt korkade som de behöver en herde. Det är i stället för att de ska få ägna sig åt det som får är bra på – äta, växa och producera fler får – i trygghet. Herden vakar över fåren, håller koll på att det inte kommer några rovdjur och dödar dem, och visar dem var det bästa gräset och det godaste vattnet finns.
Budskapet i de här får-texterna är att när man lägger sitt liv i Guds händer kan man vara trygg.
P.S.
(Vi är inte får, och vi är bra på mycket mer än bara äta, växa och producera fler människor.)
Brukar du be bordsbön? Hemma hos mig använder vi den urgamla judiska bordsbönen:
”Lovad vare du, Herre, vår Gud,
som låter mat framgå av jorden.”
Den är en fin påminnelse om att det är Gud som har gjort det möjligt för oss att odla vår mat. Ja, som har gjort det möjligt för oss att leva, helt enkelt.
Kyrkofadern Augustinus lär ha sagt: Älska Gud, och gör vad du vill!
Det kanske låter enkelt. Man kan göra vad som helst, bara man älskar Gud. Men om man tänker sig att kärlek definieras så här:
”Kärleken är tålmodig och god. Kärleken är inte stridslysten, inte skrytsam och inte uppblåst. Den är inte utmanande, inte självisk, den brusar inte upp, den vill ingen något ont. Den finner inte glädje i orätten men gläds med sanningen. Allt bär den, allt tror den, allt hoppas den, allt uthärdar den. Kärleken upphör aldrig. ” (1 Kor 13:4-8)
… då gör man inte ”vad som helst”, om man verkligen älskar Gud.
Även om jag (du) inte älskar Gud, inte KAN älska Gud fullt ut enligt den här definitionen, så älskar Gud mig (dig) på det viset.
”Genom att laglösheten tilltar kommer kärleken att kallna hos de flesta.” (Matt 24:12)
Frågan är vad som är orsak och vad som är verkan. Ökar laglösheten för att kärleken kallnar, eller kallnar kärleken på grund av att laglösheten ökar?
När jag hör och läser om allt som händer i både Sverige och övriga världen, då fylls jag av motstridiga känslor. Ilska och besvikelse över det som händer brottas med en känsla av att vi måste göra allt vi kan för att sprida kärlek och förståelse mellan människor, för att eventuellt kunna påverka det mänskliga klimatet till det bättre.
Den här sången sjöng vi när jag växte upp:
”En ensams händer kan ej bygga en fredens värld.
Två mänskors händer kan ej bygga en fredens värld.
Men om två och två blir hundra och miljoner,
då kommer denna värld, då kommer denna värld.”
En och en kan vi aldrig förändra och förbättra vår värld. Men om vi gör gemensam sak kan vi åstadkomma oerhört mycket.
Ska vi, du och jag, komma överens om att göra det vi kan för att sprida kärlek, Guds oändliga kärlek, som motvikt mot ondska och hat?
