Skrämda – av att de var så många

När gudsfolket i Bibeln hade befunnit sig i Egypten en tid började egypterna bli rädda för dem. Därför försökte de kuva dem genom att göra dem till slavar.

”Men ju mer man förtryckte dem, desto fler blev de och desto mer bredde de ut sig, så att egypterna kände sig hotade.” (2 Mos 1:12)

Det står ingenting om att invandrarna skulle ha uppträtt hotfullt, eller betett sig illa på något vis, bara att de var många. Egypterna kände sig hotade, blott och bart av främlingarnas stora antal.

Att enskilda individer, både bland invandrarna och bland egypterna, var rötägg, det kan vi förstås utgå ifrån. Men egypterna särbehandlade samtliga invandrare enbart för att de var invandrare.

Känns det igen?

Men vad gör Gud, egentligen?

Det finns olika sätt att se på Gud, på Guds handlande med oss, med skapelsen.

Ett sätt är att Gud hela tiden griper in, ser till att saker och ting händer, kanske att det är Guds aktiva handlande som gör att årstiderna växlar, att jorden går sin bana runt solen. Och att vi därför kan skylla på Gud när väder och annat inte fungerar som det borde fungera.

Ett annat sätt är att Gud inte bryr sig, bara tittar på, från lite avstånd, och inte påverkar någonting alls.

Ett tredje sätt, som jag själv är inne på, är att Gud skapade allting – på vilket sätt och i vilken takt tycker jag inte är så viktigt – och att det är Guds aktiva närvaro i skapelsen, Guds livsande, som gör att allting fortfarande fungerar, men att Gud som regel inte griper in i det konkreta skeendet. Om Gud skulle sluta att vara den som håller livet igång skulle både vi människor och hela skapelsen försvinna, gå upp i rök.

Det finns givetvis andra sätt att tänka om det här.

Hur tänker du själv?

Tilläggas skall att jag tror att Gud verkligen ingriper ibland. Men inte för att rädda oss människor från vår egen dumhet och ondska. Våra handlingar får konsekvenser, även för andra än oss själva. Men det är vi människor som tillsammans har ansvar för jorden och för våra liv. När Gud handlar, rent konkret, är det för att vi ska förstå vem han är.

Psaltaren

När jag läser Psalmerna i Psaltaren slås jag av att de som skrev dem kände att de kunde säga precis allt till Gud. De visste att Gud tål att höra alla våra tankar, och att vi därför kan säga vad som helst när vi pratar med Gud.

Ibland behöver man prata av sig, klaga sin nöd, även om man kanske egentligen vet att man har fel, att det man känner inte är sant eller verkligt. Fastän man kanske inte menar allting man säger. Fastän man själv inser att man överdriver.

Vare sig du känner dig glad eller ledsen, arg eller nöjd, kärleksfull eller hatisk, trygg eller otrygg – du kan alltid säga precis vad du tänker och känner till Gud.

När du vågar vara helt ärlig mot Gud tror jag att du åtminstone ibland kommer att uppleva att orden i Filipperbrevet är sanna:

”Då skall Guds frid, som är mera värd än allt vi tänker, ge era hjärtan och era tankar skydd i Kristus Jesus.” (Fil 4:7)

Vem är en verklig vän, när det gäller?

Jag läser just nu Jobs bok, i Bibeln. Den handlar om en man som drabbas av allehanda olyckor. När han sitter och sörjer kommer några vänner till honom, för att de vet att han har det svårt.

Det första de där vännerna gör är – ingenting. De bara sitter hos honom i tystnad, i en hel vecka. Bra gjort, vännerna!

När veckan har gått börjar Job prata. Han pratar av sig, skulle vi kanske säga. Klagar sin nöd. Frågar sig varför han måste lida så mycket, fastän han inget ont har gjort.

Då försöker vännerna tala honom till rätta. De klarar liksom inte av att Job klagar. Så de försöker förklara för Job att det som har drabbat honom beror på att han inte är en så bra människa som han menar sig vara. Han har själv dragit på sig olyckorna, genom sitt dåliga liv.

Det är förstås djupt orättvist, för Job har inte gjort någonting galet. Tvärtom, han kallas ”en oförvitlig och rättrådig man som fruktade Gud och skydde allt ont”. Så Job försvarar sig mot deras anklagelser.

Och då visar det sig att de där vännernas främsta intresse kanske inte alls är Jobs välmående. För när de blir anklagade av Job biter de tillbaka, hårt. Han ska minsann inte komma där och tro att han är bättre än någon annan. Framför allt ska han inte sitta där och säga emot dem.

Hur gör vi när någon av våra vänner mår dåligt? Tar vi oss tid att sitta hos dem, vara tysta tillsammans? Har vi mod och ork att lyssna, i stället för att försöka pigga upp eller argumentera emot?

För när man mår dåligt behöver man få ventilera sitt mående. Då kanske man säger saker som man i vanliga fall inte skulle säga, som man kanske egentligen inte menar. Då behöver man att någon lyssnar, och inte säger emot eller försöker pigga upp.

Man kanske behöver hjälp, också. Men om man inte får prata av sig blir alla tankar och känslor kvar där inne. Och växer och gör ont.

Vill du vara en verklig vän till någon som lider av psykisk ohälsa – ge då av din tid. Lyssna! Finns där!

Sen, efteråt, kanske du kan fråga om din vän vill få hjälp.