Eva, präst i Dalsland

Jag tror på Guds beskydd. Jag tror att Gud håller sin hand över mig och skyddar mig från det onda, när jag ber om det.

Det ser inte alltid ut som om det är så. Det händer en hel massa saker som aldrig borde få hända. Sånt händer mig också, fastän jag ber om Guds beskydd.

Så varför be om beskydd, om det inte hjälper?

Jag tänker på minst två olika sätt om det här:

1) Det händer alltid någonting när vi ber. Det är min fasta övertygelse att det gör det. Men det kanske inte blir just så som jag skulle vilja att det blir. Och det kanske ser ut som om ingenting händer, fastän det gör det.

Hmmm. Det där får jag visst återkomma till.

2) Härom dagen läste jag några rader i Psaltaren i Bibeln, som handlar om just det här. Det stod ungefär så här: De onda får inte segra, för då kan de goda börja göra sånt som är ont (Ps 125:3). När jag ber Gud skydda mig från det onda, är det i så fall inte i första hand för att jag ska slippa drabbas av det onda, utan för att jag inte ska bli ond själv?

Det tål att funderas på.

I profetiorna om Jesus kallas han bland annat för ”fredsfurste”. Änglarna som visade sig för herdarna den natt då Jesus föddes sjöng om fred på jorden. Men hur kan vi säga att Jesus kom med fred till jorden? Krigen tog ju inte slut för två tusen år sedan.

Om man tänker att Jesus skulle göra så att vi människor slutade kriga mot varandra, eller slutade hata varandra och behandla varandra illa, då har han sannerligen misslyckats med det. För vi både krigar, hatar och behandlar varandra illa, fortfarande.

Vad kan det då betyda, att Jesus kom med fred till jorden?

Om Jesus inte gjorde så att vi människor håller fred med varandra, vad var det då för fred han kom med?

Så här står det i Efesierbrevet:

”… han är vår fred, han har med sitt liv på jorden gjort de två lägren till ett och rivit skiljemuren, fiendskapen.” (Ef 2:14)

Två läger har blivit ett enda. Men vilka är de två lägren?

Jesus, fredsfursten, gjorde inte slut på alla krig. Hans födelse, och framför allt hans död och uppståndelse, blev i stället ett tecken på att alla människor är jämlika inför Gud. Resultatet borde ha blivit fred på jorden. Men vi människor har lite svårt att riktigt begripa att vi är värda precis lika mycket, allihop, därför behandlar vi fortfarande varandra illa.

Men fred på jorden handlar inte bara om oss människor. Verklig fred blir det först när vi har fred med Gud. Och det fick vi av Jesus.

Genom alla tider har vi tänkt att vi måste göra någonting särskilt för att kunna få kontakt med Gud. Leva på ett särskilt sätt, följa vissa lagar och regler, lyda kyrkan och prästerna…

Men det är inte vad vi gör som öppnar vägen till Gud. Vi kan aldrig göra allting rätt, eller ens göra tillräckligt många bra saker. Vi kan helt enkelt aldrig ”förtjäna” att ha kontakt med Gud.

Därför kom Jesus till oss.

I Bibeln står det att Jesus är vägen till Gud, och att ingen kommer till Gud utom genom Jesus. Inte på grund av vad vi själva gör, utan på grund av vad Jesus gör.

När Jesus dog, och sedan fick sitt liv tillbaka igen, då gjorde han världen hel.

Det märker vi kanske inte så mycket av. Det ser inte ut så, när vi ser oss omkring, här hemma och runt om i världen.

Men det beror inte på Jesus, utan på oss.

Vi har fått förutsättningar att leva i fred med varandra.

Framför allt har vi fått möjlighet att leva i fred med Gud.

Vad gör du med den möjligheten?

Jag läser just nu Tredje Moseboken, i Bibeln. Den handlar nästan bara om alla de lagar och regler som det står att Gud gav sitt utvalda folk när de var på väg mellan slaveriet i Egypten och intåget i det utlovade landet.

Alla dessa detaljerade lagar och regler får mig att fundera.

Menade Gud att hans folk skulle lyda alla lagarna och reglerna, och genomgå rituell rening varje gång de medvetet eller omedvetet bröt mot dem?

I så fall skulle de flesta ständigt befinna sig i en reningsperiod, eftersom mycket av det vi människor normalt brukar göra betraktades som ”orent”. Och eftersom den som bröt mot någon av lagarna och reglerna måste offra djur för att bli renad från sin orenhet skulle antalet offrade djur ständigt vara oöverskådligt stort.

Så vad tror jag om detta?

Jag tror att hela paketet var till för att forma ett folk som hade varit slavar i flera hundra år till ett enhetligt folk, ett folk som strävade efter att göra det rätta. Gud räddade dem från slaveri och från säker undergång. De lovade att alltid göra som Gud ville. Att följa vissa lagar och regler var ett rimligt pris för deras liv och frihet. Så länge de mindes sin historia.

Jag tror att det också var till för att Guds utvalda folk skulle vara ett tecken för alla andra folk, ett tecken på att det bara finns en Gud, och att alla de andra folkens ”gudar” var falska gudar. Genom att de levde som Guds utvalda folk, och genom att de gjorde som Gud ville, skulle det gå bra för dem. Då skulle de andra folken förstå att Gud var Gud, den enda som finns och den enda med all makt. Så länge de mindes varifrån de kom, och så länge de mindes att de var Guds folk.

Jag tror också att det var till för att visa alla människor, inte bara Guds utvalda folk, eller de andra folken som fanns omkring dem vid den tiden, utan alla folk, alla människor över allt och genom alla tider, att det inte går att vara eller bli helig, felfri, genom att följa lagar och regler.

Lärdomen för oss skulle i så fall vara att det inte är reglerna och lagarna i sig som är viktiga, utan insikten att Gud är Gud och vi är människor. Vanliga enkla människor, som aldrig kan bli någonting annat än människor.

Heligheten, felfriheten, får i så fall Gud själv stå för. Inte vi.

Det är därför vi behöver Jesus Kristus. För att han är helig och felfri åt oss. För att han på genom sin död och sin uppståndelse har gjort det möjligt för oss o-heliga och o-felfria människor att leva tillsammans med Gud, utan att hela tiden tänka på vad vi får och inte får göra.

Älska Gud och älska din nästa, det räcker, som lag och regel.

Gamla Testamentet, framför allt Tredje Moseboken, innehåller detaljerade beskrivningar av hur djur skulle slaktas och offras för att Gud skulle bli nöjd, som det står i Bibel 2000. Det skulle också kunna stå att offren var som en lugnande doft, eller till försoning.

Att läsa de avsnitten i Bibeln kan kännas jobbigt, särskilt om fokus för läsningen är offerdjurens väl och ve.

Men Bibeln är inte skriven för Gud, utan för oss människor. Lagarna och reglerna i Gamla Testamentet är inte till för Gud, utan för oss. Gud behöver inte blidkas eller göras nöjd. Det är vi som behöver bli påminda om vilka vi är, och vem Gud är.

Naturligtvis gillar inte Gud att vi dödar djur och bränner upp dem till hans ära. Att gudsfolket befalldes att ändå göra det var inte för Guds skull, utan för deras egen skull. För att de skulle komma ihåg att de, och för den delen alla vi människor, spelar i en helt annan liga än Gud.

Eftersom Gud är helt igenom god och bra, medan vi människor inte är det.

Eftersom vi därför inte kan komma nära Gud utan att gå under, brinna upp av Guds blotta helighet.

Så om du tycker att det är jobbigt att läsa om djuroffren, tänk då på symboliken. Oxen, fåret, geten, duvan dog i stället för dem som offrade dem.

Bibeln är en helhet. En hel och sammanhängande berättelse om Gud, och om mänskligheten, som gradvis byggs upp över tid. Skapelsen, människans egoism (”syndafallet”), vägen tillbaka till gemenskap med Gud – alla böckerna i Bibeln bidrar med sin del av storyn.

Berättelsen om offersystemet är en förberedelse för berättelsen om Kristus, som geom sin död och sin uppståndelse gör det möjligt för oss att ha gemenskap med Gud och med varandra. Fastän vi inte är helt och hållet goda och bra.

Vår diskmaskin ville inte starta. Vi prövade allt, men ingenting hjälpte. Till slut kände vi oss tvungna att ringa efter en reparatör.

Reparatören kom. Hen tittade på diskmaskinen en stund. Sedan drog hen ut kontakten ur vägguttaget. Sedan satte hen in kontakten igen. Sedan startade hen diskmaskinen.

Vi hade också prövat med att dra ur kontakten. Men när vi väntade tio sekunder väntade reparatören 20-30 sekunder innan hen satte in kontakten igen.

Och detta kostade oss en tusenlapp.

Kanske samma sak gäller oss människor?

När vi inte fungerar som vi ska – när vi egentligen inte orkar gå till jobbet på morgonen, när vi inte för vårt liv kan komma på vad vi ska laga till middag, när vi inte orkar träffa människor, när vi … o s v – då kanske vi behöver ”dra ur sladden”, ta en paus, och vila ut? Inte bara ”tio sekunder”, utan 20 eller 30, eller så lång tid vi behöver för att verkligen bli utvilade.

Glöm inte att du är viktig, inte i första hand för det du gör eller presterar, utan för att du är den du är!