Eva, präst i Dalsland

Att tolka Bibeln är som att spänna en gummisnodd.

En gummisnodd är till för att hålla ihop saker. Den töjer sig och ger med sig, efter behov.

Om gummisnodden dras ut för långt kan den brista.

Om den som drar ut gummisnodden tappar taget om den, kan den sprätta iväg åt oväntat håll, och förvandlas till ett vapen, som kan göra skada där den träffar.

Om gummisnodden används för att hålla ihop någonting som är mindre än dess omkrets, då ramlar den av, och gör ingen nytta.

Samma sak gäller för bibeltolkning.

Precis som när det gäller gummisnodden är bibeltolkningen till för att hålla ihop saker, hålla ihop berättelserna om Gud med berättelsernas läsare.

Bibeltolkning töjer sig och ger med sig, allt efter behov.

Om bibeltolkningen dras ut för långt, om tolkningen blir allt för långsökt eller fantasifull, går gummisnodden den av, och den som tolkar texterna och den som lyssnar/läser försvinner iväg åt olika håll.

Om den som tolkar bibeltexterna tappar kontakten med dem som lyssnar eller läser, då sprätter tolkningen iväg åt oväntat håll, och förvandlas till ett vapen, som kan göra skada där den träffar.

Om den som tolkar bibeltexterna inte vågar tolka alls, bara läser upp exakt vad som står i texten, då är tolkningen för slapp, och håller inte ihop någonting alls, och blir meningslös.

Så var rädd om gummisnodden, du (och jag) som har till uppgift att tolka Bibelns texter!

Idag läste jag Psalm 40 i Psaltaren i Bibeln. Där står bland annat detta:

”Mina synder har hunnit upp mig,
jag förmår inte se dem.
De är fler än håren på mitt huvud,
och modet sviker mig.”
(Ps 40:13)

Det påminner mig om ett experiment jag gjorde för många år sedan. Jag bad att Gud skulle låta mig märka när jag syndade, alltså när jag gjorde någonting som var fel.

Och det gjorde Gud.

Jag blev uppmärksam på att jag ofta gjorde saker som var fel. Små saker och större saker, hela tiden. Det kändes som att pulsa fram i djup snö. Det var jättejobbigt.

Så jag bad att Gud skulle låta mig slippa den upplevelsen, eftersom den blev en börda som tyngde mig till marken. Jag kunde ändå inte låta bli att göra fel. Jag kunde inte leva helt och hållet utan synd. Det kan ingen av oss.

Och Gud befriade mig från det ständiga medvetandet om alla mina synder.

Synd, brukar man säga, är allting som skiljer oss från Gud.

Varenda gång vi gör ett val där vi struntar i Gud, skaparen och livgivaren, syndar vi.

Varenda gång vi gör ett val där vi medvetet, avsiktligt och i onödan ignorerar andra människors relevanta behov, syndar vi.

Synd behöver inte vara någonting stort och förfärligt. Det kan vara pyttesmå saker.

Och syndens lön är döden, heter det. Så vi förtjänar alla att dö, eftersom vi alla gör saker som skiljer oss från Gud.

Men då ska vi också komma ihåg att Jesus gav sitt liv för att vi inte ska behöva dö.

Vi dör alla, en dag. Men vi får leva vidare tillsammans med Jesus, om vi vill det.

Om vi ger honom vårt förtroende, litar på honom, och låter honom bära oss över den fysiska dödens tröskel.

En kristen ska vara snäll och god, alltid på gott humör och vänlig mot alla i alla sammanhang. Eller hur?

Får man då som kristen säga ifrån? Bli arg och upprörd? Låta bli att göra det någon annan vill att man ska göra?

Läs om en arg och upprörd Jesus som säger ifrån på skarpen, i Mark 11:15 (och Matt 21:12 och Joh 2:14-16). Läs också om att Jesus inte alltid gjorde som andra ville, i Mark 10:35-40 (och Matt 20:20-23).

Jesus var ingen mes. Det behöver inte vi heller vara.

Någon sa häromdagen att man kanske borde döda onda människor. Till exempel borde Hitler ha blivit dödad innan han hade hunnit göra så mycket ont, sa den personen.

Finns det människor som ”är” onda?

Hur vet vi i så fall att en person är genuint ond?

Jag tänker att det finns människor som tänker onda tankar och gör onda gärningar. Men jag tror inte att vi (människor) har möjlighet att avgöra om någon ”är” ond eller inte.

Jag tror också att det är farligt att tänka i de banorna.

För om vi bestämmer att det är OK att döda onda människor, eller ens behandla onda människor sämre än vi behandlar andra, var ska vi då dra gränsen?

Och vem av oss har rätt att bestämma var den gränsen ska gå?

Bara Gud vet vad som finns i en människas hjärta.

Bara Gud har rätt att avgöra vem som är ond och vem som är god.

Gud sände sin son, Jesus Kristus, för att rädda ALLA människor*.

Det tycker jag visar hur vi (människor) bör tänka.

– – – – –

* Ordet ”världen” i Joh 3:16 kan betyda både ”världen”, ”jordens innevånare”, ”de som tror” och ”de som inte tror”. Det visar, tänker jag, att Guds räddning inkluderar allt och alla, inte bara vissa personer eller vissa delar av världen. (Klicka på ”world” i bibeltexten på den här sidan: Joh 3:16, Studylight.org, så kommer det upp en ruta med förklaring till ordet, längre ner på sidan.)

Är Jesus Kristus enda vägen till Gud?

Enligt Johannesevangeliets författare har Jesus själv sagt: ”Jag är vägen, sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig.” (Joh 14:6)

Betyder det att bara den som själv har haft möjlighet att lära känna Jesus Kristus får komma nära Gud?

Enligt Paulus vill Gud ”att alla människor ska räddas” (1 Tim 2:4).

Den Gud som vill att alla människor ska räddas, och som har kommit till oss i Jesus Kristus, vill nog att alla ska få möjlighet att själv ta ställning, och inte missa möjligheten genom att inte veta vem Jesus är.

Kanske finns det andra vägar till Gud.

Men jag för min del satsar på Jesus Kristus.