Vem behöver Gud, nu för tiden?

En av mina uppgifter som präst är att prata med människor om Gud. Eftersom min tro på Gud är så viktig för mig, och eftersom jag tror att Gud är viktig för alla människor, känns det angeläget att få andra att bli intresserade av Gud. Men hur?

Nu för tiden ska allting gå fort, man tappar intresset om inte tempot är högt. Det kan verka som en bra idé att försöka presentera (sina tankar om) Gud på ett snabbt och lättillgängligt sätt.

Men det går inte att förklara Gud snabbt och enkelt.

Det betyder inte att Gud är komplicerad, eller att tron på Gud är komplicerad, eller kontakten med Gud är komplicerad. Hela grejen är egentligen att släppa det höga tempot, och bara vara, tillsammans med Gud.

Att säga ”Pröva själv!” kanske är det bästa sättet. Eller ”Kom och se!”

Men det finns en hake. Någon måste höra att man säger det.

Och då är jag tillbaka där jag började. Hur berättar man om Gud så att andra blir intresserade, och lyssnar?

Kanske du har något förslag?

Värdet av en korrekt självbild

Varje gång jag provar baddräkt i en affär blir jag lika förvånad. Är det verkligen jag, där i spegeln?

Min inre självbild ser nämligen helt annorlunda ut. Där är jag smal, som jag var när jag gick i gymnasiet.

Det spelar tydligen ingen roll hur ofta jag provar baddräkt i en affär och ser min verkliga bild i spegeln. Jag tror ändå att jag är smal.

Det är viktigt att ha en korrekt självbild. Det får man genom att titta på sig själv i en spegel och inte vara rädd för vad man kan få se där, eller genom att göra en rättvis inre bedömning av sig själv. Risken är annars att man går omkring och tror att man är sämre än man är. Eller bättre.

Eller köper fel storlek på baddräkt.

Är allting som händer ”Guds vilja”?

”Somliga går med trasiga skor, säg, vad beror det på? Gud fader som i himmelen bor, kanske vill ha det så?” (Cornelis Vreeswijk)

Har du också hört någon säga att ”det var nog Guds vilja”, när någonting har hänt?

Jag har hört de orden sägas om både positiva och negativa händelser. Ibland som någon sorts tröst. ”Det var nog Guds vilja, så sörj inte över det.”

Jag tycker att det är oschysst att säga så.

Oschysst mot mig/dig.

Oschysst mot Gud.

Allting som händer är verkligen inte Guds vilja.

Guds vilja är att vi, jag och du, ska ta ansvar. Ta personligt ansvar, och ta gemensamt ansvar, utifrån de förutsättningar vi har.

Inte skylla ifrån oss. På Gud eller på varandra.

Meningen med livet (forts)

I musikalen Kristina från Duvemåla sjunger Kristina till Gud:

”… du måste finnas, du måste! Jag lever mitt liv genom dig.
… jag vore ingenting, om du inte fanns.”

Jag tror att jag förstår tanken, men för mig funkar inte det – att Gud finns om jag behöver honom, men (underförstått) om jag inte behöver honom finns han inte.

Jag tror på Gud för att jag är övertygad om att han finns. Jag behöver honom för att han finns.

Visserligen tror jag att om Gud inte fanns skulle livet inte vara meningsfull. Men det är inte livet som gör Gud meningsfull, utan Gud som gör livet meningsfullt.