Eva, präst i Dalsland

När Josef och Maria, Jesus jordiska föräldrar, bar fram sin nyfödda son i templet, då hände någonting märkligt.

Där fanns en man, som av Gud hade fått veta att han inte skulle dö innan han med sina egna ögon hade sett Messias, den räddare som Israels folk väntade på. När han såg den lilla familjen, bland alla de andra som fanns i templet just då, förstod han att tiden nu var inne, att Gud hade uppfyllt sitt löfte till honom och till hela hans folk.

Och då sa han: Tack, Gud. Nu kan jag dö i frid.

Sedan fortsatte han med att säga någonting till Maria, de ord jag använder som rubrik på det här inlägget: ”Också genom din egen själ skall det gå ett svärd.”

Jesusbarnet skulle så småningom ”bli till fall eller upprättelse för många i Israel och till ett tecken som väcker strid … för att mångas innersta tankar skall komma i dagen.”

Det är svårt för alla föräldrar att se sina barn växa upp och bli oberoende, på gott och på ont. Det måste ha varit alldeles extra svårt för Maria att se Jesus, hennes lilla pojke, växa upp. Han som sa att Gud var hans pappa, och sa att han kom från Gud och skulle återvända till Gud. Hon var hans mamma, men han inte bara hennes son, utan också hennes räddare.

Maria var en människa, precis som du och jag. Så när Jesus med sina ord, sina gärningar och sin död och uppståndelse gjorde att alla människor måste ta ställning – för eller emot Jesus Kristus – då måste hon också göra det. Hon var tvungen att släppa taget om sin son, på ett sätt som ingen annan mamma behövde göra. Och om Symeon hade rätt kändes det som en kniv i hennes hjärta.

Vem var han, hennes barn? Han som hon hade fött, tagit hand om, hjälpt och stöttat genom hela hans uppväxt. Han som växte och blev större än någon annan människa?

Vem är han för dig?

Att vara kristen är väldigt speciellt. Det är att vara medlem i en mycket exklusiv ”klubb” där inte vem som helst kan komma in. För att bli medlem i den kristna gemenskapen behöver man nämligen ha en tro på Jesus Kristus. Och det är det inte alla som har.

Men eftersom precis vem som helst kan börja tro på Jesus Kristus är den här exklusiva klubben väldigt inkluderande. Det krävs ingenting annat än just en tro på Jesus. Kön, ålder, hudfärg, kroppslängd, vikt, yrke, språk, nationalitet, utbildning, politisk färg, hälsa – ingenting av allt detta spelar någon roll för medlemskapet.

Tyvärr har vi människor, vi som själva räknar oss till den här gruppen, allt för ofta glömt bort vad som INTE krävs av oss för att bli medlemmar. Vi tittar snett på varandra, och på människor av olika slag, och vill sätta upp våra egna gränser för medlemskapet. Och det är förfärligt!

Det är bara den som har startat ”klubben”, Jesus Kristus själv, som kan bestämma vem som får vara med. Ingen vanlig medlem kan göra det. Ändå försöker vi.

Om du inte redan är medlem, och vill bli det – välkommen! Låt inte oss andra hindra dig, låt inte oss stänga ute dig, för det har vi inte någon rätt att göra!

Du behöver inte ens prata med någon av oss medlemmar för att själv komma med. Det räcker att du pratar med Jesus Kristus, som säger: ”… den som kommer till mig skall jag inte visa bort” (Joh 6:37).

(För säkerhets skull – jag menar INTE medlemskap i Svenska kyrkan eller någon annan kristen kyrka eller förening eller klubb. Det är någonting helt annat.)

(Rubriken ”den inkluderande exklusiviteten” har jag lånat av Björn Svärd.)

Läs Bibeln med mig!

Vi läser Nya Testamentet på ett år, men utan löften och utan krav. Du läser på ditt eget sätt och i din egen takt. Varje vecka får du ett mejl med förslag på läsning, och med några uppmuntrande ord, och ibland lite information om texterna vi läser.

Skicka ett meddelande med formuläret här på bloggen, eller skriv till mig på Messenger, så får du veta mer.

Hoppas att du hakar på!

”Jag vet vilka avsikter jag har med er, säger Herren:
välgång, inte olycka.
Jag skall ge er en framtid och ett hopp.
När ni åkallar mig och ber till mig skall jag lyssna på er.
När ni söker mig skall ni finna mig.
Ja, om ni helhjärtat söker efter mig
skall jag låta er finna mig, säger Herren.”
(Jer 29:11-14)

Orden i profeten Jeremias bok är riktade till Guds utvalda folk, i en speciell tid, på en speciell plats. Vi kan inte klippa ut texter ut Bibeln och hävda att de gäller oss, här och nu, utan vidare.

Men när orden i Bibeln låter oss förstå vem Gud är, inte bara där och då, utan alltid, i alla sammanhang, då kan vi ta till oss texterna.

För Gud förändras inte, som vi gör. Sådan Gud var från (vår) begynnelse, sådan är Gud även idag. Och sådan fortsätter Gud att vara, i all evighet.

Annars är Gud inte värd att kallas Gud.

”Jag vet vilka avsikter jag har med [dig], säger Herren:
välgång, inte olycka.
Jag skall ge [dig] en framtid och ett hopp.”

Gud är alltid på samma plats som jag. Eftersom jag inte kan se Gud kan jag uppleva att han är långt borta. Ändå är han här, just här där jag är. Och det gäller inte bara mig, utan även dig. Gud är alltid precis där du själv är.

Bibelns kung David skriver om det här, i Psalm 139 i Psaltaren:

”Herre, du rannsakar mig och känner mig.
Om jag står eller sitter vet du det,
fast du är långt borta vet du vad jag tänker.
Om jag går eller ligger ser du det,
du är förtrogen med allt jag gör.
Innan ordet är på min tunga
vet du, Herre, allt jag vill säga.
Du omger mig på alla sidor,
jag är helt i din hand.
Den kunskapen är för djup för mig,
den övergår mitt förstånd.
Var skulle jag komma undan din närhet?
Vart skulle jag fly för din blick?
Stiger jag upp till himlen, finns du där,
lägger jag mig i dödsriket, är du också där.
Tog jag morgonrodnadens vingar,
gick jag till vila ytterst i havet,
skulle du nå mig även där
och gripa mig med din hand.
Om jag säger: Mörker må täcka mig,
ljuset omkring mig bli natt,
så är inte mörkret mörkt för dig,
natten är ljus som dagen,
själva mörkret är ljus.”

David hade stor personlig erfarenhet av att umgås med Gud. Han var utvald att bli kung, men det dröjde lång tid innan han verkligen blev det. Och under den tiden fick han uppleva många svårigheter och motgångar. Ändå visste han hela tiden att Gud var med honom. Det står att han ”hämtade styrka hos Herren, sin Gud”.

Hur vet man, personligen, att Gud alltid är nära?

Mitt eget svar är att den samlade information och erfarenhet jag har tillgång till, från Bibeln, från andra kristna, och från mig själv, säger mig att det är så. Jag upplever inte alltid att Gud är nära. Men ibland gör jag det. Och när jag ser tillbaka på mitt liv tycker jag mig märka att Gud har varit med mig på vägen.

Vad har du för erfarenhet av att Gud alltid är nära?