Eva, präst i Dalsland

Ibland får jag höra att jag har hållit en bra predikan, en som har berört den som lyssnar.

Det gör mig glad, för det är just det jag vill – beröra. Jag vill att mina ord ska förmedla tro och hopp, och göra att människor vågar lita på Gud.

Men sanningen är att det inte är jag som skriver mina predikningar.

Eller, jo, det är jag som sitter vid datorn, som knappar på tangenterna. Det är jag som tänker och funderar och formulerar texterna.

Men så fort jag börjar tänka att jag är duktig på att skriva predikningar händer någonting märkligt. Orden tar slut, och jag kan inte fortsätta att skriva. Det har hänt många gånger.

Jag kan inte göra det utan Guds hjälp.

För jag kan ju inte veta vad du behöver höra. Det är det bara Gud som vet (och ibland du själv också).

Så visst är det jag som skriver. Men förmågan att skriva har jag fått av Gud. Och det är Gud, inte jag, som vet vad mina predikningar behöver innehålla.

Sen är det förstås så, att jag inte alltid lyssnar på Gud. Det jag skriver och säger är inte alltid det jag kanske borde skriva och säga.

Mina predikningar kanske inte är vad just du behöver höra, just då.

Men Gud är inte beroende av just mig för att nå dig. Du kan höra Guds röst på väldigt många olika sätt. Om du vill.

Vill du?

Idag läste jag liknelsen om senapskornet, den text där Jesus säger att himmelriket är som ett senapskort (se Matt 13:31-32).

Jesus säger i texten att senapskornet är ”det minsta av alla frön” och att det växer upp och blir ”till ett träd”.

Om inte den senap Jesus pratar om var av en helt annan sort än den senap vi har idag talar han inte sanning. Det finns massor av frön som är mindre än ett senapskorn, och senap blir inte till ett träd. *

Jag har aldrig hört någon förkunnare prata om det, om att det Jesus säger om senapskornet inte stämmer med verkligheten. Det är tydligen inte ett problem.

Men när det gäller en del andra texter, då blir det plötsligt väldigt viktigt att det som det står i Bibeln stämmer exakt.

Varför är det på det viset?

Vågar vi inte vara öppna för att det som står i Bibeln behöver tolkas?

Håller min tro bara om allting som jag tror på är exakt vetenskaplig sanning?

Det behöver jag fundera vidare på.

– – – – – – – – –

(* … men jag kan förstås ha fel. Det har hänt förr.)

Kung Salomo säger till Hiram, kungen i Tyros: ”Det hus jag vill bygga skall vara stort, ty vår Gud är större än alla andra gudar.” (2 Krön 2:5)

Kung Hiskia säger samma ord, i stort sett, till de judiska soldaterna, när de blir anfallna av en fientlig kung: ”den som är med oss (alltså ’Herren, vår Gud’, se efterföljande vers) är större.” (2 Krön 32:7-8)

En av männen som tillrättavisar Job säger de orden: ”Jag säger dig: Gud är större än människor.” (Job 33:12) Och en gång till: ”Gud är större än vi kan förstå” (Job 36:26)

Aposteln Johannes skriver också de orden, i sitt första brev: ”Gud är större än vårt hjärta och förstår allt.” (1 Joh 3:19/20)

Varje gång relateras Gud till någonting, och det konstateras att detta något inte är lika stort, eftersom Gud är större än allting.

Ingen har ensamrätt på det uttrycket.

Jag återkommer ständigt till sinnesrobönen, så även idag.

GUD, ge mig sinnesro …

Det är från Gud den verkliga sinnesron kommer.

Bara hos Gud finner jag ro,
från honom kommer min räddning.
[…]
Bara hos Gud finner jag ro,
från honom kommer mitt hopp.

(Ps 62 vers 2 och 6 i Bibeln)

… att acceptera det jag inte kan förändra …

När vi kämpar med saker som vi ändå inte kan påverka eller förändra tar det onödigt mycket kraft och tid.

Det finns mycket som vi verkligen behöver kämpa MED, och mycket som vi måste fortsätta att kämpa MOT. Då behöver vi

… mod att förändra det jag kan …

Svårigheten ligger i att veta vad vi ska släppa och vad vi ska fortsätta att kämpa med.

Gud, jag ber dig, ge mig

… förstånd att inse skillnaden.

Tack! (Eller Amen.)

Minns du Ville, Valle och Viktor, från den där julkalendern för jättelänge sen? Eller minns du dem inte, men har hört talas om dem ändå? Jag hade tänkt skriva att de sjöng en sång som hette ”Man ska alltid fråga varför”. Men när jag sökte på det visade det sig att det inte stämde. Minnet bedrar ibland. Man har rätt att fråga varför, sjöng de. Och det är ju för all de inte så långt ifrån.

Jag skulle inte bli någon bra nunna. Framför allt för att jag inte har någon klosterkallelse. Det behöver man förstås ha för att bli nunna. Men jag skulle inte bli någon bra nunna även av ett annat skäl:

Jag vill alltid veta varför.

Ett exempel: När vi skulle lära oss att räkna med enheten ”mol” i kemin i högstadiet, då frågade jag hur mycket en mol är. Lärarna sa att det var ”en viss mängd av ett ämne”, mer behövde jag inte veta, vi skulle ju bara lära oss att räkna med det. Men om jag inte visste hur mycket en mol var hade jag väldigt svårt att lära mig räkna med det. Det var självklart, tyckte jag. Men det tyckte inte mina lärare. Och så där har jag hållit på sedan dess.

Jag kanske har en felaktig och förlegad uppfattning om hur det är att leva i ett kloster. Det kanske inte (längre?) är så att man alltid ska lyda sin ledare, utan att fråga eller ifrågasätta. Men jag skulle nog inte bli någon bra nunna ändå. Och jag vill i alla fall alltid veta varför.

Det hoppas jag att du också vill.