Brukar du be bordsbön? Hemma hos mig använder vi den urgamla judiska bordsbönen:
”Lovad vare du, Herre, vår Gud,
som låter mat framgå av jorden.”
Den är en fin påminnelse om att det är Gud som har gjort det möjligt för oss att odla vår mat. Ja, som har gjort det möjligt för oss att leva, helt enkelt.
Kyrkofadern Augustinus lär ha sagt: Älska Gud, och gör vad du vill!
Det kanske låter enkelt. Man kan göra vad som helst, bara man älskar Gud. Men om man tänker sig att kärlek definieras så här:
”Kärleken är tålmodig och god. Kärleken är inte stridslysten, inte skrytsam och inte uppblåst. Den är inte utmanande, inte självisk, den brusar inte upp, den vill ingen något ont. Den finner inte glädje i orätten men gläds med sanningen. Allt bär den, allt tror den, allt hoppas den, allt uthärdar den. Kärleken upphör aldrig. ” (1 Kor 13:4-8)
… då gör man inte ”vad som helst”, om man verkligen älskar Gud.
Även om jag (du) inte älskar Gud, inte KAN älska Gud fullt ut enligt den här definitionen, så älskar Gud mig (dig) på det viset.
”Genom att laglösheten tilltar kommer kärleken att kallna hos de flesta.” (Matt 24:12)
Frågan är vad som är orsak och vad som är verkan. Ökar laglösheten för att kärleken kallnar, eller kallnar kärleken på grund av att laglösheten ökar?
När jag hör och läser om allt som händer i både Sverige och övriga världen, då fylls jag av motstridiga känslor. Ilska och besvikelse över det som händer brottas med en känsla av att vi måste göra allt vi kan för att sprida kärlek och förståelse mellan människor, för att eventuellt kunna påverka det mänskliga klimatet till det bättre.
Den här sången sjöng vi när jag växte upp:
”En ensams händer kan ej bygga en fredens värld.
Två mänskors händer kan ej bygga en fredens värld.
Men om två och två blir hundra och miljoner,
då kommer denna värld, då kommer denna värld.”
En och en kan vi aldrig förändra och förbättra vår värld. Men om vi gör gemensam sak kan vi åstadkomma oerhört mycket.
Ska vi, du och jag, komma överens om att göra det vi kan för att sprida kärlek, Guds oändliga kärlek, som motvikt mot ondska och hat?
Jag läser just nu i Domarboken, i Gamla testamentet, i Bibeln. Där berättas det om den första tiden efter uttåget ur Egypten, alltså då Gud enligt det som står i bibeltexterna befriade Israels folk ur fångenskapen i Egypten.
Just nu tänker jag inte gå in på om de här berättelserna är bokstavligt sanna historiska redogörelser eller inte. Det har vi säkert olika meningar om, många av oss. I stället väljer jag att just nu se dem som liknelser.
När jag läser om hur Guds folk lovade att följa Gud, och hur de sedan ändå inte gjorde det, kommer jag att tänka på hur det är med våra egna liv, vi som vill vara kristna, och vår kamp mot synden.
Jag vet inte hur det är med dig, men jag försöker leva rätt, och märker gång på gång att jag har misslyckats. Jag kanske säger att jag ska göra någonting, och så gör jag det inte. Eller också gör jag tvärt emot vad jag egentligen tycker är riktigt. När jag upptäcker mina fel ångrar jag mig, och tänker att jag ska bli en bättre människa. Men så gör jag liknande saker igen. Och igen. Och igen.
När Gamla testamentets gudsfolk hade kommit in i det land Gud hade lovat dem, då fick de frågan om de ville fortsätta att följa Gud. Alla var överens om att de ville det. De skulle minsann följa Gud, och inte glömma sin tro. De hade fått lagar och regler som skulle hålla dem på den rätta vägen, och de lovade dyrt och heligt att de skulle följa dem. Men så gjorde de inte det.
När folket följde Guds regler, då gick allting bra för dem. När de struntade i reglerna gick det inte bra för dem. Och i texten står det att det berodde på att Gud blev arg på dem, och straffade dem för deras svek.
Men om vi i stället tänker att Guds regler visar hur vi behöver leva för att inte råka illa ut, och att det som kallas för Guds ”straff” i själva verket är fullt naturliga följder av att leva på fel sätt, då blir bilden en annan. Då är det inte nödvändigtvis Gud som aktivt straffar den som gör fel. Då är det som händer i stället de naturliga konsekvenserna av felaktiga handlingar och ett felaktigt levnadssätt.
Ungefär som att det inte är ett straff att må dåligt av att ta droger, eller att våra liv inte fungerar när vi lever och handlar på ett destruktivt sätt. Vissa saker får helt enkelt vissa konsekvenser.
När jag läser berättelserna i Gamla testamentet påminns jag därför om att vi inte kan skylla på Gud när våra liv inte fungerar – om orsaken är att vi lever på fel sätt. Och att vi inte kan skylla på Gud när Gud känns långt borta – om orsaken är att vi inte lyssnar efter Guds röst, eller är intresserade av att ha kontakt med Gud.
Berättelsen om gudsfolket i Gamla testamentet är berättelsen om hur de får en chans att förändra sina felaktiga liv. Och när de misslyckas får de en till chans. Och sedan en chans till, och en chans till, och … Om Gud verkligen ville straffa dem, då skulle de inte ha fått någon mer chans. Men de fick de.
Samma sak gäller för oss. När vi lever fel, när vi struntar i Gud, då fungerar inte våra liv särskilt bra. När vi lever i harmoni med Gud, med skapelsen och med varandra, då fungerar våra liv. Och när vi schabblar bort våra möjligheter, och upptäcker det, och ångrar oss, då får vi en chans till. Och en chans till. Och en chans till, och …
När saker och ting går galet i ditt liv, vad gör du då? Kan du se vad som är ditt ansvar, och vad du inte har kunnat påverka?
Jag läste idag i Ordspråksboken, där det bland annat står så här: ”Människans dårskap förstör hennes liv, men mot Herren vänds hennes vrede.” (Ords 19:3)
Är det inte så vi ofta gör? När det händer olyckor, när vi tänker på klimatförändringarna och jordens och mänsklighetens framtid, när ondskan verkar segra, tänker vi inte då ”Om Gud är så god, hur kan han tillåta att det händer sådana här saker?”
Min tro är att när Gud hittade på oss, och allting annat, då gav han oss möjlighet att göra någonting bra av det hela.
Om vi människor bara väljer att samarbeta, då har vi kapacitet att vända en negativ händelseutveckling till någonting gott och bra.
Om vi låter bli att tänka bara på oss själva.
Om vi hjälper varandra, även när det kostar på.
Om vi tillsammans arbetar för helheten.
Om vi samarbetar.
Då kan vi.
