Eva, präst i Dalsland

Härom dagen berättade jag om ett par riktigt korkade saker som Abram/Abraham (i Bibeln) gjorde. Och då frågade jag varför såna saker finns med i Bibeln.

Det här är mina tankar om det:

Bibeln är till för att vi ska ha info om vem Gud är, och vilka vi människor är. Vare sig man tror att Gud har dikterat Bibeln, eller om man tror att Bibeln är påhittad av människor, så finns det massor av information i Bibeln om vad människor har tänkt om Gud, och om oss människor.

Det står som det är. Bra människor som gör bra saker. Dåliga människor som gör dåliga saker.

Bibeln är full av berättelser om vanliga människor.

Jag kan känna igen mig i en del av berättelserna i Bibeln. De kunde lika gärna vara berättelser om mig.

Du kan säkert också känna igen dig själv i en del av berättelserna.

Mina känslor finns beskrivna i Bibeln.

Dina känslor finns antagligen också beskrivna i Bibeln.

Om allt som stod i Bibeln var fint och bra och rätt, då skulle den inte vara intressant för oss vanliga människor, tror jag.

Jag tror att det är därför alla de där berättelserna står där.

Har du hört om Abram, han som senare fick namnet Abraham?

Han drog till Egypten med sin familj när det blev hungersnöd där hemma. Väl i Egypten befallde han sin fru att säga att hon var hans syster i stället för hans fru (eftersom hans fru var mycket vacker och han var rädd att någon skulle döda honom för att själv få henne till fru). Hon lydde såklart.

Vad hände? Jo egyptens Farao tog förstås Abrams fru till sin egen fru.

Sen fick Farao problem för att han hade tagit en annan mans fru.

Sen blev Farao sur på Abram, för att Abram hade lurat honom att sno hans fru.

Du kan läsa storyn här, om du vill: 1 Mos 12:10-20

Man kan tycka att Abram/Abraham borde ha lärt sig någonting av detta, men icke!

Lite senare i livet kom Abraham med sin familj till Gerar. Där gjorde han samma sak – han befallde sin fru att säga att hon var hans syster.

Vad hände? Samma sak, förstås! Kungen i Gerar tog Abrahams fru till sin egen fru.

Sen fick kungen problem på grund av detta.

Sen blev kungen sur på Abraham.

Här kan du läsa den storyn, om du vill: 1 Mos 20:1-18

Abraham var ganska korkad, kan man tycka.

Men varför står det här i Bibeln? Varför står inte bara sånt som folk gjorde som var bra och klokt och rätt och riktigt?

Hur tänker du om det?

Ibland kan tanken på att någon vet allt om oss kännas oroande, kanske rentav skrämmande. Det finns en hel del i mig som jag helst skulle vilja glömma bort, och som jag helst inte vill att någon annan ska få vetskap om. Fastän jag är präst tänker jag tankar som jag inser att jag inte borde tänka, säger saker som jag förstår att det inte är så bra att säga, och gör inte alltid de rätta sakerna. Kanske det är likadant med dig?

Om Gud vet allt om mig, då vet han också allt det där som jag helst skulle vilja glömma, eller gömma. Då kan hans kunskap om mig kännas oroande. Vad tycker Gud om mig, när jag kan tänka, säga och göra så där?

Men Gud använder inte sin kunskap om mig till att trycka ner mig. I stället vill han hjälpa mig att få ordning på mitt liv. Vad jag än har gjort har jag alltid möjlighet att plocka fram det i ljuset och ge det till Gud. Då får jag förlåtelse, och förlåtelsen befriar mig, så att jag orkar ta itu med det jag behöver ändra på.

Och det gäller lika mycket för dig som för mig.

När människor ser våra hemliga dumheter är det risk att de ser ner på oss, och tar avstånd från oss. Kanske för att det är lättare att se ner på andra människor än att kännas vid att man är likadan själv. Men när Gud ser våra hemliga dumheter kommer han närmare. Inte som ett hot, utan som en vän.

Att vara helt och hållet känd av någon som älskar mig helt och hållet blir en lättnad. Jag behöver inte lägga min energi på att gömma undan saker, eller på att försöka vara någon annan än den jag egentligen är.

Samma sak gäller för dig också. Gud vet allt om dig. Och han älskar dig ändå. Eller som Ingemar Olsson sjunger: ”Du är helt enkelt genomskådad, men lika välkommen för det” (Lyssna på sången här, om du vill).

En av mina uppgifter som präst är att prata med människor om Gud. Eftersom min tro på Gud är så viktig för mig, och eftersom jag tror att Gud är viktig för alla människor, känns det angeläget att få andra att bli intresserade av Gud. Men hur?

Nu för tiden ska allting gå fort, man tappar intresset om inte tempot är högt. Det kan verka som en bra idé att försöka presentera (sina tankar om) Gud på ett snabbt och lättillgängligt sätt.

Men det går inte att förklara Gud snabbt och enkelt.

Det betyder inte att Gud är komplicerad, eller att tron på Gud är komplicerad, eller kontakten med Gud är komplicerad. Hela grejen är egentligen att släppa det höga tempot, och bara vara, tillsammans med Gud.

Att säga ”Pröva själv!” kanske är det bästa sättet. Eller ”Kom och se!”

Men det finns en hake. Någon måste höra att man säger det.

Och då är jag tillbaka där jag började. Hur berättar man om Gud så att andra blir intresserade, och lyssnar?

Kanske du har något förslag?

Varje gång jag provar baddräkt i en affär blir jag lika förvånad. Är det verkligen jag, där i spegeln?

Min inre självbild ser nämligen helt annorlunda ut. Där är jag smal, som jag var när jag gick i gymnasiet.

Det spelar tydligen ingen roll hur ofta jag provar baddräkt i en affär och ser min verkliga bild i spegeln. Jag tror ändå att jag är smal.

Det är viktigt att ha en korrekt självbild. Det får man genom att titta på sig själv i en spegel och inte vara rädd för vad man kan få se där, eller genom att göra en rättvis inre bedömning av sig själv. Risken är annars att man går omkring och tror att man är sämre än man är. Eller bättre.

Eller köper fel storlek på baddräkt.