Eva, präst i Dalsland

Vi är många som har en tro på någonting. Vi är många som har en tro på Gud. Vi är till och med många som har en tro på Jesus Kristus.

Men de flesta av oss tror inte exakt likadant.

Kanske finns det rentav lika många olika sätt att tro som det finns människor på jorden.

Om vi då lägger vår energi på att försöka övertyga varandra om vem av oss som har rätt, då kan vi få hålla på länge, utan att komma överens.

Min övertygelse är att det absolut finns sådant som är ”rätt” och ”fel” när det gäller personlig tro eller övertygelse.

Jag tror till exempel att jorden är rund, inte platt. Jag är till och med fullständigt övertygad om att jorden är rund.

Men för den skull ägnar jag inte min tid åt att försöka övertyga andra om att min tro på att jorden är rund är den enda rätta tron.

Det är faktiskt så att jag väldigt sällan, nästan aldrig, känner behov av att försöka övertyga någon annan om att det jag tror på är rätt.

Det är, tänker jag, inte heller min uppgift som präst.

Gud är betydligt bättre på att övertyga människor än vad jag är, så jag överlåter den saken åt Gud.

Det finns bara ett sätt att lära sig att lita på Gud, och det är genom egen erfarenhet. Ju mer man umgås med Gud, ju mer man vet om honom, desto större erfarenhet får man av hurdan han är. Innan man känner Gud kan man inte veta. Man kan ha hört andra berätta, men man vet inte själv. Genom att ta reda på saker om Gud, genom att söka efter honom, genom att ha kontakt med honom, får man större och större erfarenhet av hur han är.

Till viss del handlar det om att bestämma sig, att välja att lita på Gud. Men man bestämmer sig knappast för att lita på någon som man inte har någon egen erfarenhet av, eller som man inte har hört och sett att andra litar på. Så framför allt handlar det om att skaffa sig kunskap och erfarenhet, så att man litar på att Gud är där även de dagar då man inte tycker att det känns så.

För Jesus sa ju faktiskt: ”Och jag är med er ALLA DAGAR till tidens slut.” (Matt 28:20)

Jesus, vet du vad? Till och med demonerna lyder oss, när vi säger ditt namn!

Lärjungarna var superlyckliga. Wow, vilken makt de hade!

Men Jesus, som hade gett dem den makten, sa:

Var inte så glada över det där, det är inte inte viktigt.

Det som är viktigt, det är att höra till Guds rike, att ha kontakt med Gud.

Och det är nåd. Inte makt.

(Läs bibeltexten här, om du vill: Luk 10:17-20)

Jag har tidigare skrivit om att vi är får, och att Jesus är vår herde.

När livet bara är jobbigt och allting rullar på lite för fort, och man inte riktigt har tid att stanna upp och tänka efter, då kan det vara rätt skönt att tänka sig att man är ett får, som följer en god och omtänksam och klok herde.

I Bibeln står det gång på gång (till exempel här: Joh 10:1-15) att Jesus är vår herde, och att vi är får.

Naturligtvis betyder inte det att vi har päls (full med ohyra) och äter gräs!

På den tid då texterna skrevs visste de flesta vad ett får var, och hur det var att vara herde för en flock får. Nu för tiden vet de flesta ingenting om får och fåraherdar. Och att bli kallad ”fårskalle” är inte särskilt positivt. Men för den som är en gammaldags fåraherde är fåren är en värdefull tillgång, som man ska vara rädd om.

Det är inte för att fåren skulle vara särskilt korkade som de behöver en herde. Det är i stället för att de ska få ägna sig åt det som får är bra på – äta, växa och producera fler får – i trygghet. Herden vakar över fåren, håller koll på att det inte kommer några rovdjur och dödar dem, och visar dem var det bästa gräset och det godaste vattnet finns.

Budskapet i de här får-texterna är att när man lägger sitt liv i Guds händer kan man vara trygg.

P.S.
(Vi är inte får, och vi är bra på mycket mer än bara äta, växa och producera fler människor.)