Eva, präst i Dalsland

I Harry Potters värld kan man svänga med sitt trollspö och säga en trollformel, så slipper man göra tråkiga eller svåra saker, som till exempel diska eller bära en tung låda. Mycket praktiskt, kan man tycka.

Jag har många gånger önskat att Hermione Grangers väska, den som rymmer precis hur mycket som helst fastän den är ganska liten, skulle finnas i verkligheten. Men det gör den inte. Och man kan inte trolla bort behovet av att själv göra tråkiga eller svåra saker.

Ibland hör jag någon prata om bön, och framför allt orden ”I Jesu namn”, som om det vore ett trollspö eller en magisk formel. Det var inte förrän jag befallde tapeten i Jesu namn som jag lyckades få upp den på väggen helt rak, sa en bekant till mig en gång. Jag kommenterade inte det, men tänkte desto mer.

Om vi använder Jesusnamnet, eller våra böner, som magiska formler, för att vi vill slippa sådant som är tråkigt eller svårt, då har vi missat någonting viktigt.

Jesus är vägen till Gud, och alla våra böner är samtal med Gud. Varken Jesusnamnet eller andra böner är våra tjänare, som vi kan använda hur vi vill, för våra egna syften.

Jag tror fullt och fast att Gud gör under när vi ber. Ibland får vi se undren, ibland syns de inte för våra ögon. Jag är övertygad om att det alltid händer någonting när vi ber, oavsett om vi märker det eller inte.

Men vi ska aldrig tro att Gud är vår tjänare, eller att den hjälp Gud ger oss är till för vår personliga bekvämlighet, för att vi ska slippa vanligt hårt arbete.

Ibland går jag och ältar samma sak om och om igen. Jag försöker släppa det, men det kommer bara tillbaka. Om du känner igen dig kanske du kan ha nytta av den här övningen:

1. Sätt ihop dina händer som en skål framför dig.
2. Tänk dig att du lägger det som du inte kan släppa i skålen. Föreställ dig att du ser det, där i dina händer, och känner tyngden.
3. Öppna skålens botten och låt innehållet ramla ut, och försök känna att dina händer nu verkligen är tomma och lätta.
4. Om det kommer tillbaka – börja om från 1 igen.

Ett annat tips är att ”kasta dina bekymmer på Herren” (1 Petr 5:7). Jag föreställer mig ibland att Jesus står framför mig, och så kastar jag mina bekymmer på honom, riktig slungar iväg dem. Han tål ju det.

Ibland, eller kanske ofta, kommer det jag har kastat tillbaka igen. Som om det satt fast i mig med en gummisnodd. Då kastar jag det igen. Och igen. Och igen, tills gummisnodden går av.

… behöver man hålla blicken fäst på någonting som står stadigt.

En dag tog jag en promenad vid havsstranden. Det var fantastiskt härligt. Solen sken och vågorna smekte mina fötter. De lite större vågorna skvätte ner kanten på mina shorts.

Och när de brusande vågorna drog sig tillbaka kändes det precis som jag rörde mig väldigt fort i motsatt riktning, fastän jag nästan stod stilla. Min hjärna fick svårt att tolka de blandade syn- och känselintrycken, och jag blev lite yr. Tills jag slutade att titta ner på vågorna, och i stället höll blicken fäst på den fasta marken runt omkring. Då hade jag inga som helst svårigheter att stå stadigt.

På samma sätt kan det vara i livet. Ibland gungar marken, bildligt talat. Då är det extra viktigt att man har någonting att fästa sin inre blick på, någonting som står stadigt, oavsett vad som händer.

”Min kropp och mitt mod må svika,
men jag har Gud, han är min klippa för evigt.”
(Ps 73:26)

Kan man någonsin veta vad framtiden kommer att medföra? Går det att i förväg veta vad man ger sig in i, när man nappar på ett erbjudande, eller bestämmer sig för att göra någonting?

I morse läste jag i Andra Moseboken om Israels folk i öknen, efter uttåget ur Egypten. Det står att när de fick frågan om de ville hålla sig till Herren, som hade befriat dem ur fångenskapen, så ”svarade alla med en mun: ’Allt vad Herren har sagt vill vi göra’.”

Så här i efterskott är det ganska lätt att se att dessa människor, de visste inte vad de gav sig in i. Men när frågan kom tvekade de inte.

Jag tror att det är så för oss alla. I förväg är det i stort sett omöjligt att veta vad våra beslut och löften kan innebära på sikt. Ändå både tar vi beslut och lovar saker.

Och det tycker jag att vi ska fortsätta med. Om vi väntar med löften och beslutsfattande tills vi har fått 100% säkerhet om alla detaljer, då kommer vi att stå kvar på samma fläck resten av livet.

Som det (nästan) står i dikten: ”Hellre lyss till den sträng som brast, än att aldrig spänna bågen!” (OBS! Citatet, som är hämtat ur Verner von Heidenstams dikt Åkallan och löfte, bör helst INTE läsas i sitt sammanhang!)

Nej, orden är inte mina.

Det är en av programledarna i den amerikanska TV-showen Mythbusters som säger det: ”I reject reality and substitute my own!” Den bakomliggande tanken är att ingenting ska betraktas som omöjligt förrän det har blivit testat både framlänges och baklänges och sedan lite till. (Programmet handlar om att testa sanningshalten i diverse olika myter.)

Jag tycker att vi människor ibland verkar leva efter den devisen. Bort med verkligheten, jag gör som jag själv vill, vad det än får för konsekvenser!

Ta till exempel jordens energiresurser. När vår energiförbrukning skenar, vad gör vi då? Jo, vi försöker på alla möjliga sätt tvinga jorden att producera ännu mer energi, så att vi kan fortsätta att överförbruka. Eller också hittar vi på olika sätt att göra samma saker som vi gör nu, men på ett mindre energikrävande sätt. Borde vi inte anpassa vår livsstil efter verkligheten, i stället för att tvinga verkligheten att anpassa sig efter vår livsstil?

Det finns gott om exempel på liknande inställningar. Vi vill alla ha högre lön, vilket leder till att alla andra också måste få högre lön, vilket i sin tur leder till att vi vill ha högre lön igen, och så vidare. Eller det märkliga fenomenet att vi kan bete oss på ett helt annat sätt än vi säger att vi vill, precis som Paulus skriver i Romarbrevet. Jag vill till exempel gärna rädda naturen, men tar ändå flyget till semestern på Kanarieöarna. Och min dator och andra apparater som jag har är säkert tillverkade på ett oetiskt och icke miljövänligt sätt. Ändå både köper och använder jag dem.

Så egentligen skulle nog orden kunna vara mina, även om jag inte riktigt tycker om att erkänna det.

Dina också?