Först kommer jag, som är närmast

En sång/dikt av Anders Fugelstad, skriven på 70- eller 80-talet, börjar (om jag minns rätt) med orden i dagens rubrik. Fastän sången/dikten har rätt många år på nacken tycker jag att den fortfarande säger en hel del om hur vi ibland tänker.

”Först kommer jag som är närmast.
Sen kommer ingenting alls.
Sen kommer du och min folkvagn.
Sen kommer ingenting.”

När det gäller solidaritet tänker vi tyvärr ofta först på oss själva, och på dem som står oss närmast. Och det är i och för sig inget fel på det – om vi inte tar ansvar för vårt eget liv i första hand kan vi inte vara till vare sig glädje eller nytta för någon annan.

Problemet är ”sen kommer ingenting alls”.

När vi prioriterar oss själva och de människor vi älskar enormt mycket mer än vi bryr oss om alla andra, när vi blundar för rasism och kränkningar av olika slag, när vi väljer att bläddra (eller scrolla) förbi nyheter som handlar om hur människor lider och har det svårt, här hemma i Sverige eller i andra delar av världen, det är då det blir ett problem att ”först kommer jag som är närmast”.

Kan vi, jag och du, förändra vårt sätt att tänka, så att vi, även om vi prioriterar oss och vårt eget, ändå har ork att göra någonting för andra?

Störst av allt är kärleken?

Är kärleken störst av allt? Ja, det tror jag att vi kan säga.

Men det står faktiskt inte så i Bibeln. Det står ”störst av dem är kärleken”. Kärleken är större än tron och hoppet. Och det handlar inte om romantisk eller fysisk kärlek, utan om den typ av kärlek som Gud har till oss människor, och som vi därför bör sträva efter att ha till varandra. En kärlek som inte förändrar sig från dag till dig, som inte är beroende av att få kärlek tillbaka, som inte är till för mina egna behov utan för den andra personen.

”Kärleken är tålmodig och god. Kärleken är inte stridslysten, inte skrytsam och inte uppblåst. Den är inte utmanande, inte självisk, den brusar inte upp, den vill ingen något ont. Den finner inte glädje i orätten men gläds med sanningen. Allt bär den, allt tror den, allt hoppas den, allt uthärdar den. Kärleken upphör aldrig.” (1 Kor 13:4-8)

Jag brukar säga att allting som vi människor gör i grunden är motiverat av egoism. Den kärlek jag känner är nog många gånger åtminstone delvis grundad i att den andra personen älskar mig tillbaka. Det behöver inte vara någonting dåligt. Men om den största motivationen för mig att älska någon är att den personen älskar mig, då behöver jag ta mig en rejäl funderar på om det verkligen är kärlek jag känner.

Varför älskar du?

Om ni älskar mig …

I de kapitel i Johannesevangeliet som brukar kallas Jesus avskedstal står bland annat detta:

”Om ni älskar mig kommer ni att hålla mina bud.” (Joh 14:15)

Det är Jesus som säger de orden, till sina lärjungar. Jag kan tänka mig (minst) två sätt att tolka hans ord.

1. De som älskar Jesus kommer automatiskt, utan att ens behöva försöka, att hålla hans bud.

2. De som älskar Jesus kommer att få en vilja att hålla hans bud.

Hur tänker du om det?

Sen kan man diskutera vilka ”bud” det gäller, men det är en annan tanketråd, som jag inte tänker gå in på just nu.

Att ändra en dålig vana eller Säg inte ”skit” hela tiden!

När det precis har hänt nånting riktigt bra är man ofta väldigt entusiastisk. Man pratar om det som har hänt hela tiden, berättar det för alla man möter.

Så småningom är man inte lika entusiastisk längre. Man pratar kanske om det, men inte lika ofta, och inte med samma iver.

Vi som har en tro på den Frälsare som dog på ett kors för vår skull, och som sedan uppstod igen, för vår skull. Hur entusiastiska är vi?

När jag var i 20-årsåldern hade jag den fula vanan att säga ”skit” när det hände någonting som jag inte tyckte om. Om jag tappade det råa ägget på mattan i köket fastän jag hade tänkt knäcka det i stekpannan sa jag ”skit”. Om jag precis missade bussen sa jag ”skit”. Om jag råkade tvätta min vita blus med den röda tvätten sa jag också ”skit”.

Jag insåg att det inte var särskilt bra att säga ”skit” stup i kvarten, och ville ändra på det, så jag tränade mig till att säga ”Halleluja” i stället för ”skit”. Till slut (efter rätt lång tid) gick det av bara farten.

Det var väldigt effektivt. – Halle-LUJA! Ja visst, ja! Och min blick vändes upp mot Gud i stället för ner i marken.

Det är aldrig för sent att skaffa sig goda vanor i stället för de dåliga. Man måste bara bestämma sig. Och så behöver man träna, och träna och träna. Och fortsätta att träna.

En god vana som jag tror att vi alla behöver skaffa, återuppliva eller behålla är att ge Gud äran, att prata om vad Jesus har gjort för oss.

Israels folk använde Psaltaren till att ge Gud äran. De sjöng inte psaltarpsalmerna bara när de kände för det, de gjorde det till en god vana.

Jag vill gärna bli bättre på att ge Gud äran, och vara ett vittne om vad Jesus död och uppståndelse betyder för mig och för oss alla.

Jag hoppas att du också vill det.