”Jag vet inte att Gud någonsin är tyst.”
Så sa en vän till mig en gång.
Jag vet inte om jag håller med. Nog kan det kännas som om Gud är tyst.
Eller också beror det på vad man menar med ”tyst”.
Gud brukar ju oftast inte göra sig påmind med ord som kan höras med det mänskliga (ytter-)örat.
Kanske är det så att Gud är tyst, men närvarande.
I så fall skulle jag nog vilja säga: Jag vet inte att Gud någonsin är frånvarande.
När kung David, som det berättas om i Gamla testamentet i Bibeln, en gång hade gjort en dumhet som han visste att han inte borde ha gjort, då ville han ge ett offer till Herren Gud. För att kunna göra det behövde han en bit jord, och han ville köpa marken av mannen som ägde den. När han blev erbjuden att få både jordbiten och allt han behövde för sitt offer, gratis, sa han: ”Jag vill inte frambära ett offer till Herren, min Gud, som inte har kostat mig något.”
Jag tänker på alla de gånger jag har gett bort någonting som jag ändå inte ville ha kvar, eller skänkt pengar som jag ändå inte behövde. Det ”kostade” mig ingenting.
Nu tror ju jag att det vi ger till någon som har behov av hjälp blir till glädje för den personen, även om vi ger av vårt överflöd. Men om jag vill ge av tacksamhet, för att jag är glad och tacksam över att jag har det så bra, och har mer än jag egentligen behöver, då kanske jag ska ge så att det känns.
Under fastetiden brukar vi ibland avstå från någonting som vi i vanliga fall känner att vi behöver eller vill ha. Vi gör ett ”offer” av något slag. Då ligger fokus inte i första hand på att ge till någon annan, utan på att själv avstå. Inte för att vara taskig mot sig själv, utan för att påminna sig själv om hur bra vi faktiskt har det.
Jag tror att det var så David tänkte. Han ville inte ge med vänster hand, som man brukar säga. Han ville visa sin tacksamhet mot Gud genom att avstå från någonting som han egentligen behövde, genom att köpa en bit jord och bära fram sitt offer på den.
Nästa gång du ger någonting till någon annan, som gåva, fundera då på om du ger med höger eller vänster hand.
Jag återkommer ofta till sinnesrobönen:
Gud,
ge mig sinnesro
att acceptera det jag inte kan förändra,
mod
att förändra det jag kan
och förstånd
att inse skillnaden.
Tack!
I det engelska originalet står det ”grant me the serenity”. Ordet ”grant” kan visserligen enklast översättas med ”ge”, men på engelska är det inte en begäran, snarare en bön om att få någonting som inte är en rättighet utan en gåva. Förläna, sa man förr i tiden.
Det handlar alltså inte om att man ska ha, som i ta för sig.
Man ber om att få gåvan.
Gud, förläna mig sinnesro …
Jag vill tipsa dig om en bok.
Den heter ”Vem letar du efter?” (’The Things He Said’) och är skriven av Stephen Cottrell.
Vill du bli berörd?
Läs boken!
Jag misslyckas ibland, eller kanske ganska ofta. Om jag inte misslyckas med någonting stort misslyckas jag med mindre saker, som att gå och lägga mig i tid på kvällen, att lösa alla pussel i mina pusseltidningar eller att låta bli att äta godis.
Ibland känner jag mig misslyckad. Kanske du också?
Men vi har fel, både du och jag. Vi är inte misslyckade.
För det är stor skillnad mellan att misslyckas och att vara ”misslyckad”.
När du känner dig misslyckad skulle jag önska att du kunde vända dig till den enda som aldrig blir besviken på dig, som alltid tror det bästa om dig, och som alltid är beredd att stötta dig och hjälpa dig tillbaka upp på vägen igen.
Den som säger: ”Jag skall aldrig svika dig, aldrig överge dig.”
