Eva, präst i Dalsland

För en tid sedan jobbade jag en kort period på en arbetsplats som inte funkade så bra för mig, på grund av min överkänslighet mot tobaksrök.

Där blev jag bekant med en person som senare rekommenderade sin församling att kalla mig som predikant. De följde hans råd, och jag har sedan återvänt som talare till den församlingen ett antal gånger, nu när jag är pensionär.

Min önskan och längtan som präst har alltid varit att förkunna, predika, förmedla kunskap om Gud och om Bibeln. Tack vare den där till synes slumpartade kontakten får jag goda möjligheter att göra just det.

Jag tänker ofta på att händelser som vi kan tycka är slumpartade kanske ändå inte är det.

Vad tror du om det?

När vi har det jobbigt, särskilt när det är andra människor som är orsaken till att vi har det jobbigt, då tror vi lätt att vi inte är viktiga, värdefulla eller älskade.

Men vad som än händer dig i livet, glöm aldrig att det finns (åtminstone) en som älskar dig.

Alltid.

Och ifall du undrar – ”världen”, som står i bibelversen, betyder hela den bebodda världen och alla som finns där. Alltså inte ”alla andra”, utan DIG (också).

”Jag skall ta bort stenhjärtat ur kroppen på dem och ge dem ett hjärta av kött …” (Hes 11:19)

Vid ett tillfälle för kanske 40 år sedan fick jag ett nytt hjärta av Gud. Jag liksom såg för mitt inre öga hur mitt hjärta, som kändes alldeles förfärligt hårt och kallt, var med Jesus på korset, och dog med honom. När han sedan uppstod och kom ut ur graven bar han mitt hjärta i sina händer, och det var rött, levande och varmt. Jag kände verkligen skillnaden.

När jag läser texten i Hesekiels bok blir jag påmind om att jag har fått ett nytt och levande hjärta av Gud, och att jag inte vill att det ska bli hårt och kallt igen.

För en tid sedan blev jag, återigen, påmind om att livet är en gåva. En gåva som vi får ta emot med glädje, vårda med omsorg och kärlek, och så småningom ta avsked av. Det gäller både vårt eget liv och de människors liv som vi har omkring oss.

Vi kan inte ta livet för givet. Varje dag kan vara vår sista, men samtidigt är varje dag ändå alltid en ny början. Viktigast av allt är att leva i nuet, att vara medveten om vad vi har omkring oss just nu, och inte fastna i tanken på vår egen eller våra nära och käras kommande död.

Det är inte alltid lätt att leva i nuet. Det kan till och med vara mycket svårt ibland. Men det är vår gåva och vår uppgift.

Som troende kristen är jag övertygad om att jag varje dag är buren av Guds starka och trygga hand. I den handen kan jag leva i trygghet, vad som än händer. Är livet tungt och jobbigt får jag lita på att Guds hand fortfarande finns där, under mina fötter, som en trygg grund att stå på, eller ligga i. Är livet roligt får jag dansa i samma hand. Och när jag dör bär Guds hand mig över tröskeln, in i evigheten.

Är livet jobbigt för dig just nu? Då önskar jag dig att kunna känna Guds hand under dina fötter. Jag önskar dig att kunna lita på att Gud är lika nära varje dag, hur din dag än ser ut, vad som än ligger framför dig. Och att våga, och orka, tro att Gud vill dela både din glädje och din sorg med dig.

Var kommer vi ifrån? Hur började allting?

Bibelns Gud beskrivs som ”evig”, utan början och utan slut. Bibeln målar en bild av att Gud fanns före allting, och att allting som finns har kommit från denna eviga Gud.

Så vitt jag vet finns det ingen teori som förklarar hur vi, jorden och hela universum egentligen kom till. Alla teorier som jag har hört talas om utgår ifrån någonting som redan fanns. Och det är väl rätt självklart, eftersom ingenting inte gärna kan bli någonting, så där utan vidare.

Rymdens evighet har jag hört beskrivas som en loop som upprepar sig själva. Den beskrivningen tillfredsställer inte mig.

Det är nog så att vi människor inte kan förstå begreppet ”evighet”. Och då är det, tänker jag lika svårt att förstå ett evigt universum som en evig Gud.

Kan det vara så, tro, att vi människor har en så stark önskan att vara självständiga och oberoende att vi hellre väljer att tro på ett opersonligt evigt universum än på en personlig evig Gud?