Eva, präst i Dalsland

Häromdagen såg jag en dokumentär om fem ungdomar som blev dömda för ett grovt brott de inte hade begått, som satt ett antal år i fängelse för det, men som sedan blev frikända när den som verkligen hade begått brottet trädde fram (The Central Park Five).

I filmen berättar ungdomarna hur de försökte berätta sanningen, nämligen att de inte hade gjort det som de anklagades för, men att de blev hetsade och lurade att erkänna. Även i fängelset sa de hela tiden att de var oskyldiga. Till slut blev de alltså friade helt och hållet, men då var skadan redan skedd.

Att vara anklagad för någonting man inte har gjort, att försöka övertyga sina anklagare genom att säga sanningen, men att inte bli trodd, är nog bland det värsta som kan hända en. Jag har själv upplevt någonting liknande, och vet hur det kan kännas.

Sanningen ska göra er fria, sa Jesus. Men vad menade han med frihet?

Jesus blev själv oskyldigt anklagad, och dömd, och avrättad. Han var själva sanningen, men blev inte ”fri”. Inte som det såg ut, i alla fall.

Den som har blivit oskyldigt anklagad vet kanske att det inte alltid hjälper att säga som det är. Men om man nu ändå ska bli illa behandlad, då är det bättre att det händer för att man har gjort någonting bra, som de ”onda” människorna inte står ut med, än för att man själv har gjort någonting ont.

För min del föredrar jag helt klart att inte behöva lida alls. Jag tål ju inte ens att frysa om fötterna. Men om jag måste lida, då vill jag helst att det beror på att jag gör det som är gott och rätt.

Vad skulle du vara beredd att lida för?

Det är svårt att välja rätt i livet.

Det är enklare att göra det som känns bra, just nu.

Gå in genom den trånga porten, säger Jesus. Gå in genom den dörr, och vandra på den väg som leder till livet (Matt 7:13-14)

Det är enklare att gå in genom den breda porten och vandra på den breda vägen, den som ”alla andra” går på.

Det är enklare, för då slipper man tänka efter.

Men egentligen borde man väl ta reda på vart vägen leder innan man börjar gå på den?

Gå in genom den trånga porten, säger Jesus. Och vi kanske tänker oss att porten är trång för att det ska vara svårt för oss att gå in genom den, för att Gud av någon anledning vill ha det så.

Men det är inte dörrens bredd som gör det svårt för oss.

Det svåra är att ta beslutet. Att tänka efter. Att välja.

När valet väl är gjort, då upptäcker vi att dörren, som verkade så trång, egentligen inte ens finns. Så fort vi har valt Jesus, då är vi redan igenom dörren. För det är han som är dörren.

I berättelserna om Harry Potter finns det någonting som kallas för flyttnyckel. En flyttnyckel är ett helt vanligt föremål som har förtrollats till att kunna förflytta en person från en plats till en annan. Så fort man rör vid en sådan flyttnyckel försvinner man från den plats där man var, och dyker omedelbart upp på en helt annan plats.

Man skulle kunna säga att Jesus är en sådan flyttnyckel. Så fort vi får kontakt med Jesus förflyttas vi, blixtsnabbt, från den plats där vi är, till en annan plats.

Men Jesus skiljer sig från flyttnycklarna i böckerna och filmerna om Harry Potter. För han är både flyttnyckeln och den plats som man kommer till, genom honom.

Jesus sa att han är ”vägen, sanningen och livet” och att ingen kommer till Fadern utom genom honom (Joh 14:6). Och när Jesus pratade om att de som följer honom är får, då sa han att han är grinden in till fåren (Joh 10:9). Men han sa också att han är herden som går in genom grinden (Joh 10:7).

Hur kan Jesus vara både grinden och den som går in genom grinden? Hur kan han vara både vägen och målet? Jo, därför att vi inte vandrar till Jesus. Vi vandrar med Jesus.

Grinden, dörren, porten och vägen är själva målet för vår vandring. Vandringen består i att hålla kontakten med vår flyttnyckel, Jesus. I samma ögonblick som vi tappar kontakten med honom landar vi någon annanstans än där Jesus är. Och i samma ögonblick som vi får kontakt med Jesus igen, då är vi omedelbart precis där han är.

Gud vill att alla människor ska hitta vägen till livet. Han gör det inte svårt för oss att komma till honom. Alla som vill komma, får komma.

Vi har alla ett fritt val. Vi kan välja precis vilken väg vi vill. Men om vi vill ha livet, då behöver vi välja Jesus.

För det är Jesus som är livet.

… men kärnkraft sägs ändå vara en säker energikälla.

När ska vi fatta att vi måste anpassa vår energiförbrukning efter vad jorden själv kan producera, i stället för att tvinga jorden att producera mer än den klarar av, för att tillfredsställa vårt behov – vårt begär – av energi?

Sanningen ska göra oss fria. Sanningen, verkligheten, det som är sant och verkligt och riktigt.

Inte det som vi vill ha så mycket att vi kräver att få det, fastän det inte är förankrat i verkligheten.

(Här kan du läsa om olyckorna i Harrisburg, Tjernobyl och Fukushima: Kärnkraftsolyckor i världen )

Ibland får jag höra att jag har hållit en bra predikan, en som har berört den som lyssnar.

Det gör mig glad, för det är just det jag vill – beröra. Jag vill att mina ord ska förmedla tro och hopp, och göra att människor vågar lita på Gud.

Men sanningen är att det inte är jag som skriver mina predikningar.

Eller, jo, det är jag som sitter vid datorn, som knappar på tangenterna. Det är jag som tänker och funderar och formulerar texterna.

Men så fort jag börjar tänka att jag är duktig på att skriva predikningar händer någonting märkligt. Orden tar slut, och jag kan inte fortsätta att skriva. Det har hänt många gånger.

Jag kan inte göra det utan Guds hjälp.

För jag kan ju inte veta vad du behöver höra. Det är det bara Gud som vet (och ibland du själv också).

Så visst är det jag som skriver. Men förmågan att skriva har jag fått av Gud. Och det är Gud, inte jag, som vet vad mina predikningar behöver innehålla.

Sen är det förstås så, att jag inte alltid lyssnar på Gud. Det jag skriver och säger är inte alltid det jag kanske borde skriva och säga.

Mina predikningar kanske inte är vad just du behöver höra, just då.

Men Gud är inte beroende av just mig för att nå dig. Du kan höra Guds röst på väldigt många olika sätt. Om du vill.

Vill du?

Idag läste jag liknelsen om senapskornet, den text där Jesus säger att himmelriket är som ett senapskort (se Matt 13:31-32).

Jesus säger i texten att senapskornet är ”det minsta av alla frön” och att det växer upp och blir ”till ett träd”.

Om inte den senap Jesus pratar om var av en helt annan sort än den senap vi har idag talar han inte sanning. Det finns massor av frön som är mindre än ett senapskorn, och senap blir inte till ett träd. *

Jag har aldrig hört någon förkunnare prata om det, om att det Jesus säger om senapskornet inte stämmer med verkligheten. Det är tydligen inte ett problem.

Men när det gäller en del andra texter, då blir det plötsligt väldigt viktigt att det som det står i Bibeln stämmer exakt.

Varför är det på det viset?

Vågar vi inte vara öppna för att det som står i Bibeln behöver tolkas?

Håller min tro bara om allting som jag tror på är exakt vetenskaplig sanning?

Det behöver jag fundera vidare på.

– – – – – – – – –

(* … men jag kan förstås ha fel. Det har hänt förr.)