Eva, präst i Dalsland

… behöver man hålla blicken fäst på någonting som står stadigt.

En dag tog jag en promenad vid havsstranden. Det var fantastiskt härligt. Solen sken och vågorna smekte mina fötter. De lite större vågorna skvätte ner kanten på mina shorts.

Och när de brusande vågorna drog sig tillbaka kändes det precis som jag rörde mig väldigt fort i motsatt riktning, fastän jag nästan stod stilla. Min hjärna fick svårt att tolka de blandade syn- och känselintrycken, och jag blev lite yr. Tills jag slutade att titta ner på vågorna, och i stället höll blicken fäst på den fasta marken runt omkring. Då hade jag inga som helst svårigheter att stå stadigt.

På samma sätt kan det vara i livet. Ibland gungar marken, bildligt talat. Då är det extra viktigt att man har någonting att fästa sin inre blick på, någonting som står stadigt, oavsett vad som händer.

”Min kropp och mitt mod må svika,
men jag har Gud, han är min klippa för evigt.”
(Ps 73:26)

Kan man någonsin veta vad framtiden kommer att medföra? Går det att i förväg veta vad man ger sig in i, när man nappar på ett erbjudande, eller bestämmer sig för att göra någonting?

I morse läste jag i Andra Moseboken om Israels folk i öknen, efter uttåget ur Egypten. Det står att när de fick frågan om de ville hålla sig till Herren, som hade befriat dem ur fångenskapen, så ”svarade alla med en mun: ’Allt vad Herren har sagt vill vi göra’.”

Så här i efterskott är det ganska lätt att se att dessa människor, de visste inte vad de gav sig in i. Men när frågan kom tvekade de inte.

Jag tror att det är så för oss alla. I förväg är det i stort sett omöjligt att veta vad våra beslut och löften kan innebära på sikt. Ändå både tar vi beslut och lovar saker.

Och det tycker jag att vi ska fortsätta med. Om vi väntar med löften och beslutsfattande tills vi har fått 100% säkerhet om alla detaljer, då kommer vi att stå kvar på samma fläck resten av livet.

Som det (nästan) står i dikten: ”Hellre lyss till den sträng som brast, än att aldrig spänna bågen!” (OBS! Citatet, som är hämtat ur Verner von Heidenstams dikt Åkallan och löfte, bör helst INTE läsas i sitt sammanhang!)

Nej, orden är inte mina.

Det är en av programledarna i den amerikanska TV-showen Mythbusters som säger det: ”I reject reality and substitute my own!” Den bakomliggande tanken är att ingenting ska betraktas som omöjligt förrän det har blivit testat både framlänges och baklänges och sedan lite till. (Programmet handlar om att testa sanningshalten i diverse olika myter.)

Jag tycker att vi människor ibland verkar leva efter den devisen. Bort med verkligheten, jag gör som jag själv vill, vad det än får för konsekvenser!

Ta till exempel jordens energiresurser. När vår energiförbrukning skenar, vad gör vi då? Jo, vi försöker på alla möjliga sätt tvinga jorden att producera ännu mer energi, så att vi kan fortsätta att överförbruka. Eller också hittar vi på olika sätt att göra samma saker som vi gör nu, men på ett mindre energikrävande sätt. Borde vi inte anpassa vår livsstil efter verkligheten, i stället för att tvinga verkligheten att anpassa sig efter vår livsstil?

Det finns gott om exempel på liknande inställningar. Vi vill alla ha högre lön, vilket leder till att alla andra också måste få högre lön, vilket i sin tur leder till att vi vill ha högre lön igen, och så vidare. Eller det märkliga fenomenet att vi kan bete oss på ett helt annat sätt än vi säger att vi vill, precis som Paulus skriver i Romarbrevet. Jag vill till exempel gärna rädda naturen, men tar ändå flyget till semestern på Kanarieöarna. Och min dator och andra apparater som jag har är säkert tillverkade på ett oetiskt och icke miljövänligt sätt. Ändå både köper och använder jag dem.

Så egentligen skulle nog orden kunna vara mina, även om jag inte riktigt tycker om att erkänna det.

Dina också?

”Lär av mig, som har ett milt och ödmjukt sinne” sa Jesus. (Matt 11:29)

Han sa också: ”Jag är vägen, sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig”. (Joh 14:6)

Var han ödmjuk? Eller led han av storhetsvansinne?

Wikipedia definierar ödmjukhet så här:

”Ödmjukhet är en personlig egenskap. En ödmjuk person har en balanserad självuppfattning och är medveten om sina begränsningar.”

Om Jesus verkligen är den han själv sa att han är, då var det ödmjukhet, inte storhetsvansinne, att säga de saker han sa.

Om Jesus inte är den han själv sa att han är, då måste han ha lidit av svårartat storhetsvansinne.

Antingen eller. Båda kan inte stämma.

Vad tror du själv – talade Jesus sanning om sig själv? Eller var han skvatt galen?

Vad kan man egentligen förändra, mer än sig själv, sitt eget beteende, sina egna förväntningar, sina egna planer? Men ack, så svårt det är att acceptera att man inte kan förändra någon annan, eller något annat som man inte själv har ansvar för eller kontroll över!

Gud, ge mig sinnesro
att acceptera det jag inte kan förändra
mod
att förändra det jag kan
och förstånd
att inse skillnaden.
Tack!