Ibland låter det som om det enda värdet i den kristna tron ligger någonstans efter döden. Himlen eller helvetet, typ. Och att man kan leva sitt liv som man vill, för det spelar ingen större roll. Eller också – för den som är rädd för att hamna på fel ställe efter döden – lever man i ständig rädsla för att göra fel.
Jesus säger visserligen att han är ”uppståndelsen och livet” och att den som tror på honom ”ska leva om han än dör” (Joh 11:25). Men han sa det i samband med att en av hans nära vänner hade dött, en vän som sedan fick tillbaka livet.
Jag tror att Gud har tänkt ut och gjort oss, både oss människor och den värld vi lever i. Och då handlar tron på Gud inte om döden, utan om livet.
Då innebär det att när vi hittar kontakten med Gud, då hittar vi också kontakten med det verkliga livet. Inte det liv som börjar när vi dör, utan det vi lever här och nu.
Men eftersom vi faktiskt dör, när vi har levat våra jordiska liv, så är det också intressant vad som händer sen. Och det är då Jesus ord, om att de som tror på honom inte ska dö fastän de dör, blir extra betydelsefulla.
Det betyder på sätt och vis att vi får möjlighet till två liv. Ett liv som styrs av de omständigheter vi lever i här och nu. Det är mycket i här:et och nu:et, som inte är som det borde vara, men ändå kan det vara oerhört meningsfullt och värdefullt att leva det här livet. Och sen ett liv till, när vi en gång dör. Vi försvinner inte ut i ingenting. Vi fortsätter att leva, tillsammans med Gud, men på ett annat sätt än här och nu. Det livet blir så som det är tänkt att livet ska vara.
Det finns förstås mycket mer att säga om livet och döden. Men det får jag ta en annan gång.
Jag låter Jesus få sista ordet: ”Den som tror på mig ska leva …”
