Eva, präst i Dalsland

För en tid sedan hörde jag för första gången Leonard Cohens Hallelujah på engelska. I alla fall var det första gången jag hörde texten ordentligt.

En strof fastnade i mina tankar:

”But you don’t really care for music, do ya’? ”

Jag är inte säker på vad Cohen menar med sina ord, men det blev en sån där Jaha! upplevelse för mig.

Vi sjunger och spelar till Guds ära. Vi sjunger sånger om och till Gud. Men inte för att Gud behöver det, utan för att vi själva behöver det.

Jag är övertygad om att Gud gärna hör oss sjunga och spela. Men ”behöver” Gud våra sånger? Nej, det tror jag inte.

Och så avslutas Hallelujah med orden:

”I did my best, it wasn’t much
…
And even though it all went wrong
I’ll stand before the Lord of Song
With nothing on my tongue but Hallelujah.”

Och ett ”Halleluja” är också verkligen allt som behövs.

Vad som än händer, och vad du än gör, så älskar Gud dig.

Ingenting kan förändra den saken.

Så här skriver Paulus i Romarbrevet:

”Jag är viss om att varken död eller liv, varken änglar eller andemakter, varken något som finns eller något som kommer, varken krafter i höjden eller krafter i djupet eller något annat i skapelsen skall kunna skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus, vår herre.” (Rom 8:38-39)

Du kan inte av misstag ramla ut ur Guds kärlek.

Du kan inte välja bort Guds kärlek.

Du kan inte göra någonting som är så hemskt att Gud skulle sluta att älska dig för det.

Du kan välja att inte älska Gud.

Men du kan inte välja att inte vara älskad av Gud.

Jag har nu haft körkort i lite mer än fyra år, och jag gläder mig fortfarande över den frihet det har gett mig – att jag när jag vill kan åka iväg vart jag vill (så länge tiden och bränslet räcker). Jag har faktiskt fortfarande lite svårt att riktigt fatta att jag har den friheten.

Vi pratar ibland om friheten i Kristus. Alltså att den som tror på Kristus är fri, inte bunden.

Visserligen finns det många regler i Bibeln, från Moseböckernas tio budord till breven i Nya testamentet med deras uppmaningar och förmaningar. Men allt det där går att sammanfatta i en enda mening:

Älska Gud, och älska din nästa som dig själv!

Alla andra regler och uppmaningar och förmaningar är bara till för att förklara vad det betyder att älska Gud och sin nästa. För att vi har så svårt att fatta, liksom. Men det räcker med den enda meningen här ovanför.

Det är inte alltid så enkelt att älska sig själv. Men du är oändligt älskad av Gud, och det betyder att du är värd att älskas, både av dig själv och av andra människor.

Och när vi förstår hur otroligt älskade vi är blir det lättare att älska andra.

Precis som jag inte riktigt fattar, eller kommer ihåg, hur fri jag är tack vare mitt körkort, fattar vi inte alltid, eller kommer ihåg, hur fria vi är tack vare Guds kärlek. Vi behöver inte vara rädda för Gud. Vi behöver inte vara oroliga att vi inte är älskade, eller värda att älska.

För Gud älskar dig precis som du är. Det borde du också göra. Och det borde alla andra människor också. Att du inte alltid upplever att du är älskad förändrar inte Guds kärlek. Den är oändlig, den tar aldrig slut.

Oändlig kärlek. Tugga på den, du!

En sång/dikt av Anders Fugelstad, skriven på 70- eller 80-talet, börjar (om jag minns rätt) med orden i dagens rubrik. Fastän sången/dikten har rätt många år på nacken tycker jag att den fortfarande säger en hel del om hur vi ibland tänker.

”Först kommer jag som är närmast.
Sen kommer ingenting alls.
Sen kommer du och min folkvagn.
Sen kommer ingenting.”

När det gäller solidaritet tänker vi tyvärr ofta först på oss själva, och på dem som står oss närmast. Och det är i och för sig inget fel på det – om vi inte tar ansvar för vårt eget liv i första hand kan vi inte vara till vare sig glädje eller nytta för någon annan.

Problemet är ”sen kommer ingenting alls”.

När vi prioriterar oss själva och de människor vi älskar enormt mycket mer än vi bryr oss om alla andra, när vi blundar för rasism och kränkningar av olika slag, när vi väljer att bläddra (eller scrolla) förbi nyheter som handlar om hur människor lider och har det svårt, här hemma i Sverige eller i andra delar av världen, det är då det blir ett problem att ”först kommer jag som är närmast”.

Kan vi, jag och du, förändra vårt sätt att tänka, så att vi, även om vi prioriterar oss och vårt eget, ändå har ork att göra någonting för andra?

Är kärleken störst av allt? Ja, det tror jag att vi kan säga.

Men det står faktiskt inte så i Bibeln. Det står ”störst av dem är kärleken”. Kärleken är större än tron och hoppet. Och det handlar inte om romantisk eller fysisk kärlek, utan om den typ av kärlek som Gud har till oss människor, och som vi därför bör sträva efter att ha till varandra. En kärlek som inte förändrar sig från dag till dig, som inte är beroende av att få kärlek tillbaka, som inte är till för mina egna behov utan för den andra personen.

”Kärleken är tålmodig och god. Kärleken är inte stridslysten, inte skrytsam och inte uppblåst. Den är inte utmanande, inte självisk, den brusar inte upp, den vill ingen något ont. Den finner inte glädje i orätten men gläds med sanningen. Allt bär den, allt tror den, allt hoppas den, allt uthärdar den. Kärleken upphör aldrig.” (1 Kor 13:4-8)

Jag brukar säga att allting som vi människor gör i grunden är motiverat av egoism. Den kärlek jag känner är nog många gånger åtminstone delvis grundad i att den andra personen älskar mig tillbaka. Det behöver inte vara någonting dåligt. Men om den största motivationen för mig att älska någon är att den personen älskar mig, då behöver jag ta mig en rejäl funderar på om det verkligen är kärlek jag känner.

Varför älskar du?