Eva, präst i Dalsland

Ibland funderar jag på när tiden är inne för Jesus att komma tillbaka igen. Det står ju om det i Bibeln (t.ex. här), och många har funderat på samma sak, och spekulerat, och kommit med teorier.

Nu ska vi kanske inte egentligen spekulera om det, eftersom ingen utom Gud själv vet när den rätta tiden är inne. Men jag funderar, som sagt.

En sak som jag funderar på, i det sammanhanget, är det Gud säger till de första människorna, i berättelsen om skapelsen: ”Var fruktsamma och föröka er, uppfyll jorden” 1 Mos 1:28)

Har vi uppfyllt jorden?

OBS! Om siffror inte är din grej ska du kanske sluta läsa här. (Eller hoppa ner och läsa de två sista styckena.)

Enligt Population Reference Bureau är det totala antalet människor som någonsin har levt på jorden 117 miljarder, närmare bestämt 117 020 448 575. En förvånansvärt exakt siffra, kan man tycka, men OK.

Enligt, hm, ja, wikipedia, är jordens totala landyta nästan 149 miljoner kvadratkilometer, närmare bestämt 148 647 000 km2.

Om de siffrorna stämmer, och om alla människor som någonsin har levat skulle leva här och nu, och om vi allihop var utspridda väldigt jämnt över hela jordens landyta (och, förstås, om jag har tänkt och räknat rätt), då skulle vi vara 787 personer per kvadratkilometer. Som är lika med en miljon kvadratmeter. Varje person skulle då ha 1270 kvadratmeter till sitt förfogande.

1270 kvadratmeter är detsamma som en kvadrat med sidorna 35,6 meter. Om jag står här så skulle du stå 35,6 meter bort från mig, och nästa person skulle stå 71,2 meter bort från mig, osv

35,6 gånger 35,6 meter är inte särskilt mycket. Jag skulle nog vilja påstå att vi i stort sett har uppfyllt jorden.

Så om ett kriterium för när tiden för Jesus återkomst är att vi ska ha uppfyllt jorden, då är det inte långt kvar.

(Men det har förstås vi kristna sagt i nästan 2000 år.)

Idag läste jag i Bibeln om Sodom och Gomorra, två städer som var så fyllda med ondska att Gud valde att utplåna dem. Du kan läsa om dem här: 1 Mos 19:1-29

Änglarna i berättelsen varnade Lot, och sa att han inte skulle se sig tillbaka när han flydde från städerna som förintades. Men hans hustru, som för övrigt inte nämns vid namn, vände sig ändå om. Då förvandlades hon till en saltstod.

Har detta hänt i verkligheten? Oavsett vad vi tror om det så kan vi lära oss någonting om berättelsen om Lots namnlösa hustru. Att se tillbaka på sådant vi har lämnat bakom oss kan ibland göra oss ”salta”. Vi brukar prata om att gråta över spilld mjölk, att ångra någonting som vi inte längre kan göra någonting åt. Ser vi tillbaka på händelser i våra liv med en fruktlös önskan att de hade varit annorlunda, att vi eller andra hade gjort på annat sätt än vi eller de gjorde, då fastnar vi lätt i den känslan. Vi blir till en saltstod, och kommer inte vidare.

Du kanske har hört uttrycket ”Gårdagen är förbi, morgondagen har du inte sett, men idag hjälper Herren? Lägg det förflutna i Guds händer, se fram emot morgondagen med hoppfull förväntan, och gör idag vad du faktiskt kan göra. Det mår du bäst av.

(Berättelsen om Sodom och Gomorra börjar egentligen redan här: 1 Mos 18:16-33. Men det är en annan historia.)

Jag var i London, stod med ryggen vänd mot The Round Pond i Kensington Gardens, och jag var ledsen. Jag hade av olika skäl tappat bort Gud, och ville hitta Gud igen.

Nu är det ju inte så att man kan ”tappa bort” Gud. Han är alltid nära, vi behöver bara tänka på Gud så är han där. Men du förstår säkert vad jag menar.

Jag pratade med Gud en lång stund. När jag sedan vände mig om såg jag över vattnet en stor och mycket vacker regnbåge. Jag blev överraskad av att se regnbågen, och mycket glad. Den blev för mig ett tecken på att Gud hade dragit mig till sig igen (1 Mos 9:12-17).

Igår, på Trettondedag Jul, läste vi om ”några österländska stjärntydare” som sökte efter ”judarnas nyfödde kung” (Matt 2:1-12). De ville se honom, och fira honom.

De hade sett en stjärna som på ett speciellt sätt blev ett tecken för dem att det hade fötts en kung, och de följde stjärnan. Men när de började närma sig drog de, den i och för sig logiska men felaktiga, slutledningen att judarnas kung måste vara född i palatset i judarnas huvudstad, Jerusalem. Därför slutade de titta efter stjärnan och drog till Jerusalem på egen hand.

Så småningom fick de klart för sig att de hade tagit miste, och började titta efter stjärnan igen. Och ”när de såg stjärnan fylldes de av stor glädje” (Matt 2:10).

Jag tror att jag förstår hur de kände sig. Jag kände likadant, den där dagen i London.

Härom dagen skrev jag om Filipperbrevet. Vad jag inte skrev var att alldeles före det avsnitt jag berättade om står det så här:

”Låt alla människor se hur fördragsamma ni är.” (Fil 4:5)

Fördragsam är ett ord som vi nog inte använder särskilt ofta. Det betyder ungefär tålmodig. Den som är fördragsam visar tålamod mot andra människor (och mot djur, och mot saker och ting).

Jag erkänner, jag är inte särskilt fördragsam. I alla fall inte alltid. Men det borde jag vara, eftersom Gud har så stort tålamod med mig.

Om jag (du) verkligen förstod hur älskad jag (du) är skulle jag (du) antagligen vara mer fördragsam. Otålighet kommer nog ofta från en känsla av att man inte har fått det man (tycker att man) behöver. Och det vi människor behöver mest av allt är kärlek, att vara älskad och accepterad för den man är.

Du är älskad av Gud. Mycket älskad. Och det är jag också.

”Tack min Gud, för vad som varit, tack för allt som som du beskär!”

Jag önskar att jag kunde vara lika tacksam som August Storm, när han (vid blott 29 års ålder) skrev ovanstående psalm. Tyvärr är det inte så. Jag är ofta inte alls tacksam, tittar avundsjukt åt både höger och vänster, och önskar mig det jag inte har.

Vilken tur, då, att Gud inte kräver av mig, eller av dig, att vi ska vara perfekta, eller fullkomligt tacksamma i alla livets stunder! Det är inte för Guds skull vi ska tacka Gud. Han behöver inte vår tacksamhet. Det är vi själva som behöver den. När vi vänder blicken från våra bekymmer, från vår oro och från våra egocentriska tankar, då händer det någonting med oss:

”Gör er inga bekymmer, utan när ni åkallar och ber, tacka då Gud och låt honom få veta alla era önskningar. Då skall GUDS FRID, som är mera värd än allt vi tänker, ge era hjärtan och era tankar skydd i Kristus Jesus.” (Fil 4:6-7)

Det är absolut ett av mina favoritbibelställen.