Eva, präst i Dalsland

”Om du bär fram din gåva till offeraltaret och där kommer ihåg att din broder har något otalt med dig, så låt din gåva ligga framför altaret och gå först och försona dig med honom; kom sedan tillbaka och bär fram din gåva.” (Matt 5:23-24)

För ett par dagar sedan skrev jag om förlåtelse, att vi behöver förlåta varandra, för att vi inte mår bra om vi inte förlåter.

Men ansvaret för förlåtelsen vilar inte bara på den som behöver förlåta. Den som behöver bli förlåten har också ansvar.

I bibeltexten här ovanför står det ”försona dig”. Det betyder att göra relationen bra igen. Det räcker inte med att be om förlåtelse, vi behöver också ändra oss, så att vi inte gör likadant igen.

Om vi inte ändrar oss spelar det ingen roll om vi får den andra personens förlåtelse. För då kommer vi att behöva bli förlåtna igen. Och igen. Och igen.

Det vi gör fel kan ligga som ett hinder mellan oss och Gud. Om vi tar ansvar för det vi gör fel blir det lättare för oss att vara nära Gud.

I det som kallas Bergspredikan, i Bibeln, står det att Jesus säger så här:

”Ty om ni förlåter människorna deras överträdelser skall er himmelske fader också förlåta er. Men om ni inte förlåter människorna skall inte heller er fader förlåta er era överträdelser.” (Matt 6:14-15)

Betyder det att man måste förlåta allting? Är man förlorad om man inte kan förlåta? Och vad innebär det att förlåta?

Så här tänker jag.

För att må bra behöver man bli färdig med det som har varit och som inte var bra i ens liv. Att släpa omkring på gamla sår gör ont, och tar energi. Om man kan förlåta blir livet lättare.

Men, och det här tycker jag är viktigt, att förlåta betyder INTE att ”släta över”, eller att säga att det ”inte var så farligt”, det som hände. Att förlåta innebär att man gör ett aktivt val. Det som hände mig var fel. Det borde inte ha fått hända. Man jag väljer att släppa det, och gå vidare

När vi ber Gud förlåta oss, och sedan tar emot förlåtelsen, då blir vi fria från det som har hänt, det vi själva har gjort fel. Och Gud vill alltid förlåta oss

Men om vi inte verkligen menar vad vi säger spelar det inte så stor roll om vi ber Gud om förlåtelse. Då blir vi ändå inte fria.

Det fungerar likadant när vi behöver förlåta någon annan. Kan vi förlåta, helhjärtat, då blir vi fria från det som har hänt, det som den andra har gjort mot oss. Och när vi förlåter blir vi också fria att ta emot förlåtelse.

Kan det vara det Jesus menar?

Förlåtelse kan gå lätt, men det kan också vara svårt att förlåta. Ibland behövs det lång tid, och mycket bearbetning. Säg därför inte att du förlåter om du inte menar det på riktigt. Vänta hellre tills du har bearbetat saken, och orden kommer från ditt hjärta.

Dagens rubrik är en riktig klassiker. Det är kungen i Shakespeares pjäs Hamlet som säger orden. På engelska står det:

”My words fly up, my thoughts remain below:
Words without thoughts never to heaven go.”

(Här kan du läsa hela pjäsen på engelska, om du vill: https://www.opensourceshakespeare.org)

En ofta använd svensk översättning är den här:

”Upp flyga orden, tanken stilla står,
Ord utan tanke aldrig himlen når.”
(runeberg.org/hagberg/a/0253.html)

Betydelsen skulle kunna vara ungefär att när jag pratar med Gud utan att hjärtat är med, då når orden inte fram.

Det kan nog stämma, om man menar att det inte hjälper att be fina böner om man inte menar någonting med dem.

Men om det är tvärtom, om man kommer till Gud med sitt hjärta utan att veta vilka ord man ska använda när man ber, då räcker det med tanken.

I Johannes evangelium i Bibeln berättas storyn om Jesus på ett annat sätt än i de andra evangelierna, med fler bilder och liknelser.

Till exempel säger Jesus om den som tror på honom att ”ur hans inre skall flyta strömmar av levande vatten” (Joh 7:38).

Jesus menar inte att den som tror på honom ska fyllas av vanligt vatten, sådant som vi dricker, badar och tvättar kläder i. Det är en annan sorts ”vatten” det handlar om. Det är Anden, står det i nästa vers (Joh 7:39). Den som tror på Jesus får en så nära kontakt med Gud att det är som om Gud själv bor i en.

Ibland märker man att Anden är där, ibland märker man det inte. Men det är inte hur det känns som avgör, utan vad Gud har lovat.

Den som tror på Jesus har fått ett nytt liv, ett liv som inte börjar när man föds som människa och som inte tar slut när man dör som människa. Det nya livet, det som Gud ger, det tar aldrig slut. Jesus säger: ”Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig skall leva om han än dör, och den som lever och tror på mig skall aldrig någonsin dö.” (Joh 11:25)

Det livet är ditt, om du vill ha det. 🙂

För en tid sedan sjöng jag i en kör, som då och då sjöng tillsammans med Frälsningsarméns musikkår. Första gången jag var med på ett sådant gemensamt framträdande hände någonting intressant.

Vi hade sjungit några sånger, och det var dags för musikkåren att spela. Som du vet om du känner mig har jag en bakgrund i Frälsningsarmén. Jag kände igen melodin musikkåren spelade, men bara lite så där.

Rätt som det var började det liksom rycka i händerna på mig, som om de ville göra rörelser som passade till musiken. Och då mindes jag att jag spelade tamburin en period när jag växte upp. Det hade jag totalt glömt bort!

Men mina händer och armar hade inte glömt. När jag började tänka på hur det var att spela tamburin kunde nästan föreställa mig att jag spelade till musiken jag hörde. Jag mindes rörelsemönster, och hur det kändes att svänga tamburinen över mitt huvud, med de färgglada banden svängande hit och dit.

Kroppen minns många saker som vi inte minns medvetet. Tack vare det kan vi i viss utsträckning ”manipulera” våra känslor. Om vi står och hänger med axlar och huvud känner vi oss deppigare och ledsnare. Om vi rätar på ryggen och drar tillbaka axlarna känner vi oss gladare och tryggare. Pröva, så får du se!

Jag märker det särskilt när jag ska pratat med okända människor i telefon, som jag ofta gör i mitt jobb. Om jag försöker titta ner på telefonen medan jag pratar, då låter och känner jag mig mer osäker än om jag lyfter blicken och ser framåt.

Och när jag glömmer att vara tacksam för allt det goda jag har i mitt liv, då låter jag munnen och ögonen se glada ut, så minns jag det bättre.