Eva, präst i Dalsland

Har du några förebilder? Människor som du ser upp till, och som du har som föredömen i din Gudsrelation?

Det är fantastiskt bra att vi har varandra, att vi kan lära av varandra och att vi kan hjälpa varandra med våra kunskaper och erfarenheter. När två går tillsammans, eller när man får restips av någon som har gått samma väg, känns resan inte så lång.

Men…

Jag skriver ofta ”men”. Det beror på att allting kan ses från olika håll. Det finns alltid åtminstone två olika sätt att tänka om någonting. Och det tycker jag är viktigt.

Förebilder är bra. Men en förebild kan också bli en framför-bild.

När en människa blir så viktig, eller tror sig själv vara så viktig, att hen skymmer sikten i stället för att gå bredvid, då kan det gå illa. Hur klok min förebild än är, är hen ändå aldrig lika klok som den jag egentligen bör följa. Och om en blind leder en blind faller båda i gropen.

Vem följer du?

Jag har träffat många människor som mår dåligt på olika sätt. Ganska många har försökt ta sina liv, flera av dem har försökt mer än en gång. Några har tyvärr också lyckats.

När jag har pratat med dem har det blivit så tydligt för mig att de nog egentligen inte vill dö. De har bara så fruktansvärt ont, i kroppen eller i själen, att de inte ser någon annan utväg.

Jag vill så gärna att mina lidande vänner ska få se att det finns andra sätt att hantera smärtan. Att man inte behöver dö. Att det går att leva, och leva med glädje, fastän det inte alltid är lätt, och fastän det ibland kan göra väldigt ont också.

Vet man att man är älskad, älskad precis som den man är, utan förbehåll eller kritik, då kan det vara en början. Man orkar mycket mer när man vet att man är älskad och betydelsefull.

Att vara älskad betyder inte att man slutar ha ont, särskilt inte om det onda sitter i kroppen. Men den som är älskad kan dela sin smärta med den som älskar. Då blir det lite lättare att härda ut. Och då blir det också lite lättare att se det goda och varma och fina som också finns i livet, vid sidan av all smärta.

I Bibeln, särskilt i Psaltaren, finns många exempel på vad människor har skrivit när de har haft riktigt ont, när de inte har kunnat se någon annan utväg än att dö. Men de som skrev alla de där böckerna i Bibeln har också haft en stark tro på Gud, på att Gud finns och att Gud verkligen kan hjälpa. Därför kan det, lite om vartannat och ibland direkt efter varandra, stå väldigt positiva utrop och väldigt negativa nödrop.

Det visar, tycker jag, att det är OK att känna och tänka och säga precis vad man känner och tänker och säger, och att Gud välkomnar att vi är ärliga, även mot honom.

”Du är min fristad,
du bevarar mig för nöden,
du låter jubel över räddningen ljuda omkring mig.” (Ps 32:7)

Jag föreställer mig att det alltid står fullt med änglar runt omkring mig (och dig), och att de jublar eftersom de ser den räddning som jag (du) inte alltid själv kan se. Och om jag (du) sträcker ut handen åt något håll, och liksom kommer i kontakt med änglarna, då kan jag (du) liksom ”känna” deras glädje och jubel.

Sträck ut handen, du också!

Ibland får jag intrycket att det som gäller för många av oss människor är ”Alla på en gång, men jag först!”

Om ingenting spelar någon roll, då är det förstås viktigt att se till att man själv får det man vill ha. Eller det man själv tror att man behöver.

Då blir andra människor inte så viktiga. Den viktigaste personen är jag själv.

Men när jag (du) har fått det jag (du) behöver för att överleva och ha det ganska bra, kan jag (du) då inte börja tänka lite mer på andra människor också?

Det kanske inte är så att ingenting spelar någon roll? Kanske finns det ganska mycket som spelar roll?

Kanske det faktiskt ändå är så, när jag (du) tänker efter, att det finns en hel del som spelar väldigt stor roll?

En av de allra mest uppskattade delarna av Svenska kyrkans gudstjänster är välsignelsen:

”Herren välsigne dig och bevare dig.
Herren låte sitt ansikte lysa över dig och vare dig nådig.
Herren vände sitt ansikte till dig och give dig frid.”

Att välsigna någon betyder att be om Guds beskydd för den personen, alltså att önska hen allt gott.

Genom att det är Gud som ombeds bevara och beskydda personen får bönen, önskningen, en särskild styrka.

I Svenska kyrkan är det bara prästen som använder välsignelsen i den ursprungliga formen. När någon som inte är präst läser välsignelsen byts ”dig” ut mot ”oss”.

Ursprunget till välsignelsen finns i Fjärde Moseboken i Bibeln, där Moses bror Aron, som var överstepräst, och hans söner, fick som uppdrag av Gud att välsigna folket. Därför kallas den för ”den Aronitiska välsignelsen”.

Men även om prästen har fått det särskilda uppdraget att välsigna församlingen i gudstjänsten så kan vem som helst be om Guds välsignelse, över sig själv eller över någon annan.

När bad du om Guds välsignelse senast?

Gud, välsigna mig och bevara mig.
Låt ditt ansikte lysa över mig och var mig nådig.
Vänd ditt ansikte till mig och ge mig din frid.
Amen. Tack!