Eva, präst i Dalsland

I förrgår skrev jag om Job, i Bibeln, och om hans vänner, som satt tysta med honom i flera dagar när de såg hur svårt han hade det.

Den biten gjorde de bra.

Men när sedan Job öppnade munnen och började klaga sin nöd (Job 3), så som man ofta har behov av att göra när man har det svårt i livet, då höll hans vänner inte måttet.

Då började de nämligen argumentera med Job, och försöka motbevisa det Job sa. Och det borde de inte ha gjort.

När man har det svårt behöver man få utrymme för sina känslor, och utrymme att klaga och anklaga (Gud), utan att bli motsagd.

Tids nog blir det tid för logik och förnuft igen, men inte just när man mår som sämst. Och Job hade förlorat allt, precis allting, då när hans vänner dök upp på scenen. Han var full av smärta, sorg och misstro. Han var en djupt troende man, och i sin smärta vände han blicken mot Gud, och gav Gud skulden för allt som hade hänt honom själv.

Alldeles oavsett om det verkligen var Gud som var orsaken till Jobs lidanden eller inte, behövde Job få känna så, och säga så, utan att bli tillrättavisad, just då.

När det gör ont, då gör det bara ont. Då orkar man inte vara logisk eller förnuftig. Då orkar man inte ta hänsyn till andra. Man bara måste få utrymme för det som gör ont. Just där och då.

(Rubriken på det här blogginlägget är hämtat från psalm 766 i den svenska psalmboken.)

Om du vill ge någonting speciellt till någon, ge då tid!

Inte några extra minuter eller timmar, inslagna i ett paket, utan din egen tid. Att vara tillsammans med en annan människa är värt oändligt mycket mer än dyrbara presenter.

När Job, i Bibeln, drabbades av svåra olyckor och personliga katastrofer, då kom några av hans vänner till honom. Och det första de gjorde var inte att trösta Job, eller att komma med käcka tips och råd. Det gjorde de så småningom, med mindre lyckat resultat. Men först satt de tillsammans med Job i flera dagar, faktiskt en hel vecka, och bara delade hans smärta, utan att säga ett enda ord (Job 2:11-13). Det tycker jag var starkt.

Berättelsen om Job väcker många frågor, men dem ska jag inte skriva om idag.

När jag var i 20-årsåldern hittade jag en liten bok som hette ”Bön, samtal med Gud”. Rosalind Rinker, som har skrivit boken, berättar om sina erfarenheter av det hon kallar samtalsbön, alltså att prata med Gud som man pratar med en vän.

Den boken betydde mycket för mig, på den tiden. Jag har kvar den. Jag tror jag ska läsa den igen.

Om saker och ting hade varit annorlunda kunde jag ha varit officer i Frälsningsarmén nu, i stället för präst i Svenska kyrkan.

Både min farfar och min farfarsfar var Frälsningsarméofficerare.

Jag växte upp i en Frälsningsarmémiljö (Dalarö Folkhögskola, där båda mina föräldrar arbetade).

Jag konfirmerades i Frälsningsarmén.

Jag blev soldat (medlem) i Frälsningsarmén när jag var 14 år.

Men sen kände jag mig mer hemma i Svenska kyrkan, i Svenska kyrkans ungdomsarbete och Svenska kyrkans körer.

Genom åren har jag rört mig fram och tillbaka mellan Svenska kyrkan och andra samfund.

Och till slut blev jag alltså präst.

Jag är glad över min bakgrund, att jag har sett och upplevt olika sätt att vara troende kristen, olika sätt att fira gudstjänst. Det ser jag som en tillgång, både i mitt liv och i mitt jobb.

Vi som tror på Jesus Kristus som världens Frälsare är alla syskon i en och samma familj.

”Alla skall förstå att ni är mina lärjungar om ni visar varandra kärlek.” Så står det i Johannesevangeliet att Jesus sa.

Det är alltså inte i första hand vad vi säger om Jesus, eller vad vi säger att vi tror om Jesus, som visar att vi är hans efterföljare.

Det som avgör är om vi visar varandra kärlek.

Guds nåd är ny varje morgon. Så står det i Klagovisorna, i Bibeln.

Men vad betyder ”nåd” egentligen?

Wikipedia har en sida om nåd. Det står ganska mycket på den sidan, jag blev trött när jag hade kommit halvvägs ner på den sidan. Kanske du också?

Jag ska försöka förklara vad jag menar med ”nåd”.

Nåd är någonting som jag inte har gjort mig förtjänt av.

– När syrran bjuder mig på sin sista karamell.

– När bussen stannar en gång till vid hållplatsen, för att jag kommer springande, lite för sent, precis när den har stängt dörrarna och börjat rulla iväg.

– När jag får en välkommen-gåva av den lokala mataffären, bara för att jag har flyttat hit.

– När jag blir arg och skäller ut min man för någonting som inte är hans fel, och han inte blir arg tillbaka.

– Och att Gud älskar mig, fastän jag inte är vare sig trevlig eller glad eller tacksam.

Och inte bara mig.

Gud älskar dig också, även när du inte är trevlig, glad eller tacksam.

Det är ”nåd”.