Du och jag, Petrus! eller Jag kan bara gå på vattnet ibland.

(Idag kopierar jag ett blogginlägg jag skrev medan jag fortfarande var på väg att bli präst.)

Idag i gudstjänsten läste vi i Bibeln om att Jesus gick på vattnet, och att hans lärjunge Petrus också fick göra det, men att han (Petrus, inte Jesus) blev rädd och började sjunka (Matt 14:22-33). Jag känner igen mig i den berättelsen.

Det var väl inte så konstigt att Petrus sjönk. Det märkliga är väl att han kunde gå några steg på vattnet, innan han började sjunka. Medan han såg på Jesus, som var hans läromästare och stora idol, då kunde han. När han började tänka att han ju inte kunde gå på vatten, då kunde han inte det längre.

En viktig detalj i berättelsen är att Jesus visserligen bannade Petrus för att han inte fortsatte att titta på Jesus och fortsatte att gå på vattnet, men att han samtidigt drog upp Petrus ur vattnet (Matt 14:31). Han blev inte sur och lät Petrus klara sig själv. När Petrus släppte fokus på Jesus släppte inte Jesus fokus på Petrus.

Jag är alltså på väg att bli präst. Vägen är inte kort och spikrak, om man säger så. Den har varit lång, med många krökar och toppar och dalar. Nu senast har jag fått lov att lägga till en termin till mina studier, till synes i onödan. Och när det blir så, då sjunker jag. Precis som Petrus. Hur kunde jag tro att jag skulle kunna bli präst?

Men då får jag små signaler, små tecken på att jag ändå är på rätt väg. Till exempel när min blivande chef svarar på en fråga som jag hade tänkt ställa, men inte ställde. Och när någon annan än jag själv läser upp en snutt ur Bibeln som handlar om just det som mina tankar sysslar med just då, men som jag inte hade berättat för den personen.

Det har hänt förut. Till exempel en gång för länge sedan, när jag mot min vilja måste flytta från ett ställe till ett annat, ett tillfälligt boende som jag inte ville till, och sa till Gud (inte till någon annan) att OK, men då vill jag kunna få lämna kvar mina möbler och inte flytta med dem till det tillfälliga boendet. Och då sa den person som erbjöd mig det tillfälliga boendet att jag inte kunde få ta med mina möbler dit. (Det är en lång historia, som jag kanske berättar mer om en annan gång.)

Sådana små signaler betyder inte mycket för någon annan än mig. Tillfälligheter, bara tillfälligheter, tänker kanske du. Men för mig betyder de där små signalerna, som jag själv inte tror är tillfälligheter, att jag trots allt kan fortsätta ett par steg till, på vattnet. Fastän jag inte kan.

Men vad betyder det – egentligen?

Den Bibel vi läser på vårt eget språk är en översättning av grekiska och hebreiska texter, som är mycket gamla. När man översätter måste man alltid välja mellan flera tänkbara översättningar, som kan vara ganska lika eller ganska olika varandra. Den text vi läser är alltså inte en exakt och odiskutabel översättning.

Så vad betyder de ursprungliga texterna – egentligen?

Många är de teologer som har ägnat tid åt att studera texterna, språken och de olika möjliga översättningarna, för att kanske hitta svaret på frågan.

Men mer intressant, tycker jag, är frågan: Så vad betyder det – för mig?

När du läser i Bibeln, fundera då gärna på vad de som skrev texterna kan ha menat när de skrev dem, då för länge sen. Men fundera också på vad texterna, alltså översättningen till ditt eget språk, betyder för just dig, just här och nu.

Vi brukar kalla Bibeln för ”Guds ord”. Min tro är att Gud kan tala genom det som står i Bibeln, och förmedla ett budskap till den som läser.

Jag tror inte att det är meningen att vi ska använda Bibeln som lagbok, i alla fall inte ord för ord (jag ska skriva mer om det, en annan dag). Men jag tror att det som står i Bibeln kan betyda någonting för oss som läser den. Betyda olika saker vid olika tillfällen och olika saker för olika personer.

För vi är alla olika.

Och relationen mellan oss och Gud är lika olika som vi är olika varandra.

Hur läser du Bibeln?

Förbundstecken

Finns det något vackrare än regnbågen? Så stor, så färgrik, så nära, men ändå så långt borta.

Där regnbågen slutar lär man ska kunna hitta en skatt, sägs det. Kanske just för att det inte går att hitta regnbågens slut.

När jag ser regnbågen tänker jag på Noa, och på Guds förbund med honom och med alla människor:

”Detta är tecknet för det förbund jag instiftar mellan mig och er och alla levande varelser ni har med er, för alla kommande släktled: min båge ställer jag bland molnen. Den skall vara tecknet för förbundet mellan mig och jorden.” (1 Mos 9:12-13)

Ett förbundstecken som bara syns när det har regnat. Ett tecken på att solen ändå finns där, bakom molnen. Ett tecken på att livet segrar över döden.

Du kan läsa mer om förbundet här: Så länge jorden består.