Är dopet någonting som man ”får”?

Jag har i tidigare blogginlägg skrivit att man kan tänka att dopet är någonting man ”gör”.

Man kan också tänka att dopet är någonting man ”får”. Genom att bli döpt får man ta emot någonting av Gud. Men vad?

En tanke är att man får ett nytt liv, att man lämnar sitt gamla liv bakom sig och går in i ett liv tillsammans med Gud.

Det funkar bra att tänka så, tycker jag, när den som blir döpt är vuxen, eller i alla fall så pass gammal att själv kunna bestämma sig för att bli döpt. Men om det är en liten baby? En baby har väl inte något gammalt liv att lämna bakom sig?

Då tänker jag att även om man inte lämnar någonting bakom sig, rent konkret, så kan man ändå gå in i någonting nytt. Även en baby kan göra det.

Men om en baby inte är medveten om vad som händer i dopet kanske hen inte lever i det där nya livet när hen växer upp. Hur blir det då? Behöver man bli döpt igen, om man vänder sig bort från Gud, och sedan kommer tillbaka igen?

Men det är ju inte bara den som är döpt som barn som kan gå vilse och sedan hitta hem igen. Det kan alla göra, jag och du också. Behöver inte vi bli döpta igen, varje gång vi har tappat bort vår tro på Gud?

Hur tänker du?

Gud, du som ler och förlåter …

Jag vill dela med mig
av livserfarenheter
som jag ännu inte har.
Skriva om sånt
jag inte har lärt mig förstå.
Berätta för folk
hur dom ska vara;
jag vet ju bäst.
Jag,
som inte ens
har upplevt
det mest elementära!

Jag vill lära ut
hur man
visar medmänsklighet,
hur man visar
kärlek.
Jag,
som inte ens
kan tycka om
mina syskon
jämt!

Gode Gud,
du som ler
och förlåter,
lär mig
låta andra lära mig.
Hjälp mig älska
min nästa
såsom mig själv.

(Den dikten skrev jag när jag var tonåring.)

Varför sa han inte bara ”Nu är du frisk!”?

Har du tänkt på att Jesus gjorde på många olika sätt när han botade sjuka?

Ibland botade han på distans, bara sa ”Du trodde, och det ska ske” (Matt 8:13), eller ”din tro är stark, det skall bli som du vill” (Matt 15:28). Ibland rörde han den som var sjuk (Matt 9:29, Luk 14:4). Ibland sa han åt den sjuka att göra någonting, t ex att resa sig upp (Luk 7:14) eller att hålla fram den sjuka kroppsdelen (Luk 7:14). Och ibland gjorde han någonting mer avancerat, som att göra en deg av spott och smuts från marken (Joh 9:6).

Varför gjorde han det på så olika sätt?

Ja, inte var det för att det var nödvändigt för själva botandet. Jesus var 100% Gud (och 100% människa). Han hade kunnat bota alla sjuka på hela jorden, bara genom att aktivt vilja det. Så det måste ha berott på någonting annat.

Om vi tittar lite extra på berättelsen om den blinde mannen i Joh 9, vad ser vi då?

Jesus spottade på marken, gjorde en deg av spottet och strök degen på mannens ögon. Sedan sa han till honom att gå och tvätta sig i en speciell damm, och när mannen kom tillbaka hade Jesus gått därifrån. Händelsen störde fariseerna, eftersom det var sabbat, då det inte var tillåtet att arbeta – att behandla sjuka som inte var i livsfara, att knåda deg, att smörja saliv på sjuka ögon betraktades av somliga rabbiner som arbete – och ledde till hetsig diskussion med den botade mannen och hans föräldrar.

Det verkar, tänker jag, som om Jesus med avsikt gjorde kontroversiella saker. Antagligen ville han visa vem han var: Herren, Människosonen, Messias. Och i just det här fallet visade han att han var Herre över sabbaten (Matt 12:8, Luk 6:5).

Jesus botade människor för att han kände medlidande med dem. Men han gjorde det också för att visa vem han var. Därför anpassade han metoden till den aktuella situationen.

(Att han inte botade alla som var sjuka medan han vandrade som människa på jorden får jag skriva om en annan dag.)

Kroppen full med plast, själen full med …

Läser idag om hur mikroplasten vi släpper ut i sjöar och vattendrag sakta med säkert tar sig in i våra kroppar. Jag har inte bett den göra det, men har ändå bidragit till det tråkiga (läskiga) fenomenet. Det har vi alla, för ingen av oss kan leva ett liv helt fritt från plast, och ingen av oss kan hindra plasten i vårt skräp att hamna i naturen.

Det vi till att börja med bara såg fördelar med har nu blivit en risk, och ett hot mot vår hälsa och vårt liv.

Vad släpper vi på samma sätt – genom okunskap, ointresse och oförstånd – in i våra själar? Vi blir ständigt matade med pessimism, destruktivitet, och även ren ondska. Vi möter det i vår vardag, inte minst i nyheter och sociala medier.

Det vi till att börja med ser som någonting positivt är samtidigt en risk, och mer destruktivt än vi kanske är medvetna om.

Vi kan inte hindra det destruktiva att finnas, inte om vi vill leva bland andra människor. Därför behöver vi vara medvetna om problemet, och vara uppmärksamma på vad vi matar vår själ med.

Det finns en som kan hjälpa oss med det. En som bara ger oss goda gåvor. En som kan skydda vår själ.

Världens ljus. Livets bröd. Vägen, sanningen och livet.

Inte heller jag dömer dig …

Det kom några tjejer till Jesus.
De släpade med sig en annan tjej
och drog henne ända fram till honom.

”Hon har gjort något förfärligt!” sa de.
”Du vet vad som är rätt och fel, Jesus.
Nu ska du bestämma vad hon ska få för straff.
Hon har …”

”STOPP!” sa Jesus.
”Jag vet redan vad hon har gjort.
Det är inte jag som ska döma henne – ni ska göra det.
Men bara om ni aldrig har gjort någonting liknande själva.”

Tjejerna blev alldeles tysta, en lång stund.
Sen gick de därifrån, en efter en.

Jesus böjde sig ner och rörde vid henne som låg på marken.
”Var inte rädd!” sa han.
”Du gjorde fel,
men jag tror att du inte kommer att göra om det.

Var bara lugn.
Du kan gå nu.”

(Fri tolkning av Joh 8:3-11)