Eva, präst i Dalsland

För inte så länge sedan hände det igen. En människa tog sig rätten att avsluta andra människors liv, okända människors liv, utan någon som helst begriplig anledning. Jag sörjer med dem som har drabbats. Ord räcker egentligen inte till.

Jag säger många gånger till människor jag möter att de är värdefulla, och att de är älskade precis som de är, bara för att de finns till. Jag tror att det är sant.

Men vad hjälper det att veta att man är värdefull i Guds ögon, om man inte är värdefull i människors ögon?

Vad hjälper det att veta att man är älskad av Gud, om en helt okänd människa kan ta själva livet ifrån en, i ett enda ögonblick?

Livet är så ömtåligt, och den mänskliga gemenskapen är också ömtålig. Men vårt värde ligger inte i hur länge vi lever, eller hur vi dör. Vi är värdefulla därför att det liv vi har fått av Gud inte tar slut när vi dör.

Vi har fått det här livet, livet vi lever tillsammans på jorden, som en gåva. Att ta vara på, att använda på bästa sätt. Vi har ansvar för varandra. Vi kan hjälpa varandra.

Låt oss också göra det. Låt oss hjälpa varandra att fortsätta hoppas på det goda, fastän vi drabbas av det som är ont och obegripligt.

Det här med mänsklighetens gemensamma ansvar för skapelsen, vårt gemensamma ansvar och vår gemensamma skuld, kanske kan vara svårt att förstå. Men vi har en tydlig, och skrämmande, illustration till det, här och nu.

Jag tänker på det somm just nu utspelar sig i ”det stora landet i väster”.

En makthavare är vald. Alla har inte valt honom, men alla får gemensamt ta konsekvenserna av majoritetens, eller kanske ”majoritetens” val. Och protesterna verkar vara på väg att tystna, av rädsla.

Alla är indirekt ansvariga för detta. Ingen kan luta sig tillbaka och säga ”skyll inte på mig, jag är oskyldig”.

Jo, de som la sina röster på en annan kandidat är på ett sätt oskyldigt drabbade av de övrigas val. Men det som nu händer kom inte som en överraskning, från den ena dagen till den andra. Många större eller mindre händelser ledde fram till dagens situation.

Inte ens den som hela tiden har talat och handlat i motsatt riktning kan nu luta sig tillbaka och slå ifrån sig och ta avstånd från alltihop. Vi får aldrig sluta protestera mot det som är fel, och vi får aldrig stå bredvid och påstå att allting är någon annans fel, någon annans ansvar. Vi, var och en av oss, alla tillsammans, har fortfarande gemensamt ansvar för hur vi hanterar planeten, och varandra.

Som Martin Luther King lär ska ha sagt: ”Den yttersta tragedin är inte de onda människornas brutalitet, utan de goda människornas tystnad”.

Gud, låt mig aldrig tystna!

Någon frågade mig nyligen vad jag skulle vara beredd att dö för. Eller, frågan var nog vem jag skulle vara beredd att dö för. Jag behövde fundera lite innan jag svarade, och svaret blev till slut – ingen.

Det kändes lite snopet, faktiskt. Är jag en egocentrisk fähund, som inte värderar någon annan så högt att jag skulle kunna ge mitt liv för att den andra skulle få leva?

Så här gick mina tankar innan jag svarade:

Om jag dör, hur vet jag då att den jag ger mitt liv för kommer att få leva? Tänk om jag dör, och så dör den andra personen också? Då har jag dött förgäves.

Som förälder tror jag att man skulle vara beredd att ge sitt liv för sina barn. Jag har inga barn själv, men jag kan föreställa mig att man skulle göra vad som helst för sina barn. Det verkar naturligt, på något vis.

Men hur kan man veta att man kan rädda sitt barn från döden genom att själv dö?

Om någon hotar ditt barn, och du säger ”ta mig i stället, och låt mitt barn få leva”, varför skulle du i så fall kunna lita på att den som hotar er verkligen skulle skona ditt barn, bara för att du själv dör?

När vi pratar om att Jesus gav sitt liv för oss, hur tänker vi då?
Vi säger att Jesus död har gett oss liv, evigt liv. Och det litar vi förstås på, eftersom löftet kommer från Gud. Gud, som alltid håller vad han lovar. Så det stämmer, Jesus gav sitt liv, och vi får leva.

Men hur tänkte Jesus själv?

Han var helt och hållet Gud, så han visste förstås vad som skulle hända, och hur det skulle gå.

Men han var också helt och hållet människa, och kunde därför inte vara säker på hur det skulle gå.

Ja, det där klarar våra mänskliga hjärnor inte riktigt att hantera. Jesus både visste och inte visste, samtidigt.

Men just i det ögonblick då han blev tillfångatagen, just i det ögonblick han fick veta att han verkligen skulle dö, då var han tvungen att vara helt och hållet människa. Annars hade alltihop varit förgäves.

Jesus var tvungen att dö utan att veta.

Ändå valde han att låta sig dödas.

För dig.

För mig.

För mänskligheten.

Har du några förebilder? Människor som du ser upp till, och som du har som föredömen i din Gudsrelation?

Det är fantastiskt bra att vi har varandra, att vi kan lära av varandra och att vi kan hjälpa varandra med våra kunskaper och erfarenheter. När två går tillsammans, eller när man får restips av någon som har gått samma väg, känns resan inte så lång.

Men…

Jag skriver ofta ”men”. Det beror på att allting kan ses från olika håll. Det finns alltid åtminstone två olika sätt att tänka om någonting. Och det tycker jag är viktigt.

Förebilder är bra. Men en förebild kan också bli en framför-bild.

När en människa blir så viktig, eller tror sig själv vara så viktig, att hen skymmer sikten i stället för att gå bredvid, då kan det gå illa. Hur klok min förebild än är, är hen ändå aldrig lika klok som den jag egentligen bör följa. Och om en blind leder en blind faller båda i gropen.

Vem följer du?

Jag har träffat många människor som mår dåligt på olika sätt. Ganska många har försökt ta sina liv, flera av dem har försökt mer än en gång. Några har tyvärr också lyckats.

När jag har pratat med dem har det blivit så tydligt för mig att de nog egentligen inte vill dö. De har bara så fruktansvärt ont, i kroppen eller i själen, att de inte ser någon annan utväg.

Jag vill så gärna att mina lidande vänner ska få se att det finns andra sätt att hantera smärtan. Att man inte behöver dö. Att det går att leva, och leva med glädje, fastän det inte alltid är lätt, och fastän det ibland kan göra väldigt ont också.

Vet man att man är älskad, älskad precis som den man är, utan förbehåll eller kritik, då kan det vara en början. Man orkar mycket mer när man vet att man är älskad och betydelsefull.

Att vara älskad betyder inte att man slutar ha ont, särskilt inte om det onda sitter i kroppen. Men den som är älskad kan dela sin smärta med den som älskar. Då blir det lite lättare att härda ut. Och då blir det också lite lättare att se det goda och varma och fina som också finns i livet, vid sidan av all smärta.

I Bibeln, särskilt i Psaltaren, finns många exempel på vad människor har skrivit när de har haft riktigt ont, när de inte har kunnat se någon annan utväg än att dö. Men de som skrev alla de där böckerna i Bibeln har också haft en stark tro på Gud, på att Gud finns och att Gud verkligen kan hjälpa. Därför kan det, lite om vartannat och ibland direkt efter varandra, stå väldigt positiva utrop och väldigt negativa nödrop.

Det visar, tycker jag, att det är OK att känna och tänka och säga precis vad man känner och tänker och säger, och att Gud välkomnar att vi är ärliga, även mot honom.