Jag tror att Gud är god.
Jag tror att Gud har en god tanke om oss människor och för oss människor.
Jag tror att Gud kommer att göra slut på allt som inte är gott, en dag i framtiden. Förhoppningsvis ganska snart.
Jag tror att Gud vill att vi alla, varenda en av oss, ska bli räddade från det som är ont.
Jag tror också att Gud alltid är beredd att hjälpa oss människor, om vi vill ha Guds hjälp.
Därför litar jag på Gud.
Varje gång jag sätter mig ner för att skriva här på min blogg tänker jag att ”idag ska jag skriva om någonting som är enkelt och okomplicerat”. Men nästan varje gång märker jag att det jag vill skriva om inte alls är ”enkelt och okomplicerat”. Jag vill dela med mig av min tro och av vad jag har tänkt och upplevt som har med min tro att göra. Och för den som har liknande tankar och upplevelser som jag kan det förefall vara ganska självklart, det jag skriver. Men allting går också att vända och vrida på, och se på tusen olika sätt.
Idag ville jag bara skriva ”Gud är god”. Men så insåg jag att det inte är en självklarhet vad jag menar med det. Vad innebär det att Gud är ”god”? Och vem är Gud, egentligen?
Du som läser det här kanske inte alls upplever att det finns en Gud som är god. Kanske det har hänt dig saker i livet som du tycker vittnar om motsatsen.
Jag har också upplevt en hel del som skulle kunna tolkas som att Gud inte alls är god, om han ens finns. Men hela tiden har jag kommit tillbaka till en sorts grundtanke, och det är att Gud finns, och att Gud trots allt är god. God i betydelsen att han vill mig (oss) väl. Inte god i betydelsen att han ger mig allt jag vill ha, eller att han ”curlar” mig.
Jag hoppas att du också kan få komma dit, till en upplevelse av att det finns en som har goda tankar om dig. En som är över, under och runt omkring både dig och oss allihop. En som vill att du och vi allihop ska finnas, och som har en god avsikt med det liv vi delar med varandra.
En som jag kallar Gud.
Våld, mord, korkade människor och obegripliga krav från en skrämmande Gud – hur ska vi egentligen tänka när det gäller Gamla Testamentet (GT)?
Det enklaste vore förstås att ignorera GT, döma ut det som överspelat. Men gör inte det!
GT är en del av berättelsen om Gud, människan och den värld vi lever i. Bara för att vi kanske inte gillar allt som står där kan vi inte låtsas som om det inte är viktigt.
Den bibliska historien blir inte begriplig utan GT. Nya Testamentets (NT) berättelser behöver kompletteras av bakgrundsberättelserna. Det finns en anledning till att texterna i Gamla Testamentets böcker är skrivna och bevarade.
Jag tror inte att vi ska ta allting som står i GT bokstavligt. Det vore enkelt om vi kunde göra det – svartvitt och onyanserat, utan behov av reflektion, diskussion och tolkning. Men sådan är inte den Gud jag känner igen i både GT och NT. Gud är både nyanserad och ogripbar. Vi behöver ha det med oss när vi läser Bibeln.
En bra utgångspunkt för den som bara vill läsa bibeltexterna – utan att behöva lära sig grundspråken, hebreiska och grekiska, och utan att behöva grunna allt för mycket – är att ta till sig det som känns begripligt, och lämna det övriga till något annat tillfälle. Då får man förstås inte hela bilden klar för sig, men Gud är inte bara ogripbar, utan även lättillgängligt för den som söker.
Inte ens de allra klokaste kan förstå Gud helt och hållet, men minsta barn kan känna och ha gemenskap med Gud.
Du får vara som ett barn i relationen med Gud, om du vill. Det behöver vi alla vara, på sätt och vis. Om du även vill och kan djupdyka i bibeltexterna, och lära känna Gud med förnuft och intellekt så får du det också.
För mig kan Gud bara vara god.
Varför?
Bara någon som är god kan tänka ut en värld som den vi lever i, som fungerar så bra och är så vacker. Ingenting kan övertyga mig om att jorden och allt som är på den har kommit till av en slump. Bara en supersmart varelse, som dessutom är god, kan ha tänkt ut alla dessa växter och varelser, och hittat på ett sätt att få dem/oss alla att fungera tillsammans.
Jag sökte på nätet på ”kan Gud vara god?” och hittade då en artikel som jag tycker är mycket intressant. Den ger uttryck för ett sätt att tänka, när det gäller Guds eventuella godhet. Läs om du vill, här hittar du den: Hur i helvete(t) kan Gud vara god?
Det här ämnet – Jag tror att Gud är god – kommer jag att skriva mer om.
I Apostlagärningarna står det (bland annat) att ”man måste lyda Gud mer än människor”.
Den texten kan användas för att förklara både det ena och det andra. Den används inte alltid på ett bra sätt, tycker jag. Kanske beror det på ordet ”lyda”, som kan låta som att man är tvingad att göra någonting som man inte egentligen vill. Men så tror jag inte att det är tänkt i den här texten.
Vi människor har en fri vilja. Det betyder att vi alltid har ett val, även om valet många gånger kan kännas omöjligt. (Vi kan prata mer om den fria viljan en annan gång.)
Den här bibeltexten säger faktiskt att vi inte behöver göra sånt vi egentligen inte vill göra. Särskilt inte om någon annan vill tvinga oss att göra det.
Och Gud tvingar oss inte till någonting alls. Aldrig någonsin. Punkt slut.
När vi måste välja mellan att göra det som vi tror är rätt och riktigt och det som vi tror är fel, då väljer vi (förhoppningsvis) det som är rätt och riktigt. För det mest räcker det att använda sitt sunda förnuft. Men inte alltid.
Jag vet att jag själv ganska ofta vill göra sådant som jag vet att jag inte borde göra. För det mest är det, tack och lov, inte så farliga saker. Det kan vara att jag äter för mycket godis, eller att jag är sur och grinig mot någon som bara är snäll mot mig. Eller att jag…
Nej, jag ska inte avslöja alla mina fel och brister här i min blogg. Du kan nog själv tänka dig vad det kan vara. Antagligen för att samma sak gäller dig också.
De som sa att ”man måste lyda Gud mer än människor” i just den här bibeltexten var Petrus och apostlarna, alltså de människor som kände Jesus Kristus medan han levde som människa på jorden, och som hade valt att fortsätta att följa honom. De hade blivit tillsagda att hålla tyst med vad de visste om Jesus, att inte berätta för andra om honom. Men det kunde de inte göra. De bara måste berätta! Inte för att de var tvingade till det, av Gud eller av någon människa, utan för att de var så oerhört glada över att känna Jesus. Att hålla tyst med vad de visste var fullständigt omöjligt för dem.
Finns det någonting som du aldrig någonsin skulle kunna tänka dig att avstå från att göra, även om någon skulle försöka tvinga dig?
