Eva, präst i Dalsland

Jag läser Gamla Testamentet, och funderar.

De lagar och regler och bestämmelser som det står att Gud gav sitt utvalda folk var många, detaljerade och kanske att betrakta som stränga. Men folket hade inte själva bett om att få bli utvalda. Kanske inte så konstigt att de allt som oftast klagade, och kände sig orättvist behandlade.

Men …

En vän till mig har råkat ut för en olycka, och blivit rätt svårt skadad. Om det hade varit jag skulle jag ha klagat och gråtit, och undrat varför detta måste hända mig. Det kanske min vän också gör, när jag inte märker det. Men det som verkligen märks är att min vän är oerhört tacksam. Inte tacksam för olyckan, men tacksam för att fortfarande vara vid liv, och tacksam för att skadorna ändå är relativt hanterbara.

Det får mig att skämmas en smula.

Bibelns utvalda folk kanske också borde ha varit tacksamma. Inte tacksamma för sina svårigheter, inte tacksamma för alla lagar och regler de måste följa, inte tacksamma för att Gud styrde och ställde med deras liv utan att fråga efter deras åsikt om saken. Men tacksamma för sina liv. Tacksamma för sin frihet, efter hundratals år som slavar i Egypten. Tacksamma för kontakten med Skaparen och livgivaren. Tacksamma för den struktur och det hopp som deras Gud gav deras liv. Tacksam för att de fortfarande hade en framtid.

Detsamma gäller faktiskt mig också, när jag tänker efter. Bortsett från det där med Egypten, kanske. Jag har också oerhört mycket att vara tacksam för.

Ändå klagar jag.

I morse läste jag i Bibeln om en man som hittar en skatt i en åker. Han äger tydligen inte åkern, för när han hittar skatten gömmer han den igen, och sen går han iväg och köper åkern.

På det viset har han också köpt skatten, förstår man. Och det var ju smart gjort. Skatten var tydligen värd mycket mer än allt som den där mannen ägde, för han sålde allt han hade för att kunna köpa åkern.

Det är Jesus som berättar historien. Den handlar egentligen om ”himmelriket”. Om du vill kan du läsa den här: Matt 13:44.

Det jag fastnade för, idag, det var att det står ”i sin glädje”. I sin glädje gick han iväg och – gjorde vad? Jo, sålde allt han ägde. Det måste ha varit en väldigt stark glädje mannen kände, annars skulle han knappast ha tagit sig för att sälja precis allt han ägde för att kunna köpa åkern, och med åkern skatten som låg begravd i den.

Att hitta Jesus, att få kontakt med Gud, ska göra dig glad, annars är det inte på riktigt.

I Filipperbrevet står det att Guds frid ”är mer värd än allt vi tänker” (Fil 4:7). I den gamla svenska översättningen heter det i stället att Guds frid ”övergår allt förstånd” (Fil 4:7, 1917). Jag tycker personligen att den gamla översättningen stämmer bättre med originalet.

Guds frid ska, enligt den här bibeltexten, ge vårt hjärta och våra tankar skydd – om vi låter Gud får veta alla våra önskningar. Det kan låta enkelt, men att vara verkligt öppen inför Gud är inte så lätt som man skulle kunna tro. Pröva!

Här kan du lyssna på bibelversen, om du vill: Rejoice in the Lord alway i en tonsättning av Henry Purcell framförd av elever på musiklinjen vid Skara Stifts Folkhögskola hösten 1993.

Går du (också) och bär omkring på en massa inre skräp? Saker som du har tänkt, sagt eller gjort som du vet var fel? Kan det rentav vara så att du inte riktigt kan, eller vågar, närma dig Gud, för att du har det där skräpet i ditt inre?

I så fall kan du släppa det nu. Du kan lämna över det till Gud, tala om att du vet att det var fel, och att du ångrar dig. Och sedan gå vidare i livet, utan allt det gamla skräpet.

Så enkelt är det.

Vi människor har så svårt att fatta det, fatta att det inte är svårare än så. Varför skulle vi annars hitta på så mycket som vi tror att vi måste göra för att få förlåtelse? Vi tänker att vi behöver ”göra” något också. Goda gärningar, kanske. Eller botgöring av olika slag. Men förlåtelsen är gratis, och ögonblicklig.

Visst kan vi ibland också behöva göra någonting. Gottgörelse, kallas det visst. Göra det vi kan för att ställa tillrätta det vi har ställt till för andra människor. Inte för att Gud ska kunna förlåta, för när vi ber om förlåtelse är det redan klart. Men för att vi gärna också kan försöka bidra till att göra världen till en bättre plats att leva i.

Kan det verkligen vara så enkelt?

Ja, det kan det, och det är det.

Fråga rövaren på korset bredvid, så får du höra!

När man funderar på hurdan Gud är (om man nu tror att Gud finns, förstås) kan man fundera åt flera olika håll.

Man kan koncentrera sig på allt dåligt som finns. Krig, svält, miljökatastrofer, onda människor… listan kan bli hur lång som helst. Med så mycket som är dåligt kan det väl inte finnas en Gud som är god?

Men man kan också se det från andra hållet. Egentligen är det ju ganska konstigt att vi människor inte har råkat värre ut än vi har gjort. Våld och krig och hat har funnits i alla tider, men vi, människorasen, har ändå överlevt. Med tanke på hur många som kör bil när de har druckit alkohol är det obegripligt att det inte händer fler olyckor och att inte fler människor dör i trafiken. Och trots att så många bara verkar bry sig om sig själva finns det fortfarande kärlek och vänlighet ibland oss. Kanske det ändå kan vara så att det finns en Gud som är god, och som skyddar oss från att förinta oss själva?

Om det finns en Gud som är god, hur skulle det då påverka dig och ditt liv?