Glädjebud till de förtryckta

En av söndagarna i fastan läser vi i kyrkan några verser ut profeten Jesajas bok.

Ofta tänker vi kanske att en profet talar om för alla hur fel de har, att vägen de går på leder åt fel håll, att det sätt de hanterar sina liv och sitt ansvar (läs: makt) är förkastligt.

Så är det ganska ofta i Bibeln. Men profeterna var inte bara kritiska. De var också utsända med ett glädjebud – Gud har inte glömt oss, Gud bryr sig om hur vi har det och vill att vi ska förstå hur mycket han älskar oss.

När vi möter orättvisor och förtryck reagerar vi ofta med en motreaktion. Vi kanske protesterar, höjer våra röster och talar om att vi inte uppskattar det som händer.

Och det är bra, det ska vi göra. Men…

Att protestera, att säga emot, att försöka ta bort det som är fel, det räcker inte.

Vi behöver också ersätta det dåliga med någonting bra.

Vi behöver också komma till dem som har blivit lidande av det felaktiga. Vi behöver stötta, trösta och hjälpa.

Om inte det dåliga ersätts med någonting bra, då kommer det dåliga tillbaka, kanske ännu mer än tidigare.

Min idol och förebild, Jesus Kristus, berättade en liten berättelse om just det. En liknelse, som ska tolkas som en symbolberättelse, inte som en exakt beskrivning. Om du vill kan du läsa den berättelsen här: Matt 12:43-45

Protestera gärna mot orättvisor och förtryck! Men glöm inte att vara en glädjebudbärare också.

Gud är som ett vajerräcke

I Ordspråksboken kan vi läsa följande:

”Ty den HERREN älskar, den agar han, likasom en fader sin son, som han har kär.” (Ords 3:12 1917)

De orden har många gånger använts för att rättfärdiga aga, eller ”kroppslig bestraffning i uppfostrande syfte” som Wikipedia skriver.

Det står ungefär likadant i vår nuvarande bibelöversättning. Men om man tittar på vad som står i den ursprungliga texten, som är på hebreiska, så betyder det aktuella ordet visserligen ”straffa”, men även ”tillrättavisa”. Och varken straff eller tillrättavisning är detsamma som kroppslig bestraffning.

Jag tänker mig att Gud är som ett vajerräcke på motorvägen. Vajerräckena sitter där som ett skydd, för att minska riskerna både för den som är på väg att köra av vägen och för övriga trafikanter:

”Vid påkörning av ett vajerräcke så lägger sig de mjuka stolparna ned och de längsgående vajrarna lägger sig på bilsidan och bildar en båge som mjukt för fordonet tillbaka mot körbanan.” (Wikipedia)

Skillnaden mellan aga och tillrättavisning är som skillnaden mellan en betongmur och ett vajerräcke.

Vilken av dem tror du att Gud, som älskar alla människor lika mycket och vill oss alla väl, liknar mest?

Pay it forward

Pay it forward är namnet på en bok och en film. Ja, faktiskt en hel rörelse. Tanken är att om jag gör någonting bra åt en människa, så kommer jag så småningom att få någonting bra gjort åt mig, av en helt annan människa. Jag hjälper dig, du hjälper en annan, som hjälper en tredje, som hjälper en fjärde osv, som så småningom hjälper mig.

Eller som en världsberömd person en gång sa: ”Ge, så skall ni få.”

När gjorde du någonting bra för någon senast, utan att förvänta dig att få någonting tillbaka (av just den personen)?

Gräns-lös, eller gräns-fri?

Att vara gränslös, att inte vara så bra på att sätta trygga gränser kring sitt eget eller någon annans inre (min egen definition), kan leda till stora problem i livet.

Men att vara gräns-fri, att vara trygg i sig själv och utan problem veta vad som är bra eller inte bra för en själv, är en helt annan sak.

Det kan också betyda att vara trygg med gränser som har definierats av någon annan, någon som har mer erfarenhet och kunskap, och som helt och fullt respekterar andra människors integritet, och därför är fullständigt pålitlig.

Till exempel Gud.

Trygga och pålitliga gränser skapar inte tvång eller fångenskap, men verklig frihet.

Hur är det med dig – är du gräns-lös eller gräns-fri?