”Du är min fristad,
du bevarar mig för nöden,
du låter jubel över räddningen ljuda omkring mig.” (Ps 32:7)
Jag föreställer mig att det alltid står fullt med änglar runt omkring mig (och dig), och att de jublar eftersom de ser den räddning som jag (du) inte alltid själv kan se. Och om jag (du) sträcker ut handen åt något håll, och liksom kommer i kontakt med änglarna, då kan jag (du) liksom ”känna” deras glädje och jubel.
Sträck ut handen, du också!
Ibland får jag intrycket att det som gäller för många av oss människor är ”Alla på en gång, men jag först!”
Om ingenting spelar någon roll, då är det förstås viktigt att se till att man själv får det man vill ha. Eller det man själv tror att man behöver.
Då blir andra människor inte så viktiga. Den viktigaste personen är jag själv.
Men när jag (du) har fått det jag (du) behöver för att överleva och ha det ganska bra, kan jag (du) då inte börja tänka lite mer på andra människor också?
Det kanske inte är så att ingenting spelar någon roll? Kanske finns det ganska mycket som spelar roll?
Kanske det faktiskt ändå är så, när jag (du) tänker efter, att det finns en hel del som spelar väldigt stor roll?
En av de allra mest uppskattade delarna av Svenska kyrkans gudstjänster är välsignelsen:
”Herren välsigne dig och bevare dig.
Herren låte sitt ansikte lysa över dig och vare dig nådig.
Herren vände sitt ansikte till dig och give dig frid.”
Att välsigna någon betyder att be om Guds beskydd för den personen, alltså att önska hen allt gott.
Genom att det är Gud som ombeds bevara och beskydda personen får bönen, önskningen, en särskild styrka.
I Svenska kyrkan är det bara prästen som använder välsignelsen i den ursprungliga formen. När någon som inte är präst läser välsignelsen byts ”dig” ut mot ”oss”.
Ursprunget till välsignelsen finns i Fjärde Moseboken i Bibeln, där Moses bror Aron, som var överstepräst, och hans söner, fick som uppdrag av Gud att välsigna folket. Därför kallas den för ”den Aronitiska välsignelsen”.
Men även om prästen har fått det särskilda uppdraget att välsigna församlingen i gudstjänsten så kan vem som helst be om Guds välsignelse, över sig själv eller över någon annan.
När bad du om Guds välsignelse senast?
Gud, välsigna mig och bevara mig.
Låt ditt ansikte lysa över mig och var mig nådig.
Vänd ditt ansikte till mig och ge mig din frid.
Amen. Tack!
…men lev i nuet!
Jag gick en runda i skogen häromdagen, och tänkte då på att jag tänkte på en massa annat än det jag just då höll på med. Att leva i nuet är inte alltid så lätt, särskilt inte när man känner behov av att planera för kommande dagar.
En vän till mig gick en krävande utbildning. Hon satsade all sin tid och energi på utbildningen, och avstod från att göra en hel del annat som hon egentligen gärna hade velat göra. Det kan jag göra sen, när jag är klar med utbildningen, sa hon.
Tråkigt nog blev det inget ”sen” för min vän. Hon fick lungcancer (fastän hon aldrig hade rökt i hela sitt liv), och lämnade jordelivet i förtid, strax efter avslutad utbildning, bara några år efter sin 40-årsdag.
Man behöver planera för framtiden, det behöver man absolut göra. Men för den skull ska man inte glömma bort att vara närvarande i nuet, och att med alla sina sinnen uppleva det man har runt omkring sig just här och nu. Man får också försöka att inte i onödan oroa sig för framtiden, när man planerar för den. (Matt 6:25-34)
Vem kan se Guds härlighet utan att bli förskräckt? Gud är så otroligt mycket härligare än vi kan föreställa oss. Om vi skulle få se en skymt av Gud, ansikte mot ansikte, skulle ingen av oss vara oberörd.
När Petrus, Jakob och Johannes fick se Jesus stråla av ljus, på förklaringsberget, blev de rädda. De hade vandrat med Jesus en tid, och sett honom göra otroliga saker och säga saker som fick dem att häpna. Ändå blev de överväldigade av synen. Efteråt fortsatte de som vanligt, tillsammans med den Jesus de kände så väl.
När vi tänker på hur mäktig och helig Gud är, låt oss då inte glömma bort att denna mäktiga och heliga Gud faktiskt älskar oss människor, var och en av oss, med en kärlek som gör att vår rädsla försvinner när vi upplever den.
Du kan läsa bibeltexten om Jesus och lärljungarna på förklaringsberget här: Mark 9:2-13
