Är dopet någonting man ”gör”?

Jag funderar på det här med att döpa, som Jesus sa att vi skulle, och att bli döpt.

Vad är det som händer när man blir döpt?

Ibland säger man att det är den som döps som ”gör” någonting i dopet. Eller, när den som blir döpt är ett litet barn, att den eller de som låter döpa sitt barn ”gör” någonting.

Det finns olika sätt att tänka kring vad man ”gör” i dopet. En tanke är att det är ett sätt att visa sin tro på Jesus, att visa att man vill vara med Gud. Eller att visa att man vill att det barn man bär fram ska vara med Gud.

En annan tanke är att man genom att bli döpt går in under Guds beskydd på ett särskilt sätt. Det kan också finnas en tanke att den som dör utan att vara döpt inte kommer till Gud efter sin död.

Om du har följt min blogg vet du nog att jag tror att Gud tar emot oss på grund av sin kärlek till oss, inte på grund av att vi genom att göra olika saker försöker få Gud att älska oss och ta emot oss. Så jag tror inte att vi förändrar Guds tanke om oss, genom att bli döpta.

Om dopet är ett sätt för oss att visa att vi vill vara med Gud, då är det inte den enda betydelsen av dopet.

Fortsättning följer.

När ilskan drabbar mig

I Efeseierbrevet står det att när vi drabbas av vrede ska vi inte låta det driva oss till handlingar som vi sedan ångrar. Nej, så står det egentligen inte, men så tolkar jag texten idag.

För den som lätt brusar upp ligger det nära till hands att skälla ut den som är orsak till ilskan, eller att göra någonting som just då kanske känns bra men som i efterhand visar sig vara både onödigt och dumt.

Ilska och vrede i sig kan vara till nytta i vissa lägen. Till exempel för att vi ska reagera på saker som är orättvisa, farliga eller onödiga. Det är vad vi gör med våra känslor som kan bli fel.

Återigen – vara och göra, stor skillnad!

(Läs gärna själv: Ef 4:26 enligt Bibel 2000 och i original. Det är alltid bra att kontrollera själv när någon påstår någonting, särskilt när det gäller Gud i allmänhet och Bibeln i synnerhet.)

Hur kan Gud älska mig, när jag är som jag är?

När du ber Gud om förlåtelse, vad ber du då om förlåtelse för?

Jag brukade be om förlåtelse för att jag var som jag var. Jag tyckte inte om mig själv, och förutsatte att ingen annan tyckte om mig. Inte Gud heller. Att Gud älskade mig betydde ingenting för mig. Han älskade ju alla lika mycket, och för mig betydde det att hans kärlek inte var något värd.

Men jag hade fel.

Jag jämförde Gud med olika människor, som hade burit sig illa åt mot mig, människor som sa att de älskade mig. Men det var en bakvänd jämförelse.

När människor älskar många lika mycket kan det betyda att de bara tycker om dem, inte verkligen älskar dem. För vi människor har inte kapacitet att älska många. Tycka om. Ja. Tycka mycket om. Ja. Men älska, älska no matter what? Nej, det klarar vi inte.

Så när jag försökte föreställa mig att Gud älskar alla människor lika mycket, då blev det bara ”tycker om”.

Men Gud är inte som vi. Gud KAN älska alla, verkligen älska var och en av oss, bara för att vi finns till. Hans kärlek är så oändligt mycket större än vår kärlek. När vi älskar någon, då är det bara som en blek kopia, en skugga, en liten snutt av den kärlek som Gud älskar med.

Vi människor älskar ofta för vad någon gör, eller hur någon är. Om den vi älskar sviker oss, eller inte älskar oss tillbaka, då minskar ofta vår kärlek till den personen.

Därför är det svårt för oss att riktigt fatta att Gud kan älska oss, var och en av oss, oavsett vad vi gör, oavsett vad som händer. Att han älskar oss, att han älskar dig, och mig, bara för att vi finns till.

Men det kan Gud. Och det gör Gud.

Varför bli döpt?

Varför finns dopet? Varför döper vi och blir döpta?

Om man vill förenkla kan man ju alltid säga att det finns en mycket bra orsak till att vi döper, och det är att kristendomens grundare har sagt att vi ska göra det.

”Åt mig har getts all makt i himlen och på jorden. Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar: döp dem i Faderns och Sonens och den heliga Andens namn och lär dem att hålla alla de bud jag har gett er. Och jag är med er alla dagar till tidens slut.” (Matt 28:18-20)

Men vad betyder dopet, egentligen? Händer det någonting när man blir döpt? Är det bara en symbolisk handling? Spelar det någon roll om man är döpt eller inte döpt?

Hur tänker du?

Eftersom Gud är god … (del 3)

För några dagar sedan skrev jag att jag INTE tror på en Gud som punktmarkerar det onda, en Gud som ständigt står beredd att förinta var och en som gör sånt som är fel (”det onda”).

Jag tror att Gud kommer att göra slut på det onda. Jag är helt övertygad om det. Jag vet bara inte när det kommer att hända.

Så här tänker jag:

Kanske vi människor, alltså hela mänskligheten, behöver fatta att vi inte klarar oss utan Gud?

Kanske det är därför Gud låter oss hållas, fastän vi förstör och skadar både oss själva, varandra och den värld vi lever i?

Kanske det kommer en dag när vi, allihop, som grupp, begriper att det faktiskt är vi själva som har ställt till allt elände vi ser omkring oss?

Kanske vi då kommer att förstå att vi behöver hjälp, hjälp av den som vet hur världen egentligen ska skötas?

Kanske det är då Gud kommer att göra slut på det onda?

Jag tycker att det låter ganska vettigt.

Vad tycker du?