Eva, präst i Dalsland

I början av Bibeln hittar vi berättelsen om Kain och Abel. Kain blev avundsjuk på sin bror och slog därför ihjäl honom. När sedan Gud frågade honom om hans bror, svarade han: ”Ska jag ta hand om min bror?” (1 Mos 4:1-16), alltså ungefär ”min bror får ta hand om sig själv, jag skiter väl i honom”.

Berättelsen om Kain och Abel handlar om syskonrivalitet, men också om ansvar.

Kain slog ihjäl sin bror för att han var avundsjuk på honom. Hellre än att se sin bror Abel ha det bra, tog han hela livet ifrån honom. ”Om inte jag får ha det bra ska minsann inte du heller ha det.” Typ.

Ändå visste Kain vad som behövdes för att han också skulle få det bra – ärlighet, öppenhet och kärlek. Men i stället för att vara ärlig, öppen och kärleksfull valde han mörker och ensamhet. I stället för att ta ansvar för sitt eget liv, förstörde han sin brors liv.

Var och en av oss har ansvar för vårt eget liv. Ingen kan ta över det ansvaret, det är bara vårt eget. Men eftersom vi alla lever tillsammans på jorden, och delar ansvaret för den, har vi på sätt och vis ansvar för varandra också. På det viset är vi alla syskon.

Vi kan aldrig få det bra, här på jorden, om inte alla får det bra. Så länge det finns orättvisor lider vi alla av dem.

Vem är din ”bror”?

---

Du kanske vill läsa fler inlägg på min blogg?
Här är en länk till ett av dem:

När vi människor lämnas att göra som vi själva vill brukar det inte alltid gå så bra. Kanske är det till och med så att det ofta går illa?

Av allt vi värderar högt kanske friheten är det främsta. ”You can be anything you want”, säger man. Vi vill själva bestämma över våra liv, och vill inte låta någon annan styra över oss.

Men klarar vi egentligen av den här friheten?

När vi får möjlighet att göra precis vad vi vill, gör vi då bara det som är sunt och bra?

När vi har råd att köpa precis vad vi vill, köper vi då bara det som är bra för oss?

När vi när som helst kan äta precis vad vi vill, äter vi då bara det som är nyttigt och bra för oss?

Nej, det gör vi förstås inte.

Problemet är bara vem som ska hjälpa oss att göra det som är bäst för oss, när vi inte själva klarar att göra det.

Ska den som har mest kunskap ”bestämma”? Vem ska i så fall avgöra vilken kunskap som är mest kvalificerande?

Finns det någon enda människa, eller för den delen någon grupp av människor, som vet så mycket att just den personen eller den gruppen är lämplig att bestämma över eller ens ge råd till dem som inte har lika mycket kunskap?

Finns det kanske en frihet som är större än att bara få göra precis som man själv vill? (1 Kor 1:30)

---

Du kanske vill läsa fler inlägg på min blogg?
Här är en länk till ett av dem:

För en tid sedan brann det i mitt närområde, och giftig rök spred sig till mitt kvarter. Tänk så skönt det vore att kunna sluta andas syre, och i stället börja andas någonting annat, när den rena och friska luften är på väg att ta slut!

Men att vägra att andas syre vore dumt, för att uttrycka det milt. Vi människor måste ha syre för att kunna leva. Det vet vi mycket väl. Det går inte att använda sitt fria val på det området. Jag tror inte heller att någon av oss känner sig förslavad av att inte kunna välja bort syret.

Vem vet vad vi människor behöver, bättre än den som har tänkt ut oss, och format oss, och gett oss livet?

Ändå sitter det långt inne att acceptera att vi är beroende av vår skapare. Att låta Gud var en auktoritet i våra liv kan verka som ett slaveri. Men det är i själva verket det som är verklig frihet.

---

Du kanske vill läsa fler inlägg på min blogg?
Här är en länk till ett av dem:

Somliga är stora,
andra,
de är små.
Somliga får vara med,
andra tittar på.

Jag är inte särskilt stor,
liten är jag inte.
Jag kan inte vara med,
inte titta på.

Jag letar,
letar som en tok.
Kan jag väl vara riktigt klok
som inte ser mig själv!

(Eva, 16 år)

---

Du kanske vill läsa fler inlägg på min blogg?
Här är en länk till ett av dem:

Att få vara Guds barn…
Att få vara Guds BARN!
med samma tanklösa
förtröstan,
utan en tanke på
att Far skulle kunna tappa mig
när han bär mig,
utan en tanke på
att Far skulle kunna glömma mig
och gå ifrån mig,
utan att misstänka Far
för att vilja mig annat än gott.
Inte Far, inte!
Han skulle aldrig
kunna tappa
eller glömma
eller skada.
Han skulle aldrig!
För han älskar mig.
När det gör ont i mig
gör det ont i honom.
När jag blir ledsen
blir han ledsen.
Vi sitter ju ihop,
delar samma Ande
samma blod,
jag är en med-lem i hans kropp.

---

Du kanske vill läsa fler inlägg på min blogg?
Här är en länk till ett av dem: