Eva, präst i Dalsland

Jag läser i profeten Nahums bok, i Bibeln, att ”Herren är en hämnande Gud, full av lidelse, Herren är en hämnare, fylld av vrede. Herren tar hämnd på sina motståndare, han vredgas på sina fiender.” (Nah 1:2)

Vad betyder det? Är Gud en arg och grym hämnare som vi behöver vara rädda för?

Det kan verka så. Och visst kan vi läsa och tolka de här orden som de står. Men det står också att ”Herren är god mot dem som hoppas på honom, han är ett värn på nödens dag, han tar sig an dem som flyr till honom” (Nah 1:7)

Av Gamla Testamentet i Bibeln kan man få intrycket att allting som händer är ett resultat av Guds konkreta handlingar. Liv och död, väder och vind, hälsa och sjukdom, framgång och motgång, allt beskrivs som Guds verk.

Läser vi hela Bibeln, både Gamla och Nya Testamentet, blir bilden inte riktigt densamma. Kanske beror det på att de som skrev böckerna i Gamla respektive Nya Testamentet inte hade samma världsbild. Kanske beror det på att vi som läser Bibeln behöver få se båda sidorna.

Jag brukar prata om att det är lag på att andas syre. Vi människor kan inte välja om vi vill vara beroende av att andas syre, eller inte vara beroende av att andas syre. Att andas, och därigenom få i oss syre, är inbyggt i vår konstruktion. På samma sätt är vi tvungna att äta, eller i alla fall få i oss näring. Vi är tvingade att lyda tyngdlagen. Vi blir blöta när det regnar. Vi kan bli skadade av för mycket solljus. Och så vidare. Naturlagar, pratar man om.

Tänk om det, som i Gamla Testamentet framställs som Guds aktiva och konkreta ingripande, i själva verket också handlar om naturlagar? Tänk om ”lyda Gud” betyder att acceptera våra livsvillkor och begränsningar, på samma sätt som vi måste acceptera att andas syre, få i oss näring och anpassa oss efter tyngdlagen? Tänk om ”Guds vrede” och ”Guds straff” i själva verket är resultatet av att vi vägrar att hålla oss till våra mänskliga begränsningar?

Vi säger väl inte att baksmälla efter en fylla är Guds straff? Eller att brutna ben efter en olycka är ett straff? Det är ju i själva verket ett resultat av vårt eget eller någon annans aktiva eller passiva val.

Allting som händer är inte Guds verk. Gud har tänkt ut, och gjort oss, och livet som vi har fått är förknippat med vissa förutsättningar. Accepterar vi de förutsättningarna funkar livet – ”Gud är glad”. Accepterar vi inte de förutsättningarna får det konsekvenser – ”Gud blir arg”.

Guds intresse, Guds önskan och längtan och vilja, är att vi, mänskligheten som grupp, ska växa upp och förstå vad som är bra för oss och vad som inte är bra för oss. Vi har ett gemensamt ansvar att göra vårt bästa för att nå det målet.

När jag förstod att jag skulle bli präst oroade jag mig för hur jag skulle klara det. Inte själva arbetsuppgifterna, men att vara en person som andra kanske såg upp till. Hur skulle det påverka min självbild? Hur skulle det påverka mitt sätt att bemöta människor?

Jag upplevde, och upplever fortfarande, att det är Gud som vill att jag ska vara präst. Det är därför Gud, inte jag, som ska ha äran för det jag eventuellt lyckas förmedla om Guds rike. Men eftersom det är min röst som hörs när jag pratar om Gud, och eftersom mycket av det jag säger är avsett som uppmuntran, tröst och stöd, är det förståeligt om de som hör mig tänker att jag är en god människa, med auktoritet, och ser upp till mig för det.

Så är det ofta när någon talar i Guds namn, eller gör goda saker på Guds uppdrag. Inte bara nu, i våra dagar. Det har alltid varit så.

Petrus, Jesus lärjunge, blev använd av Gud på ett mäktigt sätt. Han pratade om Jesus, och människor drabbades av en längtan att omvända sig (Apg 2:14-40). Han gjorde underverk i Jesu namn (Apg 3:1-10). Och människor trodde att det var Petrus själv som hade den makten (Apg 5:15), och de såg upp till honom för det (Apg 10:25).

Men Petrus blev inte förblindad av människors beundran. Han visste att han bara var ett redskap för Gud, och att hans förmåga kom från Gud (Apg 10:26).

Min bön är att Gud ska bevara mig, och alla som talar i Guds namn och förmedlar något om Guds rike, från att drabbas av högmod.

Jesus brydde sig om sina lärjungar, hur de mådde och hur de hade det. När han märkte att de var trötta ville han att de skulle vila. De åkte iväg till en öde trakt, men det visade sig att den inte var så ”öde” – många människor hade hört vart Jesus var på väg, och de hade också kommit dit. (Du kan läsa berättelsen här, om du vill.)

Vad gjorde Jesus då, när de inte fick vara ifred? Han och lärjungarna behövde ju vila.

I stället för att skicka iväg folket, eller själv ge sig iväg någon annanstans för att få sin vila, tog han emot dem, och undervisade dem. Inte bara lite grann, utan ”länge”. Det står att ”han fylldes av medlidande med dem”, för att ”de var som får utan herde”. Han brydde sig om dem, hur de mådde och hur de hade det.

När dagen började lida mot sitt slut var de alla hungriga. Varken Jesus, lärjungarna eller folket hade tillräckligt med mat med sig. Vad gjorde Jesus då?

Först sa han åt sina lärjungar att de ska ge folket mat. Men det kunde de ju inte. Då sa Jesus åt dem att ta reda på hur mycket mat som fanns på platsen.

Kanske lärjungarna själva borde ha tänkt på det, att ta reda på hur matsituationen såg ut. Men de var ju också trötta, och måste ha varit lika hungriga som alla de andra människorna som var där. I vilket fall som helst fick de chansen att först själva hitta en lösning på problemet.

Det visade sig att all mat som fanns var fem bröd och två fiskar. Verkligen övertydligt att det inte kunde räcka till alla som var samlade. Fem tusen män, står det. Det betyder att det antagligen var ungefär lika många kvinnor och barn, som också var hungriga.

Och så händer miraklet – fem bröd och två fiskar räcker till tio tusen människor. Det blir till och med mat över. Mycket, mycket mer mat än man hade från början.

Jesus brydde sig om sina lärjungar. Han brydde sig också om alla de människor han mötte. Inte bara deras andliga behov, utan också deras behov av mat, och vila.

När Gud skapade den här världen, som han sedan gav åt oss människor att ta hand om, då gjorde han det för vår skull, för att vi skulle ha en bra plats att leva på, tillsammans med honom. Allting som Gud gjorde var ”gott”, rentav ”mycket gott”.

Nu har vi människor ställt till det för oss. Vi tar inte hand om vår värld på ett bra sätt. Det kan se ut som om det vi har inte längre är ”gott”.

Men trots att vi har gjort så mycket ont mot det vi har fått att ta hand om, kan man fortfarande se att det i grunden är gott. Efter varje vinter kommer det en vår, då alla växter lever upp, och skjuter nya skott. Solen värmer jorden, regnet vattnar den, och vi får skörda frukterna av Guds gåvor.

Det Gud har gjort är i grunden gott. Vi har fått den här jorden att leva på för att Gud bryr sig om oss. Var och en av oss är viktig och dyrbar för Gud, även om vi människor inte alltid tänker på det, och inte alltid behandlar varandra väl.

När du ser på det du har omkring dig ì naturen – träd och buskar, fåglar och andra djur – då skulle jag önska att du blir påmind om hur mycket Gud bryr sig om. Inte bara ”alla andra” utan dig, just dig.

Gud har kapacitet att ägna hela sin uppmärksamhet åt varje enskild människa, hela tiden. Så när Gud ser på dig, då ser han bara dig, ingen annan.

Då är du den allra viktigaste personen på jorden, för honom.

Har du någon gång funderat på vad som skulle ha hänt om du hade gjort annorlunda i någon situation, alltså gjort någonting annat än det du gjorde?

Tänk om jag hade … i stället för … Tänk om inte … hade hänt mig. Vad hade hänt då? Hur hade mitt liv blivit då?

Kanske ångrar du ett eller annat val du har gjort. Kanske önskar du att du hade haft möjlighet att göra, eller vara, på ett annorlunda sätt. Kanske önskar du att någon annan hade handlat på ett annat sätt mot dig. Kanske önskar du att någonting som har hänt dig inte hade hänt, eller att någonting som inte har hänt hade hänt.

Men att tänka ”hur skulle mitt liv ha blivit om …” är egentligen samma sak som att tänka ”hur skulle jag vara om jag inte vore den jag är?”

Vi, både du och jag, är underbara och älskade varelser. Guds älskar oss inte mer ena dagen och mindre en annan dag, inte mer när vi är ”snälla” och mindre när vi är ”dumma”.

Det som händer oss, vare sig det är bra eller dåligt, blir en del av oss. Vad som än händer kan vi alltid lita på att vi är älskade, precis som vi är.

Därför behöver vi aldrig skämmas för någonting vi har gjort, eller som har hänt. Gör vi fel, och upptäcker det, då kan vi be om förlåtelse. Vi kan undersöka om vi kan rätta till felet, och i så fall göra vårt bästa. Men allt kan inte rättas till. Det som vi inte kan förändra får vi lägga i Guds hand. Sedan ska vi inte gå tillbaka och plocka upp det igen.

Ta vara på det du har, här och nu! Det är mer värt än alla ”tänk om”.

En av söndagarna i fastan läser vi i kyrkan några verser ut profeten Jesajas bok.

Ofta tänker vi kanske att en profet talar om för alla hur fel de har, att vägen de går på leder åt fel håll, att det sätt de hanterar sina liv och sitt ansvar (läs: makt) är förkastligt.

Så är det ganska ofta i Bibeln. Men profeterna var inte bara kritiska. De var också utsända med ett glädjebud – Gud har inte glömt oss, Gud bryr sig om hur vi har det och vill att vi ska förstå hur mycket han älskar oss.

När vi möter orättvisor och förtryck reagerar vi ofta med en motreaktion. Vi kanske protesterar, höjer våra röster och talar om att vi inte uppskattar det som händer.

Och det är bra, det ska vi göra. Men…

Att protestera, att säga emot, att försöka ta bort det som är fel, det räcker inte.

Vi behöver också ersätta det dåliga med någonting bra.

Vi behöver också komma till dem som har blivit lidande av det felaktiga. Vi behöver stötta, trösta och hjälpa.

Om inte det dåliga ersätts med någonting bra, då kommer det dåliga tillbaka, kanske ännu mer än tidigare.

Min idol och förebild, Jesus Kristus, berättade en liten berättelse om just det. En liknelse, som ska tolkas som en symbolberättelse, inte som en exakt beskrivning. Om du vill kan du läsa den berättelsen här: Matt 12:43-45

Protestera gärna mot orättvisor och förtryck! Men glöm inte att vara en glädjebudbärare också.