Pling-plong-änglar

Första gången hon såg dem var i en musikgudstjänst. På vägen dit hade hon bett att det skulle få bli en gudstjänst med liv och glädje i. (Året innan hade det mest varit som en vanlig konsert eller uppvisning.) Hon bad faktiskt att hon skulle få höra änglasången som hon visste fanns där, eller i alla fall i himlen ovanför.

Men hon fick inte höra änglarna. Hon fick se dem.

De flög omkring i luften ovanför kören, fram och tillbaka och hit och dit, och de spelade på sina olika instrument. Det var trumpeter och harpor mest. Och så var där blommor. De var som om de toner hon inte kunde höra blev synliga i änglarnas rörelser och i blomstergirlangerna de fyllde kyrkan med. Det var lovsång och jubel och öronbedövande skönhet, fastän det inte hördes.

När hon senare försökte beskriva hur änglarna såg ut blev hon alltid lite generad. ”Jo, men, de ser faktiskt ut ungefär som såna där bokmärkesänglar,” sa hon. ”Ganska små och kanske lite knubbiga, och klädda i någon sorts nattlinnen.”

Men egentligen gick det inte att förklara hur de såg ut. Ju mer hon tittade på dem för att se hur de såg ut i ansiktena, desto mindre kunde hon urskilja deras drag. Och när hon sa att de var små var det bara halva sanningen. De var egentligen stora. Så stora att de inte fick plats inne i kyrkan. Men de såg små ut. ”Jag tror att de inte alls är här inne i kyrkan,” sa hon fundersamt, ”utan att de flyger omkring uppe i himlen. Men att de på något sätt syns ända hit ner till oss.”

Efter den dagen såg hon dem ofta i kyrkan. Ibland flög de omkring och spelade, men inte alltid. Det fanns en tvärbjälke i ett hörn av kyrkan, framme under taket, och där brukade änglarna sitta när de hade tråkigt. Om prästen bara pratade strunt eller om församlingen inte tänkte på vad de sjöng. På det viset kunde hon liksom se hur stämningen var under gudstjänsten.

Det hände några gånger att hon och änglarna inte tyckte likadant. En gång, t.ex., var där ett par musikanter som spelade under nattvarden, och hon tyckte att musiken inte passade in. Den var för modern och livlig. Under nattvarden ville hon att det skulle vara tyst och stilla.

Så hon tittade upp för att se om änglarna satt på sin bjälke och hade tråkigt.

Men de flög ovanför musikanterna med så mycket blommor och fågelsång att de inte ens spelade på sina egna instrument!

Och när de tyckte om musiken kunde hon inte gärna tycka att den inte passade in.

Du kanske vill läsa fler inlägg på min blogg?
Här är en länk till ett av dem:

Historia – eller bara snack?

Men vad ska man göra, då? (Del 4)

Allt som behövs för att bli kristen är att tro på Jesus. Det har jag skrivit flera gånger här på min blogg.

Men vad är att ”tro”?

Det grekiska ord som vi översätter med ”tro” – πιστεύω – betyder ungefär lita på, ha förtroende för, hålla för sant, vara övertygad om.

Att tro på Jesus betyder då att lita på Jesus, ha förtroende för honom, tro att han är sann och verklig.

Det kan vara både lätt och svårt att tro på Jesus.

Svårt, därför att det är så otroligt.
Jesus – både människa och Gud.
Jesus – som blev dödad, men sedan blev levande igen.
Jesus – som lever här och nu, som alltid är precis där du själv är, men som samtidigt är långt borta.
Jesus – som ska komma tillbaka igen, en dag, så att alla människor kan se honom.

Lätt, därför att det inte är du själv som gör så att du kan tro. Tron är en gåva, ett mirakel. Tron på Jesus kommer till dig, när Jesus själv gör det.

En del av oss har lätt för att ta emot tron på Jesus. De av oss som är som barnen, sa Jesus (Matt 11:25, Matt 18:1-5, Luk 10:21, Luk 18:15-18). De av oss som är renhjärtade (Matt 5:8).

Man kan inte göra sig till ett barn. Antingen är man det, eller också är man det inte.

Man kan inte göra sig renhjärtad. Barn föds med rena hjärtan, sedan präglas deras hjärtan av miljö och erfarenhet, och då är det svårt att hålla sitt hjärta rent.

När vi har svårt för att tro på Jesus, då får vi ropa, som den desperata pappan till en svårt sjuk pojke: ”Jag tror. Hjälp min otro!” (Mark 9:14-29).

Och så får vi lägga våra svårigheter att tro på Jesus i Guds trygga händer.

Och låta oss bli burna, i stället för att försöka pressa fram en tro som vi inte känner att vi har.

Du kanske vill läsa fler inlägg på min blogg?
Här är en länk till ett av dem:

Lycka – eller glädje?

Kallelse och uppgift

Jesaja hörde Herrens röst säga: ”Vem ska jag sända?” Och fastän han mycket väl förstår att han inte är värdig, kan han inte låta bli att ropa: ”Här är jag. Sänd mig!” (Jes 6:1-12).

Han visste inte vad uppdraget innebar. Han visste inte i förväg vilket budskap han skulle förmedla till sitt folk, gudsfolket. Han visste bara att om Gud ville sända honom, då ville han gå, om Gud ville att han skulle tala, då ville han tala. ”Ve mig!” ropade han. ”Jag är förlorad!” Men han sa också ”Sänd mig!”.

Jag kan känna igen mig i Jesajas kallelseupplevelse. När jag först upplevde att Gud kallade mig, då visste jag inte, nej, jag fick inte veta, vad det var Gud ville att jag skulle göra. Min upplevelse var att Gud bara sa ”Gå!”. Och vad jag än frågade, så fick jag samma svar: ”Gå!”. Och jag kunde inte annat än att svara ja. Om Gud kallade ville jag svara. Om Gud sände mig, då ville jag gå. Om Gud ville att jag skulle tala, då ville jag tala.

Men jag förstod inte kallelsen. Jag förstod att Gud ville att jag skulle ”stå där framme och prata”, men jag förstod inte vad det betydde, eller hur det skulle gå till. Jag, som inte tyckte om att stå i centrum för uppmärksamheten. Jag, som inte kunde prata inför folk. Jag, som inte tyckte att jag dög till särskilt mycket, över huvud taget.

När vi hör Herren kalla oss – ”Vem skall jag sända?” – och när vi svarar ja på kallelsen, då vet vi inte vart den ska föra oss, eller vem Gud vill att vi ska tala till. Vi kan inte ställa krav på Gud, och själva bestämma vad vårt uppdrag ska vara, vem vi ska prata med, vad vi ska säga eller göra. Vi kan bara vänta på Guds ledning, och när den kommer kan vi bara gå på den.

För min del tog det lång tid innan jag kom i mål. Det tog lång tid innan jag förstod att det var präst jag skulle bli. Det tog lång tid innan jag blev klar med min utbildning och blev prästvigd. Det tog också lång tid innan jag förstod att det jag trodde var mitt mål kanske inte var det. Att Guds kallelse inte bara handlade om att nå ett mål, utan om varje steg på vägen fram till målet, och varje steg efter mållinjen.

Som präst kan jag på ett särskilt sätt förkunna evangelium. Men jag är inte bara präst. Jag är också kristen, och medmänniska. Och som kristen och medmänniska har jag också ett uppdrag från Gud.

Jag vet inte, jag kan inte veta, vad Gud kallar just dig till. Jag kan inte veta om du har haft eller kommer att ha en specifik upplevelse som har med kallelsen att göra. Jag vet inte heller om ditt uppdrag från Gud är tydligt och avgränsat, eller mer diffust och ogripbart. Jag vet bara att Gud har ett uppdrag för dig, vem du än är, och att det uppdraget är någonting som passar just dig.

Kanske ligger kallelsen fortfarande i framtiden. Kanske har du redan levt med kallelsen en tid, kanske rentav en lång tid. Men vare sig du förstår Guds kallelse eller inte kan du alltid svara ja. Du kan alltid säga: ”Här är jag, sänd mig!”, och sedan lägga fortsättningen i Guds trygga händer, och lita på att han leder dig.

Kanske får du nåden att märka vad Gud använder dig till. Kanske märker du ingenting. Men jag vet att Gud på olika sätt låter var och en av oss, var och en som älskar Jesus och som ställer sig till förfogande, vara ett redskap för hans nåd och kärlek, den kärlek som inte bara gäller den som tror, utan varje människa som lever, som har levt, och som kommer att leva här på jorden. Och om du tycker att du inte duger, att du inte har någoting att komma med, var då inte rädd för att, som Jesaja, ropa: ”Ve mig! Jag är förlorad!”. Men säg också: ”Här är jag, sänd mig!”