Frihet är det bästa ting…

När vi människor lämnas att göra som vi själva vill brukar det inte alltid gå så bra. Kanske är det till och med så att det ofta går illa?

Av allt vi värderar högt kanske friheten är det främsta. ”You can be anything you want”, säger man. Vi vill själva bestämma över våra liv, och vill inte låta någon annan styra över oss.

Men klarar vi egentligen av den här friheten?

När vi får möjlighet att göra precis vad vi vill, gör vi då bara det som är sunt och bra?

När vi har råd att köpa precis vad vi vill, köper vi då bara det som är bra för oss?

När vi när som helst kan äta precis vad vi vill, äter vi då bara det som är nyttigt och bra för oss?

Nej, det gör vi förstås inte.

Problemet är bara vem som ska hjälpa oss att göra det som är bäst för oss, när vi inte själva klarar att göra det.

Ska den som har mest kunskap ”bestämma”? Vem ska i så fall avgöra vilken kunskap som är mest kvalificerande?

Finns det någon enda människa, eller för den delen någon grupp av människor, som vet så mycket att just den personen eller den gruppen är lämplig att bestämma över eller ens ge råd till dem som inte har lika mycket kunskap?

Finns det kanske en frihet som är större än att bara få göra precis som man själv vill? (1 Kor 1:30)


Du kanske vill läsa fler inlägg på min blogg?
Här är en länk till ett av dem:

När förmågan är större än kunskapen

Jag vägrar att andas syre!

För en tid sedan brann det i mitt närområde, och giftig rök spred sig till mitt kvarter. Tänk så skönt det vore att kunna sluta andas syre, och i stället börja andas någonting annat, när den rena och friska luften är på väg att ta slut!

Men att vägra att andas syre vore dumt, för att uttrycka det milt. Vi människor måste ha syre för att kunna leva. Det vet vi mycket väl. Det går inte att använda sitt fria val på det området. Jag tror inte heller att någon av oss känner sig förslavad av att inte kunna välja bort syret.

Vem vet vad vi människor behöver, bättre än den som har tänkt ut oss, och format oss, och gett oss livet?

Ändå sitter det långt inne att acceptera att vi är beroende av vår skapare. Att låta Gud var en auktoritet i våra liv kan verka som ett slaveri. Men det är i själva verket det som är verklig frihet.


Du kanske vill läsa fler inlägg på min blogg?
Här är en länk till ett av dem:

Varför präst (del 1)

Vem är jag? Egentligen?

Somliga är stora,
andra,
de är små.
Somliga får vara med,
andra tittar på.

Jag är inte särskilt stor,
liten är jag inte.
Jag kan inte vara med,
inte titta på.

Jag letar,
letar som en tok.
Kan jag väl vara riktigt klok
som inte ser mig själv!

(Eva, 16 år)


Du kanske vill läsa fler inlägg på min blogg?
Här är en länk till ett av dem:

Jag vill öppna, inte stänga

Att vara barn till Gud

Att få vara Guds barn…
Att få vara Guds BARN!
med samma tanklösa
förtröstan,
utan en tanke på
att Far skulle kunna tappa mig
när han bär mig,
utan en tanke på
att Far skulle kunna glömma mig
och gå ifrån mig,
utan att misstänka Far
för att vilja mig annat än gott.
Inte Far, inte!
Han skulle aldrig
kunna tappa
eller glömma
eller skada.
Han skulle aldrig!
För han älskar mig.
När det gör ont i mig
gör det ont i honom.
När jag blir ledsen
blir han ledsen.
Vi sitter ju ihop,
delar samma Ande
samma blod,
jag är en med-lem i hans kropp.


Du kanske vill läsa fler inlägg på min blogg?
Här är en länk till ett av dem:

Ondskans hantlangare…?

Pling-plong-änglar

Första gången hon såg dem var i en musikgudstjänst. På vägen dit hade hon bett att det skulle få bli en gudstjänst med liv och glädje i. (Året innan hade det mest varit som en vanlig konsert eller uppvisning.) Hon bad faktiskt att hon skulle få höra änglasången som hon visste fanns där, eller i alla fall i himlen ovanför.

Men hon fick inte höra änglarna. Hon fick se dem.

De flög omkring i luften ovanför kören, fram och tillbaka och hit och dit, och de spelade på sina olika instrument. Det var trumpeter och harpor mest. Och så var där blommor. De var som om de toner hon inte kunde höra blev synliga i änglarnas rörelser och i blomstergirlangerna de fyllde kyrkan med. Det var lovsång och jubel och öronbedövande skönhet, fastän det inte hördes.

När hon senare försökte beskriva hur änglarna såg ut blev hon alltid lite generad. ”Jo, men, de ser faktiskt ut ungefär som såna där bokmärkesänglar,” sa hon. ”Ganska små och kanske lite knubbiga, och klädda i någon sorts nattlinnen.”

Men egentligen gick det inte att förklara hur de såg ut. Ju mer hon tittade på dem för att se hur de såg ut i ansiktena, desto mindre kunde hon urskilja deras drag. Och när hon sa att de var små var det bara halva sanningen. De var egentligen stora. Så stora att de inte fick plats inne i kyrkan. Men de såg små ut. ”Jag tror att de inte alls är här inne i kyrkan,” sa hon fundersamt, ”utan att de flyger omkring uppe i himlen. Men att de på något sätt syns ända hit ner till oss.”

Efter den dagen såg hon dem ofta i kyrkan. Ibland flög de omkring och spelade, men inte alltid. Det fanns en tvärbjälke i ett hörn av kyrkan, framme under taket, och där brukade änglarna sitta när de hade tråkigt. Om prästen bara pratade strunt eller om församlingen inte tänkte på vad de sjöng. På det viset kunde hon liksom se hur stämningen var under gudstjänsten.

Det hände några gånger att hon och änglarna inte tyckte likadant. En gång, t.ex., var där ett par musikanter som spelade under nattvarden, och hon tyckte att musiken inte passade in. Den var för modern och livlig. Under nattvarden ville hon att det skulle vara tyst och stilla.

Så hon tittade upp för att se om änglarna satt på sin bjälke och hade tråkigt.

Men de flög ovanför musikanterna med så mycket blommor och fågelsång att de inte ens spelade på sina egna instrument!

Och när de tyckte om musiken kunde hon inte gärna tycka att den inte passade in.


Du kanske vill läsa fler inlägg på min blogg?
Här är en länk till ett av dem:

Nåd, inte makt