… vars mor var Urias hustru.

I det allra första kapitlet i Matteusevangeliet, i Bibeln, finns en släkttavla. Det är Josefs förfäder som räknas upp där. Josef, Marias make och Jesus bonuspappa.

(Just nu behöver vi inte fundera över om släkttavlan är äkta eller inte äkta.)

(Vi behöver inte heller just nu undra varför det är Jesus bonuspappas släkt som räknas upp, inte hans biologiska mammas släkt.)

Jag reagerar på en sak i uppräkningen.

Släkttavlan börjar med Abraham. Abraham var far till Isak, Isak till Jakob, Jakob till Juda osv. Men rätt som det är står det ”vars mor var”. Tre gånger står det så. Först nämns Rachav, Boas mamma. Sen Urias hustru. Sen Rut.

Vad är det som är speciellt med detta?

Först och främst är det speciellt att det i denna maskulina släkttavla nämns tre kvinnor. Kvinnorna brukar för det mesta inte omnämnas i Gamla Testamentet. Men bland männen som räknas upp, och som är hämtade ur Gamla Testamentet, räknas alltså dessa tre kvinnor upp. Bara det är oväntat.

Men det är också annat som är speciellt med dessa tre kvinnor.

Rachav var en prostituerad kvinna som bodde i Jeriko. Hon hjälpte några spejare som Bibelns gudsfolk sände ut när de skulle erövra staden, och som tack för hjälpen fick hon komma och bo hos gudsfolket. Hon var alltså en hora, men hennes son Boas var enligt släktregistret en ättling till Abraham, fastän det inte står någonting om det i berättelsen om henne i Josuaboken.

Rut var en moabitisk kvinna. Moab var ett land som var fiende till Bibelns gudsfolk. Men Rut gifte sig med en man ur gudsfolket, och när han dog gifte hon om sig med Boas, Rachavs son.

Urias hustru, Batseba, var en kvinna som kung David såg från sitt tak och fick begär till. Han befallde henne att komma till honom, och låg med henne, medan hennes make var ute och krigade mot kungens fiender. Urias hustru hette Batseba, och hon blev gravid med kung Davids barn. Då såg kungen till att hennes make blev dödad, och gifte sig med hans änka. Det barn hon väntade dog sedan. Men de fick en till son, Salomo, som så småningom blev kung efter sin far David.

Dessa tre kvinnor skiljer sig alltså från övriga personer i den här släkttavlan, både för att de var kvinnor och för att de inte passade in i släkten, genom sin härkomst eller omständigheterna kring deras barns tillkomst.

Vad vill jag säga med det här?

Jo, den som skrev den här stamtavlan var noga med att inte bara räkna upp de personer som förväntades höra till släkten, utan också några som på alla sätt inte passade in i sammanhanget.

För mig betyder det att den som skrev stamtavlan var noga med sanningen. Om det inte var sanningen som var intressant borde han väl ha förtigit att de här tre kvinnorna var en del av släkten?

Eller vad tror du?

När all tvätt samlas i påslakanet

När jag tvättar lakan brukar det mesta av tvätten samlas inne i ett av påslakanen. Handdukar, örngott, underlakan och övriga påslakan kryper på något vis in i där, och stannar där. Så när jag tar ut tvätten ur maskinen är allt bara en enda stor klump.

När jag ska hänga upp tvätten till tork får jag därför plocka ut en sak i taget ur påslakanet, och skaka ut det, innan jag hänger upp det.

Det är ett pyssel som kräver tålamod.

Så tror jag att kan vara med våra tankar och bekymmer också. I alla fall kan det vara så för mig.

Jag bekymrar mig för någonting. Och då snurrar alla mina andra tankar in sig i det bekymret, så att allt blir en enda klump.

Då får jag sätta mig ner och plocka fram en tanke i taget, och skaka ut den, och ge den till Gud. Och sedan ta nästa tanke, och skaka ut den, och ge den till Gud.

Till slut har jag identifierat alla enskilda tankar, och gett dem till Gud.

Då är jag oftast inte lika bekymrad längre.

”Gör er inga bekymmer, utan när ni åkallar och ber, tacka då Gud och låt honom få veta alla era önskningar. Då skall Guds frid, som är mera värd än allt vi tänker, ge era hjärtan och era tankar skydd i Kristus Jesus.” Fil 4:6-7

.

Du kanske vill läsa fler inlägg på min blogg?
Här är en länk till ett av dem:

Bättre en katt i handen

Det där med att alltid vara glad

På ett ställe i Filipperbrevet i Bibeln står det så här:

”Gläd er alltid i Herren. Än en gång vill jag säga: gläd er.” (Fil 4:4)

Det kanske kan låta som att vi alltid ska vara glada, vad som än händer. Och på sätt och vis är det också så. Men det står ”i Herren”. Gläd er alltid i Herren.

Vad som än händer oss i livet kan vi alltid vara säkra på att vi, om vi vill det, får höra till Gud. Vi, du och jag och alla andra, får vara Guds barn. Vi får vara lika trygga med Gud som ett litet barn är, om det barnet har åtminstone en förälder som verkligen vet hur man älskar och tar hand som sitt barn (och inte bara vet det, utan också gör det).

Det är för att vi får vara Guds barn som den som skrev orden i Filipperbrevet menar att vi alltid ska glädja oss. Vet man i sitt inre att man är älskad, helt och hållet, hela tiden, vad som än händer, då kan man alltid vara glad för det. Även när det är annat som man verkligen inte tycker att man kan (eller ska) vara glad för.

Ibland får man nog gräva lite för att hitta den där glädjen ”i Herren”. Det är inte alltid den känns, man kan behöva fundera ett tag för att komma ihåg hur trygg man är, i det avseendet.

Jag hade kunnat skriva ”jag” i stället för ”man”.

Jag hade också kunnat skriva ”du”.

Kärlek kan inte tvingas fram

”Du skall älska Herren, din Gud, av hela ditt hjärta, med hela din själ och med all din kraft.” (5 Mos 6:5)

Hur kan man älska någon med hela sitt hjärta, hela sin själ och all sin kraft?

När man är förälskad går det bra. Då är man helt uppfylld av målet för sin kärlek. Men sedan går dagarna. Kärleken blir till vardag. Hjärta och tanke fylls med annat än den första förälskelsen överväldigande känslostorm.

Vad händer då?

Antingen tänker man att kärleken har tagit slut, och att man behöver hitta (eller redan har hittat) någon annan att älska.

Eller också tänker man att kärleken är ett förbund, ett löfte om trohet. Och försöker hitta sätt att älska som inte i första hand bygger på känslor.

Men kärlek kan inte tvingas fram. Om någon kräver att bli älskad har den personen redan förbrukat det förtroende som är grunden för kärleken. Kärleken måste först komma av sig själv, innan den kan bli en överlåtelse, ett förbund, ett löfte.

När Gud säger att ”du ska älska” mig ”av hela ditt hjärta”, då är det inte ”du ska älska” som betonas. Inte ens Gud kan tvinga fram kärlek. Nej, det som betonas är ”hela”.

Älska mig, eller älska mig inte, men gör det helhjärtat. Det är vad Gud säger.

Att älska Gud kan innebära känslor. Särskilt när man just har upptäckt vem Gud är. Men det är inte känslorna som bär kärleken.

Om du vill tillhöra Gud, fundera då på vad det kostar dig.

Fundera på vad det ger dig.

Och gör ett val som du tror att du kan hålla fast vid, både när solen skiner och när åskan går.

.
Du kanske vill läsa fler inlägg på min blogg? Här är en länk till ett av dem:
Med himmelriket är det så …