… än omkommen och bortkörd.
Jag förundras ständigt över att så många bilister kör om mig. Inte bara när jag kör långsamt, utan även när jag håller ”rätt” hastighet.
Allra mest förundras jag över att jag många gånger blir omkörd när jag precis kommer fram till en plats där den tillåtna hastigheten ökar. Alltså just när jag har passerat en skylt med en högre siffra på.
Jag kan förstå att jag blir omkörd när jag inte håller tempot. Men det verkar så osmart att köra om någon som håller på att öka farten. Det tar längre tid att köra om just då, och en måste accelerera ännu mer än vid en vanlig omkörning.
Vad är logiken i det, liksom? Tar tålamodet slut, just precis där?
Och då tänker jag, att det kanske är så jag också gör, ibland.
Nej, jag gör inga sådana omkörningar, det kan jag lova dig. Men jag kanske gör ungefär likadant i andra sammanhang.
Till exempel när Gud leder mig i en viss riktning, ger mig små hintar, på olika sätt visar att det kan vara bra om jag rör mig åt ett speciellt håll, men det tar lite tid innan jag märker att någonting händer.
Om jag inte lyssnar, inte väntar in den rätta tiden, då kanske jag sätter igång med en omkörning just när den rätta tiden äntligen är inne. Och missar min avfart. Bildligt talat.
För jag kan bli rätt så otålig när jag måste vänta på någonting, särskilt när jag inte vet hur länge jag ska behöva vänta.
Men jag behöver inte vara otålig när jag väntar på Guds tid. För medan jag väntar pågår själva livet, precis där jag befinner mig, just här och nu.
Visst leder Gud mig, och dig, mot ett mål. Men vägen dit är inte oviktig, eller ointressant.
För vägen är ofta en del av målet, i Guds rike.
.
Du kanske vill läsa fler inlägg på min blogg?
Här är en länk till ett av dem:
