Eva, präst i Dalsland

Det finns ingen ”rätt sida” i ett krig. Alla som krigar gör fel. Punkt.

Så långt är det enkelt. Alltså att säga som jag just sa. Det svåra är att verkligen låta bli att kriga.

Blir man anfallen ”måste” man försvara sig. Det sitter i ryggmärgen på de flesta av oss.

Men det blir inte mer rätt för det.

Och det är inte enkelt.

Du skall icke dräpa, står det i Bibeln. Men det berättas också om att Gud befaller sitt folk att gå ut i krig, och att till och med utplåna hela folkslag och riken.

Motsägelser i Bibeln borde få oss att fundera på hur vi ska läsa Bibeln, och hur vi ska tolka det som står i den.

Bättre säga att vi inte vet, eller inte förstår, än att slå knut på oss själva för att försöka få allting i Bibeln att vara klart och tydligt, när det inte är det.

Hur läser du Bibeln?

.

---

Du kanske vill läsa fler inlägg på min blogg?
Här är en länk till ett av dem:

Jag har tidigare skrivit om Abram/Abrahams fru, Saraj/Sara, och hur illa hennes man behandlade henne vid några tillfällen. Det finns fler berättelser i Bibeln där kvinnor behandlas illa. Till exempel den om Lot och hans döttrar.

Lot bodde i Sodom. Han fick besök av två änglar/män som han bjöd in i sitt hem. Stadens manliga befolkning kom då och krävde att Lot skulle lämna ut männen till dem. Lot vägrade, och nu kommer det hemska:

Lot sa till stadens alla män att de kunde få hans två döttrar i stället – de kunde göra vad de ville med dem, sa han.

Om du vill kan du läsa berättelsen här: 1 Mos 19:1-29

Så blev det nu inte. Både Lot och hans döttrar blev räddade, och Sodom förstördes. Men blotta tanken – att en far skulle utlämna sina döttrar till en vild och våldsam folkhop… Jag ryser! När Bibeln skrevs var kvinnosynen inte som den kvinnosyn de flesta av oss har idag. Men ändå!

Man kan resonera hur man vill om den här berättelsen, den är hemsk, och det är svårt att förstå varför den står med i Bibeln. Men den finns där, och vi behöver fundera på den.

Hur tänker du om detta?

.

---

Du kanske vill läsa fler inlägg på min blogg? Här är en länk till ett av dem:

Jag vill dela med mig
av livserfarenheter
som jag ännu inte har.
Skriva om sånt
jag inte har lärt mig
förstå.
Berätta för folk
hur dom ska vara,
jag vet ju bäst!
Jag,
som inte ens
har upplevt
det mest
elementära!

Jag vill lära ut
hur man
visar medmänsklighet,
hur man visar
kärlek.
Jag,
som inte ens
kan tycka om
mina syskon
jämt!

Gode Gud,
du som ler
och förlåter,
lär mig
att låta andra lära
mig.
Hjälp mig älska
min nästa
som mig själv.

(Eva, 17 år)

.

---

Du kanske vill läsa fler inlägg på min blogg?
Här är en länk till ett av dem:

För en tid sedan fick jag en blåsa under ena stortån.

Eller, rättare sagt, för ganska lång tid sedan. Flera år sedan, faktiskt.

Den där blåsan har kommit och gått. Ibland har den svällt upp, för att sedan bli platt igen. Men den har inte försvunnit.

När den nu kom tillbaka med förnyad kraft blev jag lite irriterad på den, får jag erkänna. En blåsa under stortån, hur kul är det?

Så jag stack hål på den.

Det gjorde ont. Och sedan gjorde det ont när blåsan inte längre var fylld med vätska. Vätskan i en blåsa är ju ett skydd mot bland annat smärta.

Och sedan, när jag tröttnade på att ha en massa löst skinn under stortån, då klippte jag bort det. (Det gjorde bara ont när jag kom för nära det skinn som fortfarande satt fast.)

Skinnet under blåsan var alldeles tunt och mjukt.

Ömtåligt. Känsligt.

Men det kommer att bli bättre. Skinnet kommer så småningom att bli tjockt igen. Så att tån är skyddad, som den ska vara.

Och då tänkte jag på någonting annat.

Jag tänkte på att blåsan under min stortå, och den läkningsprocessen, har sina motsvarigheter – i själen.

När vi blir sårade, skadade av någonting som händer oss, då bygger vi upp ett skydd mot smärtan. Och det är bra.

Men om skyddet hindrar oss från att läka, då är det inte längre bra. Då behöver vi kanske göra oss fria från skyddet.

Även om det gör ont. Även om vi då blir sårbara och känsliga.

För det är när vi vågar blotta våra känslor, dela dem med någon eller några som vi har förtroende för och känner oss trygga med, som vi kan bli hela igen.

Vem vågar du vara sårbar tillsammans med?

.

---

Du kanske vill läsa fler inlägg på min blogg? Här är en länk till ett av dem:

I Första Mosebokens 18 kapitel kan vi läsa om en märklig dialog mellan Gud och Abraham.

Gud är på väg till Sodom och Gomorra, för att undersöka om ryktena om städernas förfall har någon sanning i sig. Om det stämmer tänker Gud förstöra städerna. Abraham får höra vad Gud tänker göra, och blir upprörd. Frimodigt ifrågasätter han Guds omdöme:

”Skall du verkligen förinta den rättfärdige tillsammans med den orättfärdige? Kanske finns det femtio rättfärdiga i staden. Skall du då verkligen förinta den i stället för att skona den för de femtio rättfärdigas skull som bor där? Så kan du inte göra, döda den rättfärdige tillsammans med den orättfärdige, så att det går den rättfärdige på samma sätt som den orättfärdige. Så kan du inte göra! Skall inte den som är hela jordens domare göra vad som är rätt?”

Gud svarar tålmodigt, när Abraham gång på gång har invändningar. Kanske finns det bara 45 rättfärdiga i staden, kanske bara 40, kanske bara 30, kanske bara 20, kanske bara 10? Jo, om det så bara finns 10 rättfärdiga i staden ska Gud skona den. (1 Mos 18:20-33)

Naturligtvis visste Gud hur många rättfärdiga som fanns i Sodom och Gomorra och som skulle bli räddade när städerna gick under – bara Abrahams brorson Lot, hans hustru och deras två döttrar. Varför då denna dialog?

Allting som står i Bibeln står där för vår skull. För din skull och för min skull. För att vi ska veta vem Gud är, och hurdan Gud är. Den här dialogen visar oss att det går att prata med Gud, att Gud lyssnar och bryr sig, och att Gud inte straffar den som inte har gjort något fel.

Om det sedan gick till exakt så som det står skrivet, om dialogen mellan Gud och Abraham verkligen har ägt rum – ja, det kan vi prata om en annan gång.

.

---

Du kanske vill läsa fler inlägg på min blogg? Här är en länk till ett av dem: