Igår inhandlade vi lite bräder. Vi skulle göra en enkel kornisch att dölja gardinstången med. Väl framme i kassan ville de ha över två tusen kronor av oss, i stället för de ca 200:- som det egentligen skulle kosta. Den som räknade ut vad priset skulle bli råkade slå in en nolla för mycket.
De små, små detaljerna kan göra stor, stor skillnad!
Idag är det Tacksägelsedagen, om man följer kyrkoåret för Svenska kyrkan. Just den här tacksägelsedagen tänker jag med värme och tacksamhet på min gymnasiekompis, som tog med mig till Kyrkans Ungdom och till kyrkokören. Om hon inte hade gjort det hade jag inte varit den jag är idag.
Det är väl rätt självklart, kan man tycka. Allting som man upplever sätter spår, man formas hela tiden av det man möter och det man upplever. Men just detta, att hon introducerade mig i det kyrkliga livet, tror jag är en starkt bidragande orsak till att jag nu är på väg att bli präst.
Det är jag mycket glad för. Därför säger jag: Tack, Bitta! 🙂
”Be ständigt” står det på ett ställe i Bibeln (1 Thess 5:17). Men varför ska man be? Det är Guds vilja att vi ska be ständigt, står det strax efteråt. Varför är det Guds vilja att vi ska be, och dessutom be ”ständigt”?
Kan det vara så att Gud på något vis ”behöver” våra böner, eller att han kräver att vi ska be för att han ska vara nöjd med oss?
I så fall är Gud inte den jag tror att han är. Den Gud jag känner älskar oss vad vi än gör, oavsett om vi ber eller inte. Han accepterar oss och tar emot oss, utan krav på motprestation, om vi vill att han ska göra det.
Jag tror att det är vi, jag och du, som behöver bedjandet.
Bön är samtal med Gud, säger man. Varför samtalar man med någon?
När jag pratar med min man, till exempel, då gör jag det för att jag vill dela med mig till honom av vad jag tänker känner. Det känns bra att prata om saker och ting med honom. Och när vi inte ses på ett tag, kanske för att jag befinner mig på min studieort några dagar, då känns det bra att vi kan prata med varandra, även om det bara är via telefon (eller Skype).
Precis som samtal människor emellan är ett sätt att ha gemenskap, är bön, samtal med Gud, ett sätt att ha gemenskap med honom.
Gud vet redan vad vi tänker och känner. Men det kanske vi inte själv gör. Därför kan det vara bra att prata med Gud, och komma lite närmare både Gud och sig själv.
När pratade du med Gud senast?
Läste häromdagen att vetenskapen visst har kommit fram till att människan har en genetisk programmering som bara låter hen leva 120 år. Ungefär så stod det i alla fall på SVT:s nyhetssida.
Samma sak står också här: 1 Mos 6:3
Snacka om gamla ”nyheter”!
På en hel radda ställen i Bibeln står det att Gud har valt ut vissa människor. Gud valde ut ett folk (5 Mos 7:6), Jesus valde ut tolv lärjungar (Luk 6:13), Gud har valt ut ”oss” (Ef 1:4).
Finns det då olika ”klasser” eller ”nivåer”, där den ena personen är mer värd än den andra? Så måste det väl vara om somliga är utvalda och andra inte är utvalda?
Nej, jag tror att det är så här:
Det spelar ingen roll om man är ”utvald” av Gud eller inte. Eller kanske jag skulle säga att vem som helst kan bli utvald. Inte för att hen skulle vara bättre eller mer värdefull än någon annan. Utan för att den personen har låtit sig väljas ut av Gud. Så på sätt och vis kan man kanske säga att man kan välja att bli utvald.
Den som säger ”Ja!” till Gud har blivit utvald, eller låtit sig utväljas. Vem som helst kan säga ja till Gud. Vem som helst kan alltså bli utvald.
Ja, det där var kanske lite väl förenklat. Jag får nog fundera ett varv till, och återkomma.
