När jag var i 20-årsåldern hittade jag en liten bok som hette ”Bön, samtal med Gud”. Rosalind Rinker, som har skrivit boken, berättar om sina erfarenheter av det hon kallar samtalsbön, alltså att prata med Gud som man pratar med en vän.
Den boken betydde mycket för mig, på den tiden. Jag har kvar den. Jag tror jag ska läsa den igen.
Jag fortsätter på gårdagens inlägg om sinnesrobönen
Ett annat sätt att översätta ”grant me the serenity” är ”låt mig finna sinnesro”. Tanken med sinnesrobönen är ju inte att sinnesron plötsligt ska dimpa ner över en, utan att man genom övning ska lära sig att med Guds hjälp själv finna sinnesro, genom att reda ut för sig själv vad man kan och inte kan förändra.
Gud
låt mig finna sinnesro
att acceptera det jag inte kan förändra
mod
att förändra det jag kan
och förstånd att inse skillnaden.
Tack!
Jag återkommer till sinnesrobönen:
Gud
ge mig sinnesro
att acceptera det jag inte kan förändra
mod
att förändra det jag kan
och förstånd
att inse skillnaden.
Tack!
I det engelska originalet står det ”grant me the serenity”. Ordet ”grant” kan visserligen enklast översättas med ”ge”, men på engelska är det inte en begäran, snarare en bön om att få någonting som inte är en rättighet utan en gåva. Förläna, sa man förr i tiden.
Det handlar alltså inte om att man ska ha, som i ta för sig. Man ber om att få gåvan.
Gud, förläna mig sinnesro …
I Jakobs brev står det att om vi står emot djävulen så ska han fly för oss (Jak 4:7). Man kan tro vad man vill om ”djävulen”, men nog är det så att många av våra bekymmer och mycket av det som vi känner oss hotade av, det ”försvinner” när vi vågar möta det ansikte mot ansikte. Jag skulle vilja påstå att rädslan är vår allra största fiende.
Vad kan besegra rädsla, om inte kärlek (Joh 4:18)? Den som vet sig vara älskad, no matter what, vågar möta mycket mer än den som tror sig vara o-älskad och o-behövd.
Därmed inte sagt att det inte skulle finnas hot som är verkliga och som vi inte på egen hand kan komma till rätta med. Men det är en annan historia.
Varje gång jag sätter mig ner för att skriva här på min blogg tänker jag att ”idag ska jag skriva om någonting som är enkelt och okomplicerat”. Men nästan varje gång märker jag att det jag vill skriva om inte alls är ”enkelt och okomplicerat”. Jag vill dela med mig av min tro och av vad jag har tänkt och upplevt som har med min tro att göra. Och för den som har liknande tankar och upplevelser som jag kan det förefall vara ganska självklart, det jag skriver. Men allting går också att vända och vrida på, och se på tusen olika sätt.
Idag ville jag bara skriva ”Gud är god”. Men så insåg jag att det inte är en självklarhet vad jag menar med det. Vad innebär det att Gud är ”god”? Och vem är Gud, egentligen?
Du som läser det här kanske inte alls upplever att det finns en Gud som är god. Kanske det har hänt dig saker i livet som du tycker vittnar om motsatsen.
Jag har också upplevt en hel del som skulle kunna tolkas som att Gud inte alls är god, om han ens finns. Men hela tiden har jag kommit tillbaka till en sorts grundtanke, och det är att Gud finns, och att Gud trots allt är god. God i betydelsen att han vill mig (oss) väl. Inte god i betydelsen att han ger mig allt jag vill ha, eller att han ”curlar” mig.
Jag hoppas att du också kan få komma dit, till en upplevelse av att det finns en som har goda tankar om dig. En som är över, under och runt omkring både dig och oss allihop. En som vill att du och vi allihop ska finnas, och som har en god avsikt med det liv vi delar med varandra. En som jag kallar Gud.
