Vem vill vara en klump lera?

I en av söndagens bibeltexter läste vi om krukmakaren som jobbar med en klump lera. När hen inte får till det som hen vill knådar hen ihop leran igen, till en klump, och börjar om från början. Tanken är att Gud kan forma Israels folk, och i förlängningen alla hans folk, som han vill.
Men vem vill väl vara en klump lera? Lera är kladdigt, och ännu mer kladdigt blir det när krukmakaren tar vatten på sina händer och knådar och bearbetar leran. Lera kan delas upp i mindre bitar, eller knådas ihop till större klumpar. En liten del av leran blir alldeles för blaskig av allt vatten, och torkas bort och kastas. Jag vill inte torkas bort och kastas!
Men när jag tänker efter… Förändring är nästan alltid jobbig, särskilt när man inte har fått välja den själv. Men resultatet kan bli bra ändå. Jag har själv upplevt att jag liksom känner mig ”knådad” när jag står mitt uppe i någon förändring i mitt liv. Ibland känns det rentav som om det är min hjärna som blir ”knådad”. Det är tröttande, och jobbigt, och besvärligt. Men det kan bli jättebra, efteråt, när jag har lärt mig någonting nytt, och när allting har lagt sig till rätta efter det jobbiga knådandet.
Så kanske det ändå inte är så dumt att vara en klump lera i Guds händer?

(Jer 18:1-6)

Alla präster är olika …

… och det är så det ska vara.
Svenska kyrkan är så bred, så ingen präst kan göra anspråk på att vara ”så som en präst ska vara”. Vi är olika som människor, och då får vi vara olika även som präster.
Det är det jag tycker är tjusningen med Svenska kyrkan. Mycket av det som finns i andra kristna trossamfund ryms, eller åtminstone skulle kunna rymmas, i Svenska kyrkan. Men allt det som finns i Svenska kyrkan ryms inte, eller åtminstone verkar inte kunna rymmas, i något enskilt kristet trossamfund.
Visst finns det en risk att man som präst omedvetet glider in i en roll, och försöker efterlikna andra präster. Men det är inte meningen att det ska vara så.

Den seger som har besegrat världen

[responsivevoice voice=”Swedish Female” buttontext=”Listen to this”] ”… detta är den seger som har besegrat världen: vår tro.” Så står det i en av dagens texter, idag på Andra söndagen i påsktiden. Det låter som om vi som tror på Gud ska strida mot världen, och besegra den. Men läser man dagens text ur Psaltaren får man klart för sig vad det är för en strid vi är inblandade i. Där står att generation efter generation ska ropa ut Guds stora godhet och jubla över hans trofasthet. Vi ska inte strida mot människor, eller med vapen i hand. Vi ska berätta vad vi vet om Gud och om hans kärlek, och vi ska låta hans kärlek bli synlig i våra egna liv. Och den seger som ska vinnas är att alla människor en dag ska veta vem Gud är och vad det innebär att leva i gemenskap med honom. Sen är det upp till var och en att välja hur man vill använda sig av den kunskapen.

[/responsivevoice]

(Jer 18:1-6; 1 Joh 5:1-5; Joh 21:15-19; Ps 145:1-7)

Svårigheter och bekymmer

Vi människor tänker mycket på vår hälsa, och på hur vi ska leva längre. En del av oss lägger mer energi på sådana tankar än andra. Men viktigare än livslängd och hälsa är inre livskvalitet. Ett långt liv utan sjukdomar och plågor leder inte automatiskt till ett mer meningsfullt liv.

Ibland tror jag att sjukdomar och plågor kan vara till hjälp för oss. Genom att vi möter svårigheter av olika slag lär vi oss att uppskatta livet på ett annat sätt än vi skulle ha gjort om allting bara hade rullat på, utan gnissel och utan motgångar. Bekymren i sig gör oss inte mycket gott. Det är hur vi hanterar bekymren som formar oss.

Jag säger inte att jag är bra på att hantera de svårigheter som möter mig i livet. Jag säger bara att jag vill försöka.

”Vem av er kan med sina bekymmer lägga en enda aln till sin livslängd?”

(Luk 12:25)