Eva, präst i Dalsland

I dagens bibeltexter står det att Jesus är vår herde, och att vi är får. Naturligtvis betyder inte det att vi har päls (full med ohyra) och äter gräs. På den tid då texterna skrevs visste de flesta vad ett får var, och hur det var att vara herde för en flock får. Nu för tiden vet de flesta ingenting om får och fåraherdar. Och att bli kallad ”fårskalle” är inte särskilt positivt. Men för den som är en gammaldags fåraherde är fåren är en värdefull tillgång, som man ska vara rädd om. Det är inte för att fåren skulle vara särskilt korkade som de behöver en herde. Det är i stället för att de ska få ägna sig åt det som får är bra på – äta, växa och producera fler får – i trygghet. Herden vakar över fåren, håller koll på att det inte kommer några rovdjur och dödar dem, och visar dem var det bästa gräset och det godaste vattnet finns. När man lägger sitt liv i Guds händer kan man vara trygg, det är budskapet i dagens texter. (Vi är inte får, och kan göra mycket mer än bara äta, växa och producera fler människor.)

När man har en blogg eller tweet eller Facebooksida kan man få följare. Vi är många som gärna följer den ena eller den andra intressanta bloggaren eller twittraren eller Facebookaren. Att ”följa” har en positiv klang.

Jesus Kristus säger: ”Följ mig!”

Nu har jag gjort en Facebook-sida också.

På den kommer jag att meddela när jag har uppdaterat min blogg.

Men allt som händer, händer här. 🙂

”Du är min fristad,
du bevarar mig för nöden,
du låter jubel över räddningen ljuda omkring mig.” (Ps 32:7)

I den varsamt reviderade versionen av 1917 års Bibel står det så här:

”… med räddningens jubel omger du mig.”

Jag föreställer mig att det alltid står fullt med änglar runt omkring mig (och dig), och att de jublar eftersom de ser den räddning som jag (du) inte alltid själv kan se. Och om jag (du) sträcker ut handen åt något håll, och liksom kommer i kontakt med änglarna, då kan jag (du) liksom ”känna” deras glädje och jubel.

När jag först började tänka att jag skulle bli präst, för sisådär trettio år sedan, kunde jag inte riktigt tänka att jag skulle bli ”präst”. Jag var inte tillräckligt god, eller duktig, eller allt möjligt annat som jag tänkte att en präst måste vara.
Numera inser jag att jag visserligen inte är ”tillräckligt” god eller duktig, men att jag inte heller behöver vara det. Om Gud kallar mig (eller dig, eller någon annan) till att bli präst, då är det Guds ansvar att jag (eller du, eller någon annan) är sådan som jag (eller du, eller någon annan) behöver vara för att kunna vara präst.
Jag skulle fortfarande väldigt gärna vilja vara tillräckligt god och duktig och allt möjligt annat som jag skulle önska att en präst skulle kunna vara. Men jag förstår att det inte är nödvändigt. Jag får vara den jag är, med alla mina fel och brister – och med alla mina förmågor och tillgångar. En präst ska inte vara bättre än alla andra. En präst ska vara en helt vanlig människa, men med en särskild kallelse och en särskild utbildning.