Eva, präst i Dalsland

Jag har inte kommit på något bra sätt att organisera det jag lägger ut här på min blogg (förutom de här inläggen, som ju radas upp i tidsordning automatiskt). Om du tycker att det är svårt att hitta på sidan – testa sökfunktionen! Om man till exempel söker på ”pengar” hittar man en predikan och ett beredelseord där det ordet finns med. Söker man på ”frukt” hittar man två predikningar och två beredelseord. Hmm… Det var intressant, jag var inte medveten om att jag hade använt ordet ”frukt”. En snabb koll visar att både det fristående ordet ”frukt” och ord som ”fruktar” och ”fruktansvärda” kommer med i resultatet. Man kan alltså ha ganska kul med sökfunktionen, om man är på det humöret. 🙂

Jag tror att rätt många människor har något sorts behov av att prata, att ventilera sina funderingar om Gud och om andlighet. Jag tror också att det kan kännas som ett väldigt långt steg att ta kontakt med en präst för att prata. Då måste man väl vara i någon sorts akut andlig kris?

Så är det förstås inte. Som präst ska man vara tillgänglig, även om det inte är kris. Men jag förstår att tröskeln till ”samtalsrummet” (som oftast inte är ett rum, utan ett tillfälle) kan kännas väldigt hög.

Hur ändrar vi på det?

Varför vill jag bli präst? Det är både lätt och svårt att svara på den frågan. Om jag vill göra det enkelt för mig svarar jag: För att Gud vill det.
Egentligen är det den enda anledningen. Jag skulle inte vilja bli präst om inte Gud också vill det.
Det svåra ligger i att försöka förklara hur jag vet att Gud vill att jag ska bli präst.
Jag har inte fått någon skriftlig kallelse från Gud som jag kan visa upp, där det står att jag ska bli präst. Det är snarare en inre upplevelse. Gud har på olika sätt gjort klart för mig att han vill att jag ska bli präst. När jag rör mig i den riktningen känns det bra inuti mig. När jag rör mig åt något annat håll känns det inte bra inuti mig.

Det är alltså det enkla svaret.

Fortsättning följer.

Idag predikade vi för varandra i klassen. Det var både spännande och nervöst att predika för andra blivande präster. Väldigt bra att få respons efteråt. Det får man sällan när man predikar i en gudstjänst.

Det var skönt, inte jobbigt. Rätt märkligt, egentligen, att man kan vistas i samma lokaler som ett tiotal okända människor, utan att prata med varandra, och att det känns bra. Men det handlar nog om att man har kommit överens om det, och att alla har gått in i retreaten på samma villkor.