Eva, präst i Dalsland

Idag stod jag på öronen, big time. Jag vet inte vad som hände, men plötsligt flög jag genom luften och landade platt på trottoaren.
En vänlig man kom till min hjälp, frågade hur det gick, hjälpte mig upp. I det läget frågar man inte ”vem är du”, ”vad heter du” eller ”vad har du för avsikt med att hjälpa mig”. Man bara tar emot, inte minst för att luften har gått ur en, och man knappt vet vem man är själv.

Det var på lunchrasten det hände, och jag tog mig tillbaka till skolan utan problem, även om jag linkade rätt rejält. Väl framme fick jag hjälp av andra vänliga själar, med tröst och omplåstring. Sen började det göra ont i foten, och jag insåg att jag hade problem. Hur skulle jag kunna ta mig hem (rätt långt, byte mellan buss och tåg), med min tunga ryggsäck, utan att kunna stödja på ena foten?

Man (läs: jag) vill så gärna klara sig (läs: mig) själv, inte vara till besvär. Mina föräldrar säger ibland att det första jag lärde mig säga var ”Kan själv!”. Det må vara sant eller inte, men det ligger antagligen någonting i det. Jag vill gärna klara mig själv.

Jag hade inte tänkt fråga, för jag trodde att jag redan visste vad svaret skulle bli, men frågade ändå skolvärdinnan om det möjligtvis stod några kvarglömda kryckor i något hörn och skräpade. Döm om min förvåning när svaret blev ja! Och fram kom inte bara en utan tre kryckor, som jag fick välja bland.
Med kryckor visste jag att jag kunde ta mig hem, med ryggsäck och allt. Och här är jag nu, med lindad fot. Trött, men helt OK (förutom den svullna fotleden).

Med det här vill jag säga: Våga fråga! Du kanske inte tror att du kan få hjälp med ditt problem. Men tänk om du faktiskt kan få det, på ett sätt som du trodde var omöjligt?

Hur är din sömn? Sover du gott, och så länge som du behöver? Eller somnar du (som jag) för sent på kvällarna, och vaknar för tidigt på morgnarna?
I Predikaren i Bibeln står det så här:
”God är arbetarens sömn, han må äta litet eller mycket, men den rikes överflöd ger honom ingen ro att sova.” (Pred 5:11)
Den texten handlar om pengar och ägodelar, men skulle lika gärna kunna handla om till exempel oro inför framtiden, eller vardagens bekymmer. Har man mycket att oroa sig för är det svårt att sova. Kan man lära sig att lämna sina tankar och bekymmer i Guds händer, och sova gott på natten, och sedan ta itu med sina bekymmer igen nästa dag (om man märker att det behövs)? Jag vill gärna tro det.

I den här söndagens episteltext står det bland annat så här:
”… om vårt hjärta dömer oss kan vi inför honom övertyga det om att Gud är större än vårt hjärta och förstår allt.” (1 Joh 3:20)
Det är en rätt krånglig mening. Om hjärtat dömer mig (dig) kan jag inför Gud övertyga mitt (ditt) hjärta om att Gud är större än mitt (ditt) hjärta och att Gud förstår allt.
Varför skulle mitt (ditt) hjärta döma mig (dig)? I vilken situation kan det tänkas att jag (du) känner mig (dig) dömd av mitt (ditt) hjärta?
Jag har lätt att föreställa mig att jag skulle kunna känna att det mitt hjärta säger mig är anledning till dom. När hjärtat vill någonting som inte är bra för mig, när mitt förnuft har all möda i världen att övertyga mig om att det mitt hjärta längtar efter är dåligt för mig eller för någon annan. Men att hjärtat intar positionen ”rättfärdig” och sätter sig till doms över mig som person?
Kanske menar aposteln Johannes inte bokstavligen att det är ”hjärtat”, eller de känslor som vi vanligtvis tillskriver hjärtat, som är mig (dig) till dom. Kanske menar han att jag (du) känner mig (dig) dömd av någonting som jag (du) har gjort eller sagt.
I vilket fall som helst är det som står i slutet av versen till stor tröst för mig. Gud är större än mitt hjärta, och förstår allt.

Idag vaknade jag upp på landet. Solen skiner, fåglarna sjunger och det glittrar i sjön jag ser från mitt fönster. Det finns ingenting, absolut ingenting, som kan övertyga mig om att det jag ser utanför mitt fönster har blivit till av en slump, har skapat sig självt genom ”trial and error”, har uppstått spontant ur ingenting.

Ibland tänker jag att det vore praktiskt om jag kunde klara mig själv, utan att behöva hjälp av någon. Det är lite jobbigt att vara beroende av att någon annan ska göra någonting för att man själv ska kunna göra någonting. Mycket enklare att inte vara beroende av någon, kunna göra precis som man själv vill, när man själv vill göra det.
Men tänk vad jag skulle gå miste om då! När någon annan kan mer än jag, eller har bättre möjligheter än jag, då behöver jag inte själv kunna allting.
Det är ju inte heller meningen att jag bara ska ta emot. Ibland får jag ta emot, andra gånger får jag vara den som ger, som hjälper, som har kunskap och möjlighet. Kanske inte till samma person. Men om jag får ta emot av dig, kan jag ge vidare till någon annan.